... är det mesta nu.
Om någon sagt till mig att om 10 år, Elisabeth, då kommer inte SE att finnas längre... inte som du ser honom nu. Då har ni fått lämna huset. Då kommer SE att ha flyttat in på ett hem för dementa. Du och Carolina kommer att bo ensamma i en 3:a på Gustav garvares gata.
Allt som du just nu känner till som din lycka... det kommer att vara borta då.
Allt kärlek han har för dig nu... den kommer han att ha glömt då.
Allt kommer du att ha förlorat... om 10 år.
Hade någon berättat detta för mig då, så hade jag antagligen slagit någe hårt i huvudet på den människan. Riktigt hårt. Skulle ha funderat över hur någon kunde vara så elak och komma med sådana påståenden. Va? Berätta något så overkligt hemsk... att jag 10 år framåt nu skulle göra denna helvetesresa. Va? Jag hade nog dött... där och då.
För mig har det inte gått 10 år... det var ju precis igår som han var hemma! Han satt och läste lördagstidningen på söndag förmiddag... och jag höll på att koka mer kaffe.
Så är känslan...
Visst vet jag... visst vet jag att ingen enda av oss kan veta något om framtiden. Att vi bara har just nu. Att vi ska vara glada för att vi inte vet. Att vi alla kan drabbas. Jag vet alla sådana sanningar. Det logiska och riktiga. Och ändå finns det där... känslan av overklighet. Känslan av att det bara har gått en dag... inte 10 år. Känslan av att det var ju bara igår som vi satt där i vår lilla tomtebolycka, och läste tidningen och drack kaffe. Känslan av att vi aldrig någonsin påbörjat denna resa...
Titta framåt.
Hur ofta hör jag inte människor säga det till mig. Du måste inse... du måste framåt... du måste se framtiden som den är nu... du måste acceptera... du måste... du måste.
Precis som om de inte förstår att det är precis det jag försöker göra nu. Titta framåt.
För hade jag inte gjort det... så hade jag inte suttit här. Då hade jag förmodligen legat död någonstans för länge sedan... inte alls velat orka med att mista det jag hade.
Men det är svårt att titta framåt när en del av mig fortfarande vill sitta kvar och dricka kaffe och läsa lördagstidningen. Det är svårt att titta framåt när så många år bakåt har varit fylld med att mista så mycket. Det ÄR svårt... men jag tänker också, eller rättare sagt, det är ett hopp:
Lika väl som vi inte vet det dåliga.... så vet vi inte det braa heller.
Det går... och en dag, än om det kanske är långt dit, så ska jag sitta och dricka kaffe, och läsa en tidning på utrikiska i Toscana.
Å så länge jag har det hoppet... så länge drömmen finns... så tittar jag framåt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag är också glad att jag inte visste nåt om framtiden, då för 10 år sen... Vissa saker, med mitt skrivande, blev bättre än jag nånsin trott, men mycket av det som hänt har gjort ont. Och jag tror det är många av oss som tänker så... Av mina bloggarvänner, är det tre stycken som förlorat familjemedlemmar på tre år... alldeles för unga...
Vet du, jag känner igen precis vartenda ord du skriver här. För lång tid gick jag runt och tänkte att snart vaknar jag och allt som har hänt var bara en hemsk mardröm men så var det ju inte. Det var verkligt allt det som kändes så overkligt och så ofattbart. Ibland tänker jag, om jag hade anat, om jag hade vetat eller fått den minsta lilla vink skulle jag lagt benen på ryggen och sprungit så fort det bara var möjligt. Men man vet ju aldrig, varken om det goda eller det onda och det mesta går inte att förutse heller. För mig har det gått mer än tio år nu sedan livet gjorde en kovändning och jag stod stum och förvirrad. Tio år som i mångt och mycket har varit för jävliga men samtidigt, som du skrev hos mig så finns styrkan där, den som gör att man faktiskt orkar ta en dag i taget, står ut med eländet även om det kostar på och vissa dagar och kvällar svider värre än en tredje gradens brännskada. Jag undrar ibland, varför jag? Varför skulle just jag råka ut för så mycket men det finns det inte heller några svar på... jo förresten ett har jag när det gäller mina katastrofer, jag har varit för snäll. Och de där som säger att man ska titta framåt har nog inte riktigt förstått att det är just det man gör för varför lever vi annars? Varför finns vi kvar när livet så många gånger för så ont? Jo, för att vi tillåter oss och måste få göra det, att känna, rasa, förbanna och förtvivla och inte stänger inne eller lägger locket på. Det däremot är väldigt illa och kan ta en ände med förskräckelse för livet hinner alltid ikapp en och då kan det vara för sent. Jag känner som du ibland, att det är svårt att titta framåt, när saknaden efter det man har förlorat ger sig tillkänna, när såren öppnar sig och blöder igen. När man ser barnens ledsna ögon och hör deras sorgsna förtvivlan över livet som inte blev som det skulle. Men det går en dag i taget och vi rasar med jämna mellanrum...den starka är inte den som aldrig faller utan det är den som faller och sedan reser sig upp igen...Det är en sanning som stämmer. Tack fina du för ord hos mig. De betyder mycket... du betyder. fideli som återigen har plitat ner en lång kommentar.
Mmmm så är det, att faktiskt vara i nuet, att känna här och nu.
Om man inte gör det, hur skulle man då kunna se framåt?
kramar
Tittar in för att ge dig en varmkram!
Läser det du skriver, nickar och hummar och börjar skriva men suddar sen bort. Mina ord känns så futtiga.
kramkram
Ewa
Egentligen är det väl tur att vi inte vet vad som ska komma att hända oss.
Hade jag vetat för 25 år sedan att jag skulle bo ensam och klara av allt själv, så vete katten om jag hade tagit det steg jag gjorde. Men livet är föränderligt, så det gäller bara att hänga med och haka på. Mycket nytt händer på vägen, det mesta bra. Och det finns mycket glädje i livet!
Söndagskram till dig
Nej, det är nog tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Man ska vara nöjd med det man har när man har det, men det är ju så lätt att säga, svårare att leva efter.
Men en sak vet jag och det är att jag verkligen önskar dig den där resan till Toscana. Hoppas den går i uppfyllelse snarare än du tror.
Många kramar från Elzie
Så bra att du blickar framåt, men kom ihåg, att du måste inget alls förrän du själv är redo!
Man ska inte låta andra tala om för sig vad man ska eller inte ska göra. Det kan man bara avgöra själv. Om folk kunde fatta det ändå.
Det är alltid folk som fattar minst som tror sig ha de bästa och klokaste råden om hur andra ska leva sina liv.
För tio år sedan så visste jag redan att allt kunde hända...
Att det inte fanns några skyddsnät...
Allt var möjligt...
Det jag visste då var att ta tillvara dagen, här o nu. Lyckan fanns inte i det stora. Lyckan fanns i det lilla som jag tidigare inte ens reflekterat över...
Idag vet jag att fortfarande kan allt hända imorgon, kanske redan idag. Jag tar tillvara den lycka jag får här o nu. En solig varm höstdag, färgerna i naturen, en glad son, en mysig dag med familjen. Fåglarnas kvitter i skogen. Sjöns vackra blänk i solen...
Det jag inte visste för 10 år sedan var, att lyckan finns i det lilla var evigaste dag... Det handlar bara om att öppna ögonen...
Jag känner igen mycket i ditt tänk. Och det är ju en förbaskad tur att vi inte vet. Men jag tror inte det är fel att se bakåt bara vi ser framåt också. Och det gör ju du, hela tiden. För hur ska man kunna låta bli att tänka tillbaka på något som var bra, fantastiskt och lyckligt.
En dag kommer du att sitta där i Toscana vid en grönskande vingård och njuta med din tidning och nybryggt kaffe i en vacker kopp. På din dator skriver du i ett blogginlägg att tänk om någon sagt till mig för tio år sedan att jag verkligen skulle sitta här i Toscana....
Jag tänker inte så mycket på det du måste. Det gör du så bra själv. Jag tänker mer på vad du borde få göra. Du borde få slappna av och bli lite omhändertagen, som du har tagit om hand så länge. Få sitta insvept i en go´ pläd med ljus tända överallt en kväll, med en god vän och en gofika och låta tankar om glädje och sorg bara forsa fram eller sitta tyst om det är det som känns bäst just då.
Stora, varma kramar...
Skicka en kommentar