... jag, och Dinah Washington. Så ser söndagskvällen ut här...
Det är tungt att skriva. Å jag blir frustrerad över det... förstår inte... varför kan jag inte skriva? Varför kan inte alla dessa tankar som ständigt kräver utrymme inom mig få komma ut? Varför kan inte alla dessa känslor förmedlas?
Jag tror... jag säger inte att det är så, men jag tror kanske att något inom mig har lagt locket på litegrann. Liksom lite för att överleva bara.
För jag tycker att det är för mycket som måste bäras nu. Orkas bära.
..........
När någon i en familj blir sjuk... i en stor familj tänker jag, så slutar ju inte livet för övriga familjemedlemmar bara för att mitt just gjort det. Inte försvann alla andras sjukdomar och elände bara för att SE blev sjuk. Livet fortsätter ju ändå att komma med både bra och dåliga saker. Å det är när de dåliga kommer... sådär som ett elakt "grädde på moset"... det är då man..... ja, jag vet inte riktigt vad det är då man gör eller känner.... uppgivenhet? Trötthet? Jag vet inte....
Jag vet bara att jag är orolig för mamma nu. Igen. Men på ett annat sätt. Värre. Å oron kan inte skrivas ner riktigt som jag vill... kanske är jag rädd att den därigenom blir alltför verklig? Men någe fel är det.... hon är hemma från sjukhuset... men hon har feber... hon ger mig diffusa svar om hur hon mår... jag såg ju igår.... och min känsla är stark nu... den "lånade tiden" krymper allt mer.
Förra året, i juli 2007, skrev jag:
"Gode Gud, inte nu igen... så tänker man varje gång nu! Vad har hänt? Hur allvarligt är det den här gången?
Mamma har 3 hjärtklaffar inopererade, 2 mekaniska och en annan typ av klaff. Så man känner ofta att hon lever lite på "lånad tid"...!
Hur många ambulans- och helikopterresor har hon gjort? Så många att vi har tappat räkningen för länge sedan...
1993 hade hon en stor stroke, hon har hjärtförstoring, haft några hjärtinfarkter... och som om inte allt det här vore fullt tillräckligt, så dras hon med komplikationer av alla andra möjliga slag: Pacemakern lägger av, näsblödningar, smärtor..ja, jag kommer inte ihåg allt just nu! "
Det är ju bara det.... att jag tycker det kan räcka lite nu!
Ett djupt andetag, Elisabeth...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Tyvärr kommer inte en olycka ensam. Det värsta är att det stämmer så bra det ordstävet. Det ser liksom ut att vissa människor drabbas av allting.
Mitt liv är ju inte heller enkelt som du vet. Jag försöker tänka att det är tur jag blivit så stark - annars skulle jag inte klara av livet. Annars skulle jag inte kunna finnas där när mina kära behöver mig.
Än hur hemskt det låter så händer allt av en anledning. Jag tror att det beror på att vi behövs för att finnas och göra gott i andra människors liv. För att kunna göra det så måste vi ha livserfarenhet av både det som är otroligt jobbigt och av det som är oskattbar lycka.
//Harriet
Jag håller mina tummar och tår för din mamma och för att "allt" ska ordna sig. Stora kramar....
Gumman... Det är så orättvist fördelat... Önskar att du slapp må så dåligt. Det är sorgligt med din mamma och jag förstår att det är tungt att ha det med.....
Stor kram till dig..... Underbara kvinna =)
Många varma tankar till dig och till din mamma!
Kram!
Tittar in såhär på morgonkvisten och krmar om dig och sänder din mamma en helande tanke så att den lånade tiden kan bli lite längre.
Nu måste jag skälla lite på dig....
Vaddå inte kan skriva? Det kan du ju. Kanske inte allt som rör sig i huvet men du får ner en hel massa tycker jag. Även om du inte kan skriva allt allt allt så står det väldigt mycket, mycket kan man läsa mellan raderna om man följt dig ett tag.
Det du berättar för oss är ff lika hjärtskärande ärligt. Men ändå med en slags värme som gör att iaf jag förstår att du e en synnerligen varm och fin person.
Hoppas dagen blir en bra dag.
Stor varm kram
Tankar som virrar runt i huvet är bara besvärligt och något man behöver göra sig av med.
Försök ta tag i EN tanke åt gången och koncentrera dig på den...se vad det är...skriv om den tanken och låt de andra fladdra bäst de vill.
"En sak i taget" är väldigt bra, man kan helt enkelt inte fixa allt på en gång.
Älskade vännen min,
Lilla mamma och jag är väl ung. lika gamla och jag känner tungt för allt onda hon har måst bära genom åren. Kanske inte bara sin egen sjukdomsbild, utan även så mycket runtomkring henne. Hon och din pappa är ju dina klippor. Förstår att det vinglar och glir oroligt för dig när något händer med din lilla mamma. Kanske är hennes utlånade tid inte så läng längre och det får du kanske vara förberedd på. Hon kan nog inte själv berätta vad som är fel. Kanske vill hon bara sova? Att du tar vara på varje stund med henne förstår jag och att du berättar för henne hur mycket du älskat henne förstår jag också. Måtte du orka följa med i detta dystra skeende och även hjälpa pappa. Dom behöver dig Elisabeth och kanske kan du föra SE litet åt sidan en kortare tid - du vet ju att han har allt han behöver så väl omkring sig.
Många många varma kramar fulla med styrka vill jag ge dig.
Ja, det är väldigt jobbigt att känna den känslan att den lånade tiden blir kortare och kortare,,, men egentligen har vi ju alla fått livet lite till låns,,,alla ska vi dö och för alla förkortas våran tid här på jorden för var dag som går. En del får "låna livet" i 3 år,,,en del i 33 och en del får "låna livet" länge tills 93. Och i det stora världsaltet - den stora evigheten är det en obetydlig skillnad på 3 år och 93 år,,,om vi tittar på tidsaxeln över evigheten så att säga - sedna så får vi gå vidare till ett annat stadium, till en annan dimension, och där är våra dagar aldrig räknade :-)
När jag själv har dödsångest, och tror att jag ska dör i hjärtinfarkt och ångestattacker, så lugnar den tanken mig,,,att alla ska vi dö,,,och en del som barn och en del som vuxna, och andra som gamla,,, det har inte så stor betydelse i evigheten,,,
,,,kanske en lite tokig tanke, men för mig är det accepternade och ger mig lite ro för stunden,,,
Kraaaaam
Skicka en kommentar