... den som kan gråta när fåglarna kvittrar, eller när Thore Skogman sjunger!!
Så tänkte jag. Så bestämde jag mig för att tänka just nu. Å då inga fåglar hörs... och då det gråa och tunga ljuset där ute, vill tränga in ända hit... så då får man sjunga till Thore Skogman!
Å det går.... jag gör det. Jag sjunger "Tre dar i buren..." för Pontus P.
Om och om igen... för jag kan bara tre rader. Högt och truddeluttigt...!!
Men det gör ingenting... för jag ser Thore Skogman framför mig, hör hans klämkäcka röst inom mig... och jag... ja, då kan jag ju inte mer än le åt eländet!
Pontus P tittar dumt på mig... men viftar iallafall på svansen!
..........
Jag har ett ansvar. För mig. För Carolina. För livet. För Gud...
Att göra det absolut bästa, av det liv jag faktiskt har fått som en gåva...
Och att vilja orka... än om jag i vissa stunder inte vill gå ett endaste pyttasteg till....
Jag vill känna att jag har gjort vad jag har kunnat...
Jag kämpar på med det nu...
Så därför blev det lite Thore Skogman nu på morgonen... om än inte så länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Tack för Thore Skogman!! Han kan sprida glädje han, även fast han inte längre finns ibland oss. Så gott att höra att du kommit på ditt ansvarsåtagande så på djupet! Håll det fast! Kramar, kramar ...
Elisabeth,
Sjung, sjung, sjung!
Har du tänkt på att när du sjunger så finns bara den tanken på sången där. Det är bra. Inte för att man skall trycka undan något, men det går bara att tänka en tanke i taget, och just sång är så bra i det fallet.
Så heja dig!
Tusen tack för den fina blomman i gullig kruka som Gisan hade med sig från er båda.
Tack, tack.
En dag ses vi!
Kram Nalle
Det är faktiskt rätt svårt att kommentera det svåra du skriver om, för klämkäcka tillrop är du inte i behov av, och att klappa och säga stackars... är inte heller något du växer av. Varma tankar är också svårt att få fram via cyberkramar.
Jag skulle önska så, att du kan hitta ett värde i ditt eget liv, och komma till ro med att det inte går att vrida klockan tillbaka och med att SE har det bra i sin tillvaro. Först när du sörjt färdigt tror jag det är möjligt att gå vidare. Extra svårt är det nog för dem som levt för sin familj till fullo, och du verkar vara en hängiven mamma och maka. Klart att det är extra svårt att det här skulle hända nu när dina föräldrar blir gamla och dina barn är på väg ut på egna vingar. Jag hoppas att du till att börja med hittar nåt intresse som kan uppsluka en del av din tid och ge lite ny luft att andas.
Kramar!
Även ett litet pyttesteg är ju ett steg framåt!
Ansvaret ja, det finns där alltid, även det stunder när mörkret lägger sig över dagen eller tiden. Tror det är en orsak till att det ibland blir extra jobbigt när allt bara känns förtvivlan och elände. Men utan ansvaret, dvs om vi inte hade brytt oss om det, ja då hade vi ju inte heller kämpat dag efter dag, trots att sorgen och tröstlösheten skaver under huden. Ansvaret som också gör att man tillåter sig, tar ansvar över sina känslor och låter dom finnas men inte för den sakens skull, ta över varje dag..."Den är inte stark som aldrig faller utan den är stark som faller men klättrar upp igen"...Kram/fideli
Härligt att han ger dig glädje. Såg en fantastisk föreställning om Thore i somras..
Om vägen känns för jobbig att gå.. se till att få stöd så att du orkar. Den är värd det i slutändan även om det inte alltid känns så.
Kram
Nu gillar ju inte jag Thore men alla har vi vår lilla hus gud ;-)
En som alltid får mig på bra humör är att lyssna på Peter Carlsson och hans snack mellan låtarna. Ett leende sprider sig och håller sig kvar lääääänge.
Härligt att du startade bra idag.
Skicka en kommentar