... bara en krass verklighet. Det ska bli värre...
För varje dag så är jag ett steg närmare.
Jag vet ju...
Just idag mår han bra. I sin värld är han lycklig.
Han vet inte..
Mitt inre balanserar den kampen.
Rädslan finns där.
Ibland känns det som att sitta i en väntsal, och vänta på sista bussen. Samtidigt som man med ljus och lykta letar efter efter en annan bussturlista...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
"Han vet inte".
Kanske är det de orden du får ta in som styrka.
För den krassa verkligenheten som kommer närmare, upplever han inte som du. Om det nu kan vara någon tröst i det hela.
Det som blir värre för dig, blir i stort sett bättre för SE. Kan man se det så?
Han behöver inte vara med om den utveckling som sjukdomen tar. Han är i den.
Även om du sitter kvar när sista bussen gått, så kommer nya. Morgonen därefter.När det ljusnar så kommer det nya.
Många kramar Nalle
Skicka en kommentar