torsdag 30 juli 2009

Idag...

... ska jag träffa soc igen. Jag ska få en "vän"!
Det är inte utan att det känns nästan skämmigt att skriva det.... måsta få hjälp av det sociala för att få en vän! Sorgligt är det också... men det är ju så vår vardag ser ut nu. Både för mig och Carolina... ensamma.

Vad hade jag trott, egentligen? Vad hade jag förväntat mig? Ja, inte vet jag.... men ett vet jag säkert... då, när SE ännu bodde hemma, då, när jag ännu fasade så mycket för den här nya framtiden, att jag inte ens vågade tänka på den.... ett vet jag.... aldrig aldrig aldrig hade jag kunnat föreställa mig denna så totala ensamhet.
Fasan att han en dag inte skulle finnas hos oss mer... fasan att han en dag skulle bo på ett hem... det var min, eller vår största rädsla då. Inte för ett endaste lilla pyttaögonblick så insåg vi hur ensamma vi också skulle bli. Alla de dagar, månader... och ja, år som vi måste fixa ihop det här själva.

Carolina och jag försöker varje dag. Tro inte annat! Men när dagarna går och all vår energi måste läggas ner på att överleva varje sådan här ensam dag, då får mycket av sorg och saknad bara packas undan. Det skulle ju inte gå annars....
Mamma pratar jag med nästan varje dag nu. Å de kommer hit ibland, eller så tar jag en promenad upp till dem. Men jag tycker det känns trist.... de är i stort sett de enda vi umgås med nu. Å de har nog med sitt ändå...
Svärmor pratar jag med rätt ofta också. Nu ska jag försöka ordna så att hon kan ta bussen och komma hit och hälsa på framöver.... för jag vet inte hur många gånger hon sagt att hon så gärna vill träffa SE igen. Jag förstår det...

Men sen då.... sen är vi bara jag och Carolina. Å det är därför jag ska träffa soc idag. För att ordet "sen" i framtiden ska innhålla någon mer än bara oss två. "Sen" börjar ju också skolan snart, vilket jag vet att Carolina ser mycket fram emot. Så "sen" ska bli bättre än nu.... vi kämpar för det.

Det här kändes bli något av en gnällblogg idag. Jag försöker verkligen att inte skriva så mycket om vår ensamhet, och hur mycket vi faktiskt lider av den, men idag gick det bara inte....

... och nu ska jag gå iväg till soc. Å förhoppningsvis så ska Carolina träffa en av sina klasskompisar som kommer tillbaka idag. Håll tummarna...

6 kommentarer:

Johanna (lovely little queen) sa...

Elisabeth, ville bara säga tt jag tänker så väldigt mycket på er. Jag skriver inte så mycket, men ni finns dagligen i mina tankar och jag läser alltid. Om ni kommer ner till Sthlm någon gång igen, och har lite tid över, så skulle jag, om ni vill såklart, gärna bjuda på fika. Kram på er!

Anette sa...

Usch, ensamhet är verkligen så himla ensamt.
Hur gick det för dig med försäkringskassan och någon form av sysselsättning på lagom mycket tid? Jag tror att ni behöver något som ger ny energi och som även kan ge er en början till nytt nätverk. Det är sådana här gånger man vill vifta med trollspöt och kunna vara där istället för här. På riktigt och inte bara i tankarna...
kramar

Eleonora sa...

Det här inlägget gjorde mig litet ledsen. Jag känner igen vissa delar. Jag tar mailen och får ner några rader, men jag måste tänka först och känna att jag vågar och kan - så det tar nog någon dag.

Tack för din långa kommentar idag. Kramis

Birgitta sa...

Förstår hur du har det stackare. Men det måste vara skönt att dela med sig även om du skriver detta för din egen del.
Jag tror att den här vännen från soc kommer göra dig gladare och så får vi se en annan tjej här på bloggen. Du får ha en fin kväll vännen min. Ta väl hand om dig och Caroline. Kram Birgitta

Musikanta sa...

Somrarna är alltid värst när man är ensam. Det blir bättre när hösten kommer och folk kommer tillbaka till stan från semestern och allt fungerar som vanligt.

Tänker ofta på dig och hoppas att livet blir lättare för dig så småningom. Och att du själv ska bli så stark att du orkar ta kontakt med andra t.ex. genom att gå på någon trevlig kvällskurs etc.
Något hantverk t.ex. som gör att du kan hålla tankarna borta på det som är ledsamt och sorgligt en liten stund...
Varma kramar/M

Elisabeth sa...

Till Johanna: Det är alltid alltid lika roligt att höra ifrån dig! Å jag tänker på dig, nästan varje dag... undrar hur du har det och så. Å du... nästa gång vi kommer till Sthlm, då ska JAG bjuda dig på fika! Tack underbaraste du, för att du hör av dig... och jag hoppas att jag hör av dig snart igen! Varm kram... alltid!

Till alla: Tack snälla för er omtanke! Ensamt är det... på många olika sätt... men det är okay, rätt vad det är så blir det mindre av den varan. Å jag är oerhört tacksam att ni gör det lite mindre ensamt just nu... varm kram!