... trodde jag ju. Var jag helt säker på! Men jag tog det för givet... livet.
Jag kan inte minnas att jag någonsin kände den minsta rädsla för att jag en dag skulle kunna förlora alltihopa. SE, familjen, hemmet, jobbet... poff... bara borta. Visst fanns insikten och lyckan där, om hur bra jag hade det... och jag sa ofta "åh, vad vi har det bra, gubben", men att därifrån gå till tänket om att kunna förlora denna lycka... på allvar... nej, det fanns inte. För antagligen var ett sådant scenario så långt långt bortom en lycklig människas yttersta fasa , att jag inte ens i mina värsta mardrömmar hade kunnat hitta en sådan dörr då.
Ett fix färdigt liv... där återstoden av det skulle ägnas åt det som var vi. Vi som drömde, mest han, att en dag så skulle sommarstugan i Rajastrand stå färdigbyggd. Hur många gånger satt vi inte där och fantiserade, SE och jag... om hur vi skulle ha bett någon att slå på värmen innan vi kom dit... SE skulle sen gå ut på den stora altanen som han byggt runt huset, och "kolla att allt var ok"... å vi skulle ju inte behöva en massa packning med oss, för allt fanns ju redan där... men vi skulle förstås proviantera mat i Dorotea... och vi skulle göra upp eld i kaminen... tända ljus i fönstren... slå på lill-teven... koka kaffe... och sen bara vara där. Där i Raja. Vi tillsammans.
Å nu är huset borta...
Ett fix färdigt som aldrig blev... fix färdigt. Men jag vill minnas en av hans viktigaste drömmar...
Tillägg: Jag behövde muntra upp mig idag... så jag köpte en liten bukett med vita tulpaner. Så håller jag fast vid min mormors ord: "Så lite vi har, men så gott vi mår!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag köpte också tulpaner till mig idag, fast röda. Det var vi värda.
kram
Du hade en klok morn´mor - och du har det i generna - gläds åt det du fått, istället för det du aldrig fick...
Det är ganska farligt det där, att tro att livet bara ska bestå... det trodde jag när jag var yngre. Varför skulle nåt ont drabba mig? Fanns ju ingen anledning...
Efter att ha drabbats av en massa jobbiga saker har jag lärt mig att det inte alls är självklart att allt fungerar. Det är bara i reklamfilmer som livet verkligen är rosaskimrande. Varje dag påminner jag mig om att vara jättenöjd och tacksam över det som i alla fall är bra. För allt kunde vara värre... alltid.
Just nu är jag jätteglad över att mina enda bekymmer är att skotta fram brevlådan, att morgontidningen inte kom, att hitta nåt gott till lunch i det ganska tomma kylskåpet(kunde inte åka till affären igår pga snöoväder).
Ofta ofta tänker jag att det är nu jag lever - ingen idé att planera för pensionen...(som maken gör) och spara på sånt som är roligt nu. Vem vet vilka bakslag som kan komma?
Förmodligen skulle det vara lite lättare för dig om du kunde släppa tanken på hur det kunde ha blivit - för det kunde ju också ha blivit mycket värre... men det är ju lättare att vara klok åt andra.
Det var bra att Du köpte tulpanerna, och att du är klok och gläds åt det där lilla, som ändå finns...men jag förstår också att de vackraste minnena smärtar oerhört mycket...
Som alltid, beundrar jag din otroliga förmåga att aldrig gå förbi de känslor som finns!
KRAM ~~~
Skicka en kommentar