söndag 17 januari 2010

Två viktiga av något...

... eller varför det blir lite som det blir med mycket just nu. Som gårdagens gråt till exempel...
Ett. Jag har aldrig varit här... allting är nytt, och allting ska ske uteslutande från min egen kraft.
Två. Det är snart två år sedan SE blev tvungen att lämna oss. Den 22 januari... en årsdag som jag inte vill tänka på nu.

Nummer ett... jag har aldrig varit här. I 25 år så har jag haft SE vid min sida... och under 20 år (den 7 juli) så har vi varit gifta.
Någonstans under den här tiden så flyttade herr A också in hos oss... med en liten bit i taget... och man märkte honom knappt den första tiden. Men en dag så hade han flyttat in helt... och en tid därefter så tog han bara med sig min SE och gick. Å kvar hos oss lämnade han sin mörka skugga...

Jag har fortfarande mitt "learning by doing" framför ögonen... men det är som jag skriver... jag har aldrig varit här... vem är jag utan honom... vad ska jag göra nu... framtiden utan honom. Å det enda jag är säker på är att skuggan av herr A... den kommer att följa mig så länge jag lever. Så är det.

Jag kommer säkert att "hatta på ändan" fler gånger... och säkert också gå vilse emellanåt... men som någon så vist uttryckte det... "det är den som går vilse, som hittar de nya vägarna"!

..........

Carolina och jag har städat lite idag. Inte något typiskt fredagsstäd, utan mer sådant som vi tycker är roligt.
Papperspåsar kan man ha till mycket... och alla som har följt mig vet ju att jag samlar på sådana... och idag kom vi på att man kan ha dem på väggen! Jo, men som tavlor... eller som när tavlor fattas. Så nu sitter de snyggaste påsarna i en egendesignad ordning på Carolinas rum...

Jonas (sonen) och David (barnbarnet) var hit och fikade på eftermiddagen... å det värmer när man får rå om dem lite ibland.

3 kommentarer:

Nina sa...

Kram på sig!

Lena sa...

Jag är 49 år... Jag har varit tillsammans med min man i snart 25 år... Den 1 december hade vi varit gifta i 20 år... Men - jag kan inte i min vildaste fantasi (och den är VILD!) föreställa mig den mardröm du/ni lever i.
Det enda jag kan tänka ibland är att det inte är SE som har "lämnat" er. Så många män/pappor som behandlar sina familjer illa och på olika sätt "överger" dem... det har SE inte gjort. Det är, som du så fint skriver, herr A som tog honom med sig.
Det är kanske en klen tröst. Det vore kanske lättare att kunna vara arg? Men så tänker jag i alla fall när jag ser dina foton på honom där han ser sådär genomsnäll ut.

Hoppas du får en solskens-vecka!
(Och TACK för din fina, fina kommentar hos mig!! Blev såå glad.)

Vida sa...

Å du fina. Du skriver så öppet och vackert.. alltid!

Kramar från Liv