... så mycket nu. Varför då, kan man undra.
Det finns ju så mycket jag skulle vilja skriva om... men det finns också det som jag inte vill, eller kan skriva om. Å hur gör man då? Vinklar det?
Så det får bli lite som det kan med skrivet nu... tills jag har funderat ut hur jag ska fortsätta att skriva. Samtidigt... Carolina kom igår kväll... lade armarna om mig och frågade: "Mamma, vet du vad jag älskar dig... egentligen... vet du det?"
Å jag både såg och hörde gråtvarningen...
"Men gumman, inte behöver du väl gråta för att du älskar mig?" kunde jag ju bara fråga.
"Nej, men jag satt och läste i din blogg... från 2007... å du är så stark, mamma!" sa hon.
Nja, inte för att jag vet om jag är så särskilt stark... men jag vet att hon vill läsa ibland. Gå tillbaka och minnas. Hon behöver det, tror jag. Men då kommer ju frågan... en fråga som växer sig allt starkare... ska jag skriva om verkligheten som den ser ut nu många gånger, vilket hon sedan kanske lyckas förtränga och glömma bort, men som sedan kanske rivs upp när hon läser, och påminns om det?
Eller ska jag inte skriva någonting alls om det nu... och chansa på att hon inte minns det nästa gång hon läser?
Det är verkligt svårt nu... med mycket. Jag har inte tappat mitt "learning by doing-tänk", men...
Jag funderar vidare... men en sak... en viktig sak... och kanske också en av de viktigaste anledningarna till mitt skrivande. Det handlar inte bara om att berätta vår historia... att det ger någon sorts form, och tröst av terapi att skriva... det handlar allra allra mest om SE.
Att SE:s liv skulle få en mening ändå... en stor stor mening med den han är, och var... att jag en gång kan få bära honom, genom mina ord... precis som han alltid har burit mig... oss.
Det är det största...
..........
Tack. Fast jag tycker att ordet ser så litet ut... en stor känsla som ska rymmas inom fyra fjuttiga bokstäver... så är det ändå den känsla jag bär... tack för att ni finns! Alla ni som peppar och stöttar... och bara finns där. Tack snälla snälla ni...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vet du att det liksom verkar åt båda hållen. Tack för att du finns där uppe i norr. Att du skriver, tänker och kämpar på med det som blev ditt liv. Att du orkar och förmår sätta det svåra på pränt så att vi som inte vet i alla fall kan få en liten liten aning om hur det kan vara. Och det, att du ger oss den aningen gör oss till lite mer insiktsfulla människor och det är ingen liten sak ska du veta, det som du gör för oss andra. Sänder en stor söndagskram i vinternatten.
Jag tror att man behöver minnas, även det som är jobbigt. Själv har jag varit en mästare på att förtränga det jag inte orkat med. Och det har väl varit ett sätt att överleva just då, för stunden, men förr eller senare kommer det ikapp en. Om du/ni orkar tror i alla fall jag att det är bättre om ni tillåter er att gå igenom det jobbiga nu, när det händer, och även gå tillbaka och läsa om det som hänt de senaste åren om det känns bra.
Men jag förstår din tvekan. Det är en svår balansgång hur mycket man ska skriva. Gå på känslan så blir det bäst!
Solskens-Kramar!!
Hej Där ! Du ska skriva precis som det är. Bloggen är till för dig,det är inte meningen du ska underhålla oss som läser.
Din blogg är en spegling av ditt liv hur det just nu är och jag tror att det är bra att få det på prent även om den kan såra någon eller att det är svår att blicka tillbaka i den.Du har i framtiden något väldigt viktigt att bevara och en dag minnas hur det var.
Förstår hur du tänker.
Till veckan ska jag göra ett inlägg ,jag har haft väldigt mycke omkring mig att jag har prioriterat bort bloggen en stund.
En stor starkjättekram till dig
ewa
Du ska skriva ärligt. Hon kommer att vara tacksam för det när hon blir äldre sen.
Ni kan båda behöva minnas bakåt ibland. Mna glömmer fort. Å visst det här är väl sånt man kanske "vill glömma". Men minnen är viktiga. Både dom goda och dåliga.
♥
jag fann din blogg då jag sökte efter bloggar om alzheimers och demens. Jag kände ett behov att läsa om hur andra erfar vardagen, vilka tankar och känslor de upplever. Jag finner dock att mycket av det du skriver berör mig inte som anhörig till en demenssjuk utan i den situation jag befinner mig i detta till trots. Huruvida vi skall skriva såsom det är eller om vi skall försköna. Hur vi båda skriver för att det är en form av terapi. Det är även terapi att gå tillbaka och läsa vad som tidigare skrivits och att gråta eller skratta åt minnena som då kommer.
Jag tackar dig för din blogg, jag är glad att jag fann den.
Önskar er allt det bästa.
Skriv när du vill, kan, känner att du orkar - skriv om andra ämnen. Inget som du blir ledsen av. Om väder, vind, promenader, TV-program eller ..... gör en paus? Men - det du vill skriva är ju bara för dig själv och du ska inte behöva ta hänsyn till vad läsare tycker (med undantag av Caroline).Skriv bara för att du själv vill och inte kan låta bli .... Hur det än blir - jag är här och tittat in då och då. Hoppas du känner värmen som kommer till dig här ifrån Nacka. Många kramar
Har just hittat din fina blogg. Skriv, skriv och skriv. Din dotter kommer kanske att läsa om det svåra, men det visar ju också vem du är och därigenom vem hon är i er familj. Det är svårt, men det finns i alla fall. Jag kommer att fortsätta följa med dig. Stor kram!
Skicka en kommentar