... så finns det i hjärtat ett litet stort rum där bara barnen bor. Där hämtar hon den styrka hon måste ha när hennes barn behöver henne. Alltid.
Så är det här iallafall... och de senaste dagarna har hon behövt mig extra mycket.
Jullovet, som i en annan tid, skulle ha varit fylld med pappaskjutsar hittan och dittan, mamma-tjat, julmys med kompisar, sprungit på julrea, varit på bio, hälsat på släktingar.... det finns ju inte för henne nu.
I en annan tid så skulle hennes mamma och pappa bara ha funnits där... sådär lite lagom i bakgrunden... men alltid där ändå. Så där som det skulle ha varit...
Som mamma måste jag förstå... att som det skulle ha varit... med kompis-tänk, och mammor och pappor-känsla... det är svårt att sakna för vilket barn som helst när det blir jullov.
Då måste jag hämta styrkan i det där rummet... hjärterummet, och på någe sätt försöka vara allt det där. Åteminstone försöka täcka upp lite så gott jag kan... Hitta på och "Learning by doing" för henne, i hennes nya liv nu.
Så är det bara...
Nyårsafton.
Det blev en bra nyårsafton. Vi tyckte det var spännande och roligt med alla som skulle komma hit och äta med oss... mamma och pappa, Jonas och Sandra. De bjöd på potatisgratäng och stekt marinerad fläskfilé, och sedan maraboutårta till efterrätt. Gott och festligt... och framför allt... tillsammans.
Mamma och pappa blev inte kvar så länge... då mamma, som dragits med en förkylning, helt enkelt inte orkade med så mycket mer tjo och tjim. De åkte hem vid åtta-tiden.. men det var så så roligt, och viktigt, att de ville fira denna kväll med oss. Tack snälla...
Jonas och Sandra blev kvar till efter tolvslaget. De hade köpt Pommac som vi skålade in det nya året med... stod där, vi fyra, vid balkongfönstret, tittade på raketerna... och skålade med varandra. Då kände jag... mina barn... tänk att jag får stå här med mina barn och skåla in det nya året... stoltheten och värmen i den känslan... ja, jag fick svälja. Å som grädde på moset... så visste jag ju också... ett nytt litet barnbarn på väg.
Den stunden... den lyckan i den minuten.. den ska bära mig. Gömmas i hjärtats rum...
Nyårsdagen.
Den blev som de flesta dagarna är hos oss... Carolina och jag. Men ändå... den blev fylld av mys... godis- och fikamåsten... Ivanhoe... och två viktiga telefonsamtal.
Det första kom från min pappa... som aldrig i världshistorien brukar ringa om det inte är så att han har ett ärende. Nu ringde han bara för att tacka för gårdagen, och önska god fortsättning. Sedan så frågade han hur vi mådde... pratade om ostbrickan som han hade glömt att köpa... och bara småpratade så där.
Det samtalet ska jag också gömma, fast i en annan del av hjärtat... tack pappa!
Det andra samtalet ringde jag till SE. MIN Sven-Erik...
Å naturligtvis så ringde jag mitt i fikat! Det var nog inte så populärt, hörde jag... och nästan vad jag än frågade om, så sa han: "Ja, jag sitter ju och fikar...!
"Har du varit ute och skottat någe idag då?" frågade jag.
"Jajamen, det har jag... ja, jag sitter ju och fikar..." svarade han.
Sen pratade jag på om all snö som kommit... att jag varit ute med Pontus P... frågade hur han mådde... blandade små frågor, och berättade små historier om vartannat. Men som jag skrev... det var nog inte så där väldigt populärt... för jag hörde ju också att han hade en fikakompis bredvid sig... för de skrattade ofta... åt något jag inte kunde höra eller se.
"Har du varit ute och skottat någe idag då?" frågade jag igen.
"Nä, du, inte i det här vädret... ja, jag sitter ju och fikar..." svarade han. Samma fråga... och delvis samma svar.
Då sa jag att jag skulle ringa senare... "jaha, ja hej då!" Klick! Där satt jag med telefonluren i handen... tvärt hade han bara klickat bort mig. Jag fick liksom bara tänka bort det... den lyckliga sorgens längtan. För han visste inte vem han hade pratat med, är jag ganska säker på... eller, en stund senare, att han ens hade pratat i telefon.
Han var ju upptagen med att sitta och fika... och Sven-Erik... det är dig så så väl unnat nu! Min Sven-Erik... jag gömmer det här djupast!!!
Avslutade kvällen vid teven... med godis- och fikamys.
Lördag.
En ny Carolina och jag-dag. Men jag bestämde iallafall att vi skulle ta en promenad upp till mamma och pappa. Vi behövde komma ut...
En trevlig stund, med gofika... tack snälla!
Avslutar kvällen vid teven... med fikamys. Godiset är slut...
Söndag.
Samma dag här. Fast med lite tvätt och städ inberäknat...
Avslutar kvällen vid teven... med fikamys.
Måndag.
Carolina bakat hallonpaj. Vi hade ett snack innan... om att hitta på. Att värdera vad som finns.. och inte vad som fattas. Att göra saker som man mår bra av. Att till exempel... baka!
Och att "Learning by doing" inte bara är en tom fras på engelska...
.........
Och hela tiden så hämtar jag styrka där... i hjärterummet... för henne. Å det är nog lite en räddning för mig också... jag lyckas rätt bra med att hålla undan tänket "den här tiden två år sedan..." !
..........
Till alla er... ni som följer... ni som stöttar och peppar... jag brukar inte ha svårt med orden... men när jag ska försöka berätta för er om den betydelse som ni har... för mig... för oss... då hittar jag inga ord alls... för de finns helt enkelt inte! Inte ens om man tog det mest betydelsefulla, vackraste, och mest bärande ordet i världen, så skulle det komma i närheten av det jag känner för er. Tack alla underbara ni.... tack för att ni finns!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tack själv du, för att du finns! Du lär mig så mycket. Att värdesätta nuet, att ta vara på de fina stunderna.
Jag följer dig som en igel, läser allt du skriver. Du har inte tänkt på att göra en bok av din blogg? Det skulle kunna värdesättas av många.
Kram
Lena i Söderhamn
Och tack för att du och ni finns... och kan lära oss andra, i andra situationer, om hur det är att leva med din mans sjukdom.
Kraaaaaaaaaaaaaaaaam på sig!
O där är du - trodde nästan du hade åkt på en förkylning och inte orkade blogga - bara för att du är som en klocka annars. Men - nu hade du ju mycket att berätta om och oj vad långt du skrivit. Tack för att vi får följa dig på färden detta nya år. Dig och Carolina.
Mycket ville jag säga men jag tror jag tar det på mailen längre fram.
Jag är så glad för att nyårsfirandet blev så glatt och fint för er. Tänk vilken underbar gåva du fick av sonen och Sandra.! Nu får du väl börja sticka ett litet gulligt set, eller en filt eller något. Om du gillar att sticka förstås! Tänk att du får fylla ut ditt hjärterum med en ny liten varelse! Jag är riktigt avundsjuk på dig för det.
Men vilket elände med tanden! Nu får du boka tandläkaren fort så det inte hinner bli större skada. Tur att du inte har ont i alla fall just nu när väl alla tandläkare har ledigt. Pajen såg ju finfin ut så det var väl synd att den skulle "skada" dig.
Jag hör av mig snart igen och du ska veta - det är enbart med glädje och uppmuntran vi följer din blogg och hejar på dig. Du skriver så levande så själva läsningen går "lätt som en plätt" - och innehållet är ju det vi önskar kunna stötta i. Du har förändrat sig mycket under året och blivit så mycket starkare. Men det beror ju på din egen klarsynthet och vilja. Det kommer att lätta mer och mer ju längre tiden går. Men all god önskan är du värd, som delar med dig av ditt liv. Och den som ger - ska också få motta!
Många stora januarikramar från den vän Eleonora.
Du skriver alltid så fina, snälla saker hos mig. De går rakt in i mitt hjärta... TACK!
lENAS VÄRKSTAD: Vackra människa, inte kan väl jag ha någe speciellt att lära någon... men jag blir ändå så oerhört glad av dina ord. För om något enda som jag gör eller säger kan hjälpa en annan människa... ja, då är livet precis som det ska vara... att vi ska hjälpa varandra. Så tack snälla!
Att skriva en bok? Nja, det är fler än du som undrat... men du vet, då är jag tillbaka där igen.. inte kan väl jag ha någe speciellt att komma med. Men samtidigt tänker jag, kanske inte "värdesättas av många", men däremot vara till hjälp för någon..? Det tål att fundera på, min vän..! Hoppas allt är väl med dig...? Kram..
nINA: Tack för dina ord, Nina... mycket! För om jag kan lysa vägen för andra på minsta lilla pyttavis... för alla, men lite specifikt de som drabbats av Alzheimer... ja, då känns jag också ganska meningsfull i den här världen. Kram..
eLEONORA: Ja, här är jag, min vän! Men det är bara det att jag orkar helt enkelt inte skriva alla dagar, och/eller stunder! Å kanske än mindre nu när Carolina är ledig och verkligen behöver mitt sällskap!
Man måste liksom välja vart man ska lägga den energi man har... för det behövs inte mycket förrän man blir helt slut på. Låter förmodligen helt märkligt... och i en annan tid skulle jag nog ha ställt mig lite frågande till det här med att "förbruka sin energi" Idag gör jag inte det...! Jag vet idag att det mesta som rör oss människor, både tar, och ger energi.
Sticka? Ja, du är för gullig du... o jag är alldeles helt säker på att det finns ingen i hela Svedala som skulle vilja ha någe egenstickskomponerat från den här farmorn!! Inte ser hon nåt, och inte kan hon läsa en stickbeskrivning, och dessutom är hon klumpig som få... nej, du, jag gör dem en stor stor tjänst om jag köper dem ett par gulliga ulliga köpstickade blå strumpor istället!!
Sen det sista stycket, Eleonora... med stor stor ödmjukhet så läste jag det. De orden från dig ska jag också gömma... på en annan del i mitt hjärta. Å förresten, där finns en hel del annat sparat med dig, min vän... Kram..
vIDA: Ja, men det är ju sanningen! Genom dig, eller rättare sagt, tack vare dig, så har jag fått lära mig vad ord som mirakel och magisk verkligen betyder.. och att det viktigaste bakom en livscoach är hennes förmåga att se den hon har framför sig! Kram..
Skicka en kommentar