... idag också! Sitter o njuter av mitt morgonkaffe på balkongen... o ser att det regnar lite. Men vad gör väl det...'vi är ju int gjord borta söckre'!
Njut av era dagar tillsammans i Stockholm, det är ni väl värda! Jag följer din blogg sedan ett år tillbaka ungefär. Min pappa är också dement och har varit sjuk i fyra år och de två sista åren har sjukdomen eskallerat. Han har fått diagnosen kärldemens och blanddemens av alzheimerkaraktär. Han är på sjukhus i väntan på särskilt boende, eftersom hans sjukdom gjorde honom aggressiv hotfull och våldsam. Känner igen sjukdomen i det du du skriver om, och hur jävlig den är. Fortsätt kämpa, du är stark!
aNNIKA: Tack snälla snälla för dina rader! Så starkt av DIG att skriva och berätta om din pappas sjukdom. Att mista en förälder är svårt, men att göra det till en sjukdom där den pappa man haft i hela sitt liv alltmer förvandlas och tas ifrån en... det måste som barn vara det grymmaste grymma att tvingas uppleva! Så är det någon som är stark, min vän.. så är det du! Varm varm kram..
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
2 kommentarer:
Njut av era dagar tillsammans i Stockholm, det är ni väl värda!
Jag följer din blogg sedan ett år tillbaka ungefär. Min pappa är också dement och har varit sjuk i fyra år och de två sista åren har sjukdomen eskallerat. Han har fått diagnosen kärldemens och blanddemens av alzheimerkaraktär. Han är på sjukhus i väntan på särskilt boende, eftersom hans sjukdom gjorde honom aggressiv hotfull och våldsam. Känner igen sjukdomen i det du du skriver om, och hur jävlig den är. Fortsätt kämpa, du är stark!
aNNIKA: Tack snälla snälla för dina rader! Så starkt av DIG att skriva och berätta om din pappas sjukdom. Att mista en förälder är svårt, men att göra det till en sjukdom där den pappa man haft i hela sitt liv alltmer förvandlas och tas ifrån en... det måste som barn vara det grymmaste grymma att tvingas uppleva! Så är det någon som är stark, min vän.. så är det du! Varm varm kram..
Skicka en kommentar