söndag 23 september 2012

Just nu ville jag skriva om sorg...

(... om den där känslan som rätt vad det är poppar upp i halsen på mig. Som i fredags, när jag på väg till Röda Korset gick förbi kyrkogården. Först så kunde jag säga "Hej, mamma" i tanken. Å det gick bra. Men sen när jag tänkte: "Nej, men så där brukar jag ju inte säga... jag sa ju jämt" hej på dig, gammeljänta" och så skrattade du"... då gick det inte. (Å det gör inte det nu heller märker jag... när jag minns det.)
Då kom bara denna stora stora längtan efter mamma... (å fy vad jag balra vill gråta nu) ... så jag skriver inte mer än att till slut började det göra ont i halsen. Det blir så när man får svälja och svälja.
Sen när jag gått förbi kyrkogården vände jag mig om lite och sa, högt den här gången: "Hej då, mamma... du är ju inte där".
Så gick jag vidare mot Röda korset... med ont i halsen.)

Nu tänkte jag radera alltihopa, men ångrade mig då jag tycker det är både viktigt och riktigt att få visa sin sorg. I min tidigare familj var det inte så... utan där skulle sorgen stoppas undan för vissa... för att bära de som tyckte sig ha större rätt att äga den.
Mamma berättade, när hon bodde hos oss, hur mycket hon i sin ensamhet gråtit där hemma och längtat efter sin mamma då hon gått bort.

Men nu.... bort med det här tänket! För så är det.... de tankar och känslor av den här sorten som poppar upp och vill ta plats får inget större utrymme här just nu. Här gäller istället att "klara skivan", och hitta vardagsljus som bär. Hur litet eller stort det än är...
Å jag säger ofta "det är inte riktigt min grej" det här med depp och nattsvart förtvivlan. Inte alls faktiskt! Men däremot så är det oerhört viktigt, både för Carolina och mig, och för alla människor, att få äga och visa sin sorg. Det är stor skillnad på det...

NU... kaffe och sockerkaka (...och INTE bakad av mig nu heller:)!)



Sen så måste jag säga... det är med hela min mamma-stolthet som jag tänker på Carolina som just nu sitter och pluggar på universitetet inför en stor tenta på onsdag...  "åh, vad du är duktig, gumman!!"


(Märker att det blev lite rörigt skriv nu... varken särskilt nyanserat eller objektivt...  men det får väl vara så då!)

4 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Bloggare som skriver nyanserat och objektivt är oftast ointressanta att läsa tycker jag. Då läser jag hellre andra bloggar. - som din , som är så personlig, varm och ytterligt mänsklig.
Bamsekramar, varma och lurviga...

Marjatta sa...

Tänker på dig vännen och fina Carolina..kramar om innan vågrätt läge.

Kersti sa...

Rörigt eller ej men ett viktigt tänk verkligen. Att få visa sin sorg och få prata om det svåra är så otroligt viktigt. Att få dela med andra både sin sorg och glädje. Att veta att människor man kallar vänner finns där även när man är ledsen och behöver stöd. Det är viktigt. Tack för fina ord inne på Plommenad. Kram vännen.

Elisabeth sa...

rUTA ETT: Tack, min vän! För det mesta så känns skrivet, om än viktigt, precis som tankarna som snurrar runt och trängs om utrymme i mitt huvud... rörigt. Så tack snälla för dina ord. Varm kram..

mARJATTA: Tack, fina Marjatta! Din omtanke om oss värmer.. mycket. Det finns verkligen styrka att hämta i omtankens ord.. tack snälla! Varm kram...

kERSTI: Ja, min kloka vän... du har så rätt. Att få visa sin sorg, och prata om det svåra ÄR så otroligt viktigt. Här får det dock bli lite pö om pö.. de dagar och stunder som vi är lite starkare. Men det viktigaste ändå är precis det du skriver, vänner som finns där även när man är ledsen och behöver stöd. Tack snälla Kersti. Varm kram..