tisdag 16 december 2008

Ständig beredskap...

... kom jag på nu. Jag har märkt det länge.... att jag ligger i ständig beredskap. För nytt elände. För det har varit så många eländen under så lång tid, så många förändringar som måst överlevas, och jag har levt i denna ständiga beredskap så länge länge nu. Rädslan för det ligger alltid på lur...

Men jag jobbar med det. För om jag inte gör det... hur ska jag då se när det börjar vända?
Om det nu gör det...

18 kommentarer:

Anonym sa...

http://livsbloggen.blogg.se/2008/december/mandag.html

titta in, här finns ngt till dig, bara för att du är den du är och för att du betyder något

chaos sa...

Åh, vännen! Vet inte vad jag ska skriva som kan ge lite ljus i mörkret. Hoppas bara att du kan och får slappna av från allt elände och att det vänder mot ljusare tider för dig och din familj. Nytt år, snart och nya tider, det kan vi väl tro och hoppas på?

Stor varm kram!

Eleonora sa...

Du har en Award att hämta hos mig. Ha det gott! Kram

Anonym sa...

Försök att ändra taktik. Ligg i ständig beredskap för något bra och roligt! Något positivt, något som ger dig skratt och glädje! Hade jag varit din granne skulle jag haft ett litet kul snöbollskrig med dig, då kan man ju bara skratta och bli dyngblöt! Kram till dig! Det du förväntar dig - får du.

Anonym sa...

Ja,,,hu,,,jag känner igen det där,,jag har legat på ständig beredskap i 7år innan jag gick i väggen,,,,tillslut går det inte längre,,,så ta tillvara på lugna stunder, pyssla om dig själv och Carolina i jul,,,och mys, låt dammtussar vara, lägg psykologiprov på hyllan och bara var :-)

Kramar i massor

Anonym sa...

Att vara i ständig beredskap för att något skall hända igen. Det är tungt och jobbigt. Kroppen utsätts hela tiden för ett arbete och får egentligen aldrig vila. Man är observant på saker å ting hela tiden, och bevakar varje medveten känsla minutiöst. Ska det nu hända något mer, så vill man vara beredd. Men egentligen är man aldrig beredd. Hur mycket man än legat i beredskap för känslan. Att släppa allt och låta ödet styra vägen, ja det är lätt sagt, om man aldrig har varit med om mycket elände. Känner igen känslan du skriver om idag.
Kramar Nalle

Gisan sa...

Det vänder Elisabeth! Det gör det ska du se. Men jag vet hur svårt det kan vara att tro på det i din situation. Stora, tröstande, värmande kramar...

Dubbelörn sa...

Det där är nog det allra svåraste att våga tappa garden... För när allt elände rullar in så finns det liksom ingen ända på det hela...

Det tog tid att våga planera in en middag hos vänner med längre framförhållning än 1 vecka. Semester o annat var helt uteslutet.

Men det vänder, jag lovar, det vänder en dag. Och då kommer det där goda dagaran i en ändlös ström. Dagar blir till veckor som blir till månader o i bästa fall till år...

Håller om dig vännen min

Anonym sa...

Hej

Vill bara säga Tack för du skriver din blogg.

Min mamma har varit dement ett tag fast precis fått diagnosen pannlobsdemens och jag vill bara säga att din blogg betyder så mycket för mig. Så tack. Vet inte hur gammal din dotter är exakt men jag förstår precis hur hon (och antagigen du med) känner. Ibland undrar jag vad meningen med saker
är, det är inte såhär livet skulle vara när man är 20..ens förälder ar ju alltid tänkt att finnas där.. men när man läser din blogg så även om man inte förstår meningen med livet alltid kan man känna att det finns hopp... kanske ar man tvungen att se hoppet... fast för det mesta är det svårt men ja.. tack.

mossfolk sa...

Men du, om du tänker tillbaka, kanske inte så långt... Har det inte vänt lite då?! Ni klarar er ju bra du och Carolina även om det kanske inte känns så!
Jag tycker att man oftare nu läser att ni gjort saker, hur mysigt ni har det, hur ni löser det vardagliga, att det går bra i skolan. Många sådana saker som bevisar att ni tar er framåt!
Kram!

Unknown sa...

Hej!

Du har fått en utmärkelse av mig - titta in på min blogg och se motiveringen.

Kramar i massor,

//Harriet

Anonym sa...

Visst kommer det att vända! Det är jag helt övertygad om!

Kram på er!

Anonym sa...

Jag har lärt mig att i alla fall försöka stänga av den där rädslan för att något ligger på lur som kommer att drar ner en i djupet igen.
Rädslan ligger som du säger alltid på lur, men om man inte kan stänga av rädslan glömmer man lätt bort att leva och glädjas åt det som finns som faktiskt är bra och värt att glädjas åt och leva för!
Men jag vet hur du känner....
KRAM!!!

Floralis sa...

Hej!
Jag brukar gå in och läsa din blogg då och då. Inte för ofta för när jag stänger ner sidan är jag ledsen men ibland blir jag glad när jag ser en ljusglimt då och då mellan de känsloladdade orden. Dumt eller ärligt av mig att säga det här... du kan inte riktigt stänga av det sorgsna eftersom du befinner dig där.
Vill bara att du ska veta att det finns en vän här... : ))
Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns. Har givetvis varit med om både det ena och det andra men att ens andra hälft tynar bort framför ögonen måste vara det mest tragiska man kan gå igenom. Det... och att förlora sitt barn.
Jag hade en morbror och hans fru som fick diagnosen Alzheimer nästan samtidigt. Båda gick bort nyligen. Det är en hemsk sjukdom... Dem var dessutom så unga 55+ och hade stora planer på att resa och njuta av livet när dem skulle pensionera sig. Tragiskt. Vi borde leva i nuet istället. Fast det är inte alltid så lätt det heller... : ))
Ha det gott. Kramar från norr!
Anneli

Anonym sa...

Klart det gör. Man blir trött av ständig beredskap. Det är läskigt att sänka garden och flyta med utan att vara riktigt säker på var man hamnar. Jag är dålig på det men tränar också. Men att det vänder det är jag säker på och den dagen vill jag inte missa. Jag har en beredskap för den. Kramar.

Anonym sa...

Det är inte alltid bra att se framåt! Men så duktig din Prinsessa är som fått så bra på provet!!Jag fick en liten ångestattack i dag då Janne frågade mej varför jag skrivit ett julkort till min farbror som gick bort för drygt en månad sen...antagligen hade jag förträngt det!/Stor kram

Elisabeth sa...

Till anonym... vars mamma är dement.
Först och främst vill jag tacka DIG... för dina fina rader här! Det betyder nästan alltihopa, fast än jag ofta säger att jag skriver för mig, men det betyder nästan alltihopa att det betyder något för någon.
Att ett enda ord som jag skriver kan vara bara den minsta och pyttigaste tröst för någon annan! Det är verkligen då jag tycker att livet är så som det ska vara... att vi kan finnas där för varandra!

Sen... jag förstår. Mer behöver jag inte skriva... jag förstår hur svårt dina dagar, ditt liv, dina funderingar, rädslor och framför allt.. din sorg, måste vara hos dig!
Från mig går en stor stor stor kram till dig i tanken nu... och du vet, har du något på hjärtat... vad som helst... så finns min mailadress på bloggen.
Jag finns här!

Varm kram..

Elisabeth sa...

Till alla andra: TACK för att ni finns! Utan er, så skulle det... ja, jag vet verkligen inte hur jag skulle ha fixat somligt av det här då!
Era ord göms och sparas... er omtanke och värme bär starkt när det går som tyngst. Ni förvånar mig ständigt... tänk att något så sorgligt i mitt liv också gav mig så mycket glädje!
Ni är alla unika... tack för att jag har fått möta er!

Varm kram...