... drabbades han? Varför fick han det här på sin lott i livet? Varför fick han en sjukdom som tog ifrån honom allt vad livet en gång gett honom? Varför?
Skulle det vara ett straff? Till honom... eller till oss? Skulle det bara vara en ödets nyck som bestämt att sjukdomen skulle landa precis i honom?
Jag tror inte det.... att det skulle finnas något som heter rättvisa och orättvisa när det kommer till det vi möter i livet... lätt som svårt. Jag tror inte att livet är så ointelligent, eller elakt... att det svåra som drabbar oss sker bara för att.... eller för att vi har varit, precis som småbarn varit olydiga och blir straffade, elaka eller dumma.
Jag tror inte det.... jag tror att allting sker för att vi har något att lära oss. Jag vill välja att se det så... annars skulle det svåra bli precis så meningslöst och ointelligent som jag vägrar att tro att livet är! Att vi ska, hur ont somligt än gör, komma ut där på andra sidan... med en annan syn på livet. Men att det är vi själva som avgör hur vi ska dra lärdom av det....
Jag tror så... alltid. Och just nu, i mina bästa stunder. I mina sämsta och sorgligaste stunder då tänker jag precis tvärtom... då fattar jag verkligen ingenting! Då tycker jag att livet är både orättvist och hårt... elakt och grymt... ensamt och förtvivlat.
Varför just han? Hur många miljoner gånger har jag inte ställt mig den frågan? Även i mina bästa stunder så har jag svårt att förstå det. Det kommer att ta tid att acceptera att den frågan aldrig kommer att få något riktigt svar nu... men att jag kan nöja mig med det idag... och förhoppningsvis... något jag ber om... att jag ska komma ut där på andra sidan... och se hans öde som en gåva som lärde mig något värdefullt!! Det ber jag verkligen om...
Tills dess, och i mina bästa stunder... så ska jag hålla fast vid tänket att jag har något att lära mig... jag vet bara inte riktigt vad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja det finns mycket att lära på vägen som anhörig till någon med Alzheimer. Jag lär mig ständigt. Jag är väldigt tacksam att jag har din blogg att läsa i. även om jag önskar för din skull att du sluppit sitta inne med dina kunskaper. Kramar...
Jag tror - precis som du - att vi har fått livet för att samla kunskap, lära oss saker, både svåra och lätta. Varför just S-E blivit sjuk det kommer vi aldrig få riktigt veta, men en sak är iaf säker och det är att sjukdomar inte/aldrig är något straff. Kramar Nalle
Smyger in och ger dig en godnattkram.
Åh,,,ja, de funderingarna har man ofta,,,varför just han,,,varför just jag,,,och det tror jag att alla tänker som drabbas av död och sjukdom.
När det kommer till kritan är det viktigaste hälsan och livet,,,och de nära och kära. Allt annat blir oviktigt,,,
Och då blir det så starka känslor som poppar upp.
Och kanske är det som du säger något vi ska lära oss,,,
Mne olyckor och sjukdommar är inte beroende av någon rang,,eller status,,,eller hög lön eller låg lön,,, vare sig av normala människor eller till synes onormala,,,, - det drabbar alla - i alla samhällsklasser - i alla åldrar - i alla lägen i livet.
Även om det är en klen tröst i ditt mörker just nu,,,så är du inte ensam,,,
Du är inte själv som måste gå igenom detta.
Kramar i miljoner till dig.
Jag ramlade in på din blogg av en slump. Har en pappa som är sjuk i alzheimer. Han fick diagnosen när han fyllde 60 och bor numer på ett boende. Han ska fylla 66 och har bott på boendet i 2 år. Det finns inga ord för hur grym sjukdomen är mot oss anhöriga och hur ensam man känner sig. Jag ser framförallt hur min mamma lider. Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter! All lycka till dig och din familj.
Skicka en kommentar