....för att överleva! Som jag ser det så har jag två saker att välja på! Antingen tar jag på mig jackan, går ut genom dörren och vänder aldrig mer tillbaka, eller så stannar jag kvar och kämpar .... och naturligtvis väljer jag det senare! Hur skulle jag kunna göra något annat?
Varje dag är en kamp för att överleva! Här finns ingen återgång till det normala efter ett chockartat besked! "Din man har en obotlig sjukdom, och från och med nu kommer det bara att bli värre..." Hur påbörjar man en sådan resa?
Varje dag är en kamp för att överleva! Söker förtvivlat alla tillfällen till glädje - en rolig historia, en trallvänlig låt, ett vänligt ord eller en vänlig handling! Allt som ger mig styrkan mitt i det förtvivlade kaoset! Min sorg kan jag bara dela med .... ?
Varje dag är en kamp för att överleva! Att vara så förtvivlat ensam trodde jag inte kunde vara möjligt! Det sorgliga är dessa människor runt omkring som säger sig förstå, och vilja stödja - men tappar rätt snart intresset efter att nyhetens behag lagt sig och väljer allt som oftast att bara titta åt andra hållet...!
Varje dag är en kamp för att överleva....!! !
Käre Gud... ser du min förtvivlan?
Nej, nu skriver vi inge mer om det... S-E kommer med kaffe på säng, och vi ska fika tillsammans! Så jag skyndar mig torka tårarna - o så sväljer vi...! -Åh, Gubben, vad roligt kommer du med kaffe?
6 kommentarer:
Ja, vad säger man? Tårarna trillar och jag kan uppriktigt inte säga att jag förstår vad du går genom, men jag kan inbilla mig...Om det är överlevnadsinstinkten, anpassningsförmågan eller kärleken som hjälper dig att hålla ut så krävs det också otroliga egenskaper i dig. Jag tycker du är stark, men det betyder du ju inte att modet och orken aldrig sviker. Snarare förmågan att varje gång hämta upp sig.
Tack för din snälla kommentar!
Jag hoppas att du kan finna egna stunder som du kan njuta av och att någon kan dela din börda!
Det är nog ganska självklart att stanna, när man älskar.......Du är en kämpe:) Det måste verkligen vara ett förödande besked att få....Usch. Du överlever *kram* Du gör det......Så tråkigt med människor som väljer att se på andra hållet....När man som mest behöver stödet. Men du har ju ändå några som finns där. Massor av kramar från Annika ( Vill att du får veta mitt riktiga namn)
Vad skall man säga....
Det är så sorgligt... finner inga ord.
Kan bara ge dig min styrkekram hoppas att du känner den...
Tänker så på er...
Javisst är det sorgligt, men det är ju precis så som verkligheten kan se ut för en del som hjälper sin make/maka i deras hemmiljö. Råkar vara brukare som har personlig assistent, men minns när pappa var i samma situation som du Elisabeth när mamma hade fått sin hjärntumör. I 1,5 år kämpade han och delade sig mellan jobbet och mamma.Han överlevde även han trots att han hade sin oro och förtvivlan.Det gör vi när vi älskar någon innerligt, men varje dag är som sagt en kamp.
Tyvärr tar vår sjukvård ofta bara hand om den sjuke/sjuka. De anhöriga lämnas därhän. Trist! Jag intervjuade flera anhöriga till "ny-sjuka" personer i min trebetygsuppsats i psykologi som kunde bekräfta det här.
Du ska veta att jag läser din blogg varje dag om jag hinner. Hoppas att du orkar! Tänker på dig och vet att du måste dela dig mellan Carolina och Sven-Erik, något som är väl väldigt svårt eller? Du är ingen super-kvinna, även om det låter så. Önskar att jag kunde trösta dig, men det kan jag inte. Det jag kan är att peppa digoch ge dig kram.
Ha det bra tills vi hörs igen!/
Ewacarin
Till alla: "...Dagen idag är en betydelsefull dag, den är din! Idag kan du göra något för någon, som när kvällen kommer tackar för att just du finns till..."
Jag tackar er av hela mitt hjärta ikväll!
Kram till er alla...
Skicka en kommentar