... finns inte. För jag befinner mig på dess botten nu...ikväll... och jag vill inte gå och lägga mig. Vill inte skriva... vill bara inte vara med... vill ingenting... just nu. Så den finns... förtvivlans botten! Hur rasade jag ner hit... det blev en tung eftermiddag! Tvärsvart...det bara kom!
Det blev så mycket som bara gör så ont...
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva för att någon ska förstå. O vem vill egentligen läsa om elände och sorg och förtvivlan och ensamhet och bottenskrap.... när det finns så mycket annat som är vackert, roligt, mysigt, lyckligt.... jag skulle inte vilja läsa om mig.
Jag skulle vilja läsa om julens alla fröjder som står för dörren... känna tacksamhet och glädje över allt det vackra som jag har runt omkring mig.... och jag skulle ge Gud en stjärna i min guldbok om han kunde fixa så att jag kom upp från denna botten. Snabbt nu...!?
Gud, jag fattar inte! Jag fattar liksom inte vad du har för tänk med det här? Allt jag fick lämna... allt jag måste lämna... jobbet, huset, vännerna, honom... va? Gud, jag försöker.. och jag tror starkt på att du har en plan för allt... men det här? Kan du inte hjälpa mig upp nu?
Gud, jag är på botten av förtvivlan.. tror jag! För kanske.....kanske... och fasan finns... och vetskapen har jag.... det kommer att bli värre! Den kanske är bottenlös trots allt... förtvivlan... men om det nu inte finns någon botten, Gud... kan du inte göra ett undantag för mig nu då?Snälla Gud.... Inte mer nu!
Det blev nästan bara ett brev till Gud det här... och jag önskar verkligen så nu att han läste... och att han kunde se att den här Elisabeth på Himlastigen, hon klarar nog inte så mycket mer prövningar...
Just idag är jag inte så stark...
Men imorgon är en ny dag... fast natten blir tuff...
Men imorgon är en ny dag... och då är natten förbi...
Imorgon...
................
När någon enda människa på jorden har det svårt, och jag kan hjälpa henne.... men väljer att inte göra det, vad säger det om mig som människa?
När jag kan sätta upp en fasad och gömma mig bakom fina ord, och spela oskyldig med att ta Gud som vittne, vad säger det om mig som människa?
................
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Min allra goaste vän, det gör ont, har inga ord just nu men jag skickar ett mail.
Önskar så att du skall få den hjälp som du så innerligt behöver.
En stor värmande kram till dig Elisabeth.
Du är värdefull, glöm ALDRIG det.
Jag smyger in till Dig för att ge dig en stor och varm kram.
Jag vill inte att du ska ha det så här. Det smärtar mig. Men eftersom det nu är så vill jag läsa om det som tynger dig. Dela din smärta och dina tankar. Medmänsklighet handlar om att finnas både i lust och i nöd. Som du gör för din älskade Sven-Erik. Men du måste ju få ditt stöd någonstans ifrån. Jag vet bara inte hur jag ska lösa detta åt dig. Jag vill det här och nu eller helst långt tillbaka. Skriv hur mycket "elände" du vill! Om det kan lätta en endaste liten gnutta så är det värt det. Om du inte vill skriva i bloggen så har jag hur mycket plats som helst i min mailbox. Jag finns här för dig. Så gott jag kan. Styrkekramar...
Älskade vännen!!
Jag läser och känner med dig i din förtvivlan...
Det finns knappt några ord så jag bara känner...
Jag hoppas med, hoppas att han läser!!
Massor med varma kramar till dig!
*Kramar om*
Kära vännen vad jag önskar jag kunde göra något, säga något, som lindrar. Tills vidare skickar de allra störstaste styrkekramarna. Mina tankar är hos dig. Kram.
Har inga ord, de räcker inte till...
Kramar om, tänker på er och önskar att jag kunde göra något!
Kära vän,
jag känner verkligen med dig.
Många kramar från Bodil
Elisabeth!
Du har varit stark så länge nu, någon gång så brister det och man faller. Men var inte rädd för mörkret. Du kommer att komma upp igen.
Jag kommer in här till din blogg och läser, inte för att jag vill vältra mig i ditt elände, vännen, utan för att vara ett stöd för dig. Tror det är bra-som jag skrivit så många gånger tidigare -att du skriver. Om din dag, trots att den inte alltid är så ljus. Ingen av oss andra kan egentligen förstå precis din vardag och din oro,ingen kan precis förstå hur just du har det, men genom att du skriver så försöker vi förstå.Så skriv om hur mycket "elände" du vill som finns i din vardag.
*kramar om* Nalle
Nu har jag inga ord till dig min sötaste Elisabeth. Min förtvivlan över din situation ... att jag inget aktivt kan göra .... jag gråter med dig .... XXX o OOO
Älskade vännen! Jag önskar att jag hade några kloka och tröstande ord att komma med. Men alla ord känns fattiga och malplacerade. Så istället skickar jag stora varma kramar och många många tankar till dig!
Det är klart att du skall skriva om din förtvivlan! Den måste ju ut! Följande citat lär komma från Moder Theresa: "I know that God won´t give med anything I can´t handle. I just wish He didn´t trust me so much." När jag gick igenom samma mörker som du gör nu kändes det skönt med lite galghumor i eländet. Stor kram och mycket kärlek. / Sylvia (Pantersylvia)
Snälla du...
Jag finns här och är beredd att läsa. Jag VILL veta hur du har det, vad som trycker dig!
Skriv till mig om inte annat på mail.
Vad jag önskar att jag fanns närmare!
Sänder en kvällskram
Nalle
Vi som följer dig tycker nog att det är ett under att du inte befinner dig på den där botten oftare. Men så är nu människan funtad, att hon inte kan befinna sig på en botten för mycket, du kommer att komma upp igen, vare sig du vill det eller inte. Hjärtat fortsätter att slå, livet vill gå vidare. Obönhörligt.
Du kommer att komma upp. Efter helgerna blir det ljusare. Livet kommer att fortsätta, och vad som händer där framme har du ingen aning om.
Jag är i varje fall glad att du har skrivandet. Och öppenheten. Tänker på alla de i din situation som väljer tystnad. Som inte vill eller kan uttrycka sig.
Det kan du! Och det hjälper - även om du kanske inte känner det just precis nu.
Elisabeth jag har inga ord. Jag blir så ledsen av att läsa det detta. Samtidigt beundrar jag din tro. Men Gud måste se sämre än jag för annars skulle han se när det räcker med smärta och prövningar och det är dags att gå vidare och dela ut dessa till andra...
Kära Elisabeth. Jag blir tårögd när jag läser om din olycka. Det är så frustrerande att jag inte kan göra något konkret för att hjälpa.
Många kramar till dig.
Skicka en kommentar