... och det är något som stör mig... ofta! För så fort mitt hjärta reagerar över någonting som händer, så är det som om hjärnan trycker in off-knappen och det blir tvärstopp däruppe! Det logiska tänket bara upphör att existera just då, i det tänket, eller i den situationen... och det känslomässiga tänket får fritt spelrum i både knopp och kropp! Om det överhuvudtaget var möjligt att trycka igång någon on-knapp till hjärnkontoret så skulle jag inte ens hitta knappen i det läget... och ibland, ganska ofta, så frågar jag mig varför, varför kan jag inte tänka logiskt och rationellt i dessa lägen????
Som det här med sjukdomen Alzheimer....
Varför blir jag så ledsen när man skämtar om denna sjukdom? Jag har alltid haft den åsikten att man måste faktiskt kunna skämta om allvarliga saker. Det finns inget ont i det, och ingen menar att göra illa, eller såra med att säga: "Jo, du vet jag har alzheimer light", eller "nu har man blivit helt senil dement i huvet", eller.... ja, jag kan rabbla upp tusen olika uttalande som jag har hört eller läst, eller... som jag faktisk själv har sagt tusen gånger. Tusen gånger innan min man blev sjuk i denna helvetessjukdom...
Jag vet, jag vet.... man måste kunna få skämta. Och så ska det vara... och ändå, ändå är det sådana här gånger som mitt hjärta reagerar, och hjärnan.. det logiska, och det jag också tycker är så viktigt och riktigt... det bara "poff" försvinner i samma takt som det gör ont...
Det är då som det hugger till härinne... varför då? Varför vill jag i det läget säga till alla de som skämtar: "Det är faktiskt ingenting att skämta om...!" Känslan är ibland så stark, att jag skulle vilja skrika "Håll käft!" till de som inte ens vet att han har denna sjukdom....! Det är alla de gångerna jag förbannar detta fel som jag har.... att inte kunna tänka med hjärnan när hjärtat öppnar dörren...
Logiskt och sakligt tänkt så vet jag ju att många många inte vet. Logiskt och sakligt så tycker jag att man måste få skämta om allvarliga saker.... än om man vet. Och ändå... så reagerar jag inte så... jag blir bara ledsen, och det gör ont. Vareviga gång...
Jag har verkligen ett stort fel...
21 kommentarer:
Kära Elisabeth. Hjärnans logik hänger inte alltid med i hjärtats känslor. Man vet så väl, men ändå överfaller känslorna en...
Kram!
Kära kära du min vän, inte har du fel och inte är det konstigt att du reagerar. Det är väl så att så länge som vi inte själva är "drabbade" så kan vi skämta om alla möjliga och omöjliga saker. MEN så händer det att det oväntade sker och helt plötsligt börjar man reagera nästan tvärtemot. Logiken /man-måste-ju-kunna-skämta- om-allt/ hänger inte riktigt med, för skämt som tidigare gjorde mig glad gör mig nu bara lessen och arg.
Under min utbrändhetsperiod var jag väldigt glömsk, i början kunde jag skämta om det. MEN så blev det lite väl mycket glömska och då var det inte nått att skämta om längre, jag blev rädd! Det påminde mig om vad som faktiskt kunde hända...
kramar
Jag tycker inte att det är något konstigt med det... Jag tänker själv på dig och er situation när jag skojar om mig själv att måtte jag inte bli senil...
Men jag tänker och sen tänker jag vidare som du säger men det rättfärdigar inte något... Jag håller inte med dig om att det ska vara okej att skämta om sånt... Jag hackar alltid på barnen när de kallar utvecklingsstörda för muppar och även varandra om de vill vara nedlåtande.
Man borde inte behöva säga sånt!!!
Stor kram på dig, vännen min!
Det är absolut inte fel på dig Elisabeth.
För man kan skämta om saker tills man själv hamnar i en situation, som du, och då tar man illa vid sig.
Som du vet innan så jobbade jag i vården och vi var ganska så råa där, vi skämtade om allt tom döden.
Vi menade inget illa, var nog ett sätt att hålla all smärta och elände på ett tryggt avstånd.
Ibland tänkte jag, men hur kan man skämta om sånt?
Jag förstår att du inte kan skratta åt skämt om demens och Alzheimer, för du vet hur det är.
Så tyck nu INTE att du är konstig, du är helt normal.
Ha en skön kväll med SE och Carolina.
Kram vännen min
Men vännen vad du är hård mot dig själv. Det är väl självklart att det inte blir roligt längre när det blivit allvarlig vardag av "skämtet". Det som för någon annan är ett ord vilket som helst, har för dig och din familj blivit en katastrof. Så naturligtvis gör det ont. Och jag tror du måste låta det kännas så. Absolut inte stänga av med logiken. För det är inte fel. Bara mänskligt. Och rätt!
Snälla rara du inte har du nåt stort fel. Du är alldeles högst normal som reagerar som du gör.
Jag har varit inne på din sida och läst lite då och då och lider med er.
Har själv förlorat en "son" (min kära sambo´s son) som var 23 år i en hjärnblödning för 2 år sen. Jag reagerar likadant som du gör när någon skämtar om sjukdomar, när jag hör nån säga "JAG TROR JAG FÅR EN HJÄRNBLÖDNING" när något är jobbigt så gör det så ont... Jag vet också att man måste skämta om sånt här, det har vi gjort många gånger tidigare både du och jag.
Vi vet också att när man skämtar om sjukdomar så menar man ju inget illa egentligen, man är "bara" mera sårbar i detta läge som är nu.
Kram
Fel? Nä-ä vet du vad! I så fall är det fel på mig också, jag kopplar helt bort den lilla logiska kapacitet min hjärna besitter om jag blir så känslomässigt berörd att hjärtat hugger till.
Det kan bero på olika anledningar: dåliga skämt, obetänksamma kommentarer, elak text i tidning/bok. Vissa saker kan man inte "ta" i vissa lägen, det är bara så.
Kram på dig!
Det är inget stort fel. Du är mänsklig. Döm inte dig själv så hårt, snälla Vännen. Du måste tillåta dig att vara mänsklig trots allt som händer. Kramar...
Det är inget fel på dig. Du lever mitt uppe i allt och har på så sätt allt så nära... om du förstår hur jag menar.
Hjärtat och hjärnan tänker också olika, ska du veta. Inget fel alls. Det bara ÄR så.
KRAM!
Det är inget fel på dej, Elisabeth. Det är fullt naturligt att du känner som du gör. Jag har själv sagt de där orden hur många gånger som helst, när jag har glömt något eller gjort något som har varit lite tokigt. Aldrig har jag tänkt på vad orden egentligen innebär. Inte förrän nu, sen jag hittade dig och din sida. Jag far riktigt illa när någon säger typ "Ah, du vet... Alzheimers"
Jag tycker att du reagerar sunt!
*kramar om*
Kramar till dig!
Döm inte dig själv för hårt - du reagerar alldeles normalt och mänskligt!
Jag tror att när man står mitt i något svårt och frustrerande reagerar man hårdare.
Är man utsatt av livet för någon som är otrogen, någon som dött, någon som är sjuk, - ja då klarar man inte av de skämten och det är inget fel i det!
Annika
Man får reagera så när man är mitt upp i alltihopa. Du är inte mer än människa!
Jag blir så glad att du får en djupare kontakt med SE mellan varven. Å det är också skönt att Carolina och du har en sån varm kontakt. Håll fast vid gulkornen... hårt. Det är dom som hjälper en igenom vardagen och bakslagen
Kommer inom och säjer hej och natti.. är så himla full av allt med mamma just nu så jag orkar inte skriva så mycket.. skrev ett långt inlägg här, men det tycktes bara försvinna..
Mamma kom i alla fall hem idag så jag har varit med henne mest hela dagen och kvällen.. kom just hem.
Nu blir det mycket framöver.. en massa provbesök etc den närmaste framtiden och jag finns ju som tur är..
Till ditt blogginlägg..
Klart du har en massa runt dig och du ser allt på nära håll.. inte är du konstig för du inte gillar skämten.
Har man det som du så nära förstår man det.. inget att skämta om över huvudtaget, tycker jag.
Kramar
Känslor är en sak och förnuft en annan. Så tror jag att det är för oss alla. Så inte har du något fel och inte är det konstigt att du reagerar som du gör. Helt naturligt är det. Så gör de flesta av oss. Kram i vintenatten
Jag förstår så väl att du reagerar.
jag gör likadant.
Det finns så många plumpheter numera överallt, och jag blir så trött och ledsen av det.
De flesta av de s.k. humorprogrammen passerar nästa alltid gränsen numera - tycker jag.
Om inte människor regerar på saker som sårar - då är man väl ingen människa. Eller??
Kramar från Bollebygd
Det är inte alls konstigt att du reagerar. Helt mänsklig reaktion. De uttryck du nämner är nog i grunden så att man vill förstärka situationen och då tar man till det värsta man kan komma på, som tex "Nä, jag tror jag döör". Varför vi gör så är ju en gåta. Man kan ju säga något annat.För just i det ögonblicket är man säkerligen inte döende.
Förstår helt din reaktion när din mans sjukdom används som skämt. Jag tillhör den kategorin av människor som inte tycker det är ett dugg roligt att skämta om allvarliga saker, såsom sjukdomar. Inte ett dugg kul är det. Förstår inte det komiska i lyteskomik, eller de uttryck som de du nämner.
TV-komiker skämtar ofta om cancer, hjärtinfarkter m m. Men jag kan hålla mig för skratt.
Likaså så tycker jag inte om när man gör narr av gamla människor och deras problematik.
Nu är vi där igen. Det man inte upplevt själv kan man inte förstå helt fullt ut. Så är det nog med uttrycken också.
Förresten: Jag skulle gärna komma till Umeå och ha utställning:) Kram Nalle
Kommer in här, skakar av mej snön som faller i novembernatten...jag har varit här förut, tror inte jag har skrivit något, men har läst om den vandring du gör tillsammans med din man, och ensam...
Du skriver på ett sätt som känns rakt ifrån ditt hjärta...
Jag brukar också skoja om min analkande demens, samtidigt som jag känner en oro...har faktiskt kollat med doktorn om det är så illa som det känns ibland, men hon bedömde bara att det beror på den stress jag varit utsatt för...
Minns en gång när jag handlade på en affär, och det glada affärsbiträdet inte kunde räkna ihop och ta betalt...han fick hjälp sådär lite lätt i förbifarten av en arbetskamrat...men jag gick hem och tyckte faktiskt att det var konstigt...Några år senare mötte jag honom som mycket alzheimersjuk...Det har gett mej en tankeställare, att någonstans så börjar det ju...smygande...och kan drabba vem somhelst.
Jag förstår dej när du reagerar sådär när någon skojar om en sån sak, tror jag.
Det blir en naturlig reaktion, för det är ju din, eran allvarliga verklighet. Tror jag skulle känna likadant. Humorstänk är bra och piggar upp, men ibland passar dom inte riktigt in...
Hälsningar från Eva
Försök att acceptera att du reagerar som du gör. För ser du det som om det är något fel på dig så blir det förmodligen värre reaktioner än du önskar. Du lever i en situation som är jobbig både känslomässigt och mentalt, så jag tycker inte att det är konstigt att du reagerar, för mig skulle det nästan vara konstigare om du inte gjorde det.
För att kunna släppa det helt behöver du först och främst acceptera situationen ni lever i och det är inte det lättaste, när den man älskar har drabbats av en personlihetsförändrande sjukdom.
Vad du kan göra är att fråga dig själv, vad det är som gör att din reaktion blir så stark, vad i ditt inre det berör, hur ser den här delen av dig ut? Förök sedan acceptera att du har den delen, så småningom kan du kanske välja om du vill vara den delen eller inte. Jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag önskar deig en bra kväll KRAM
anonym: Tack snälla anonyma du, för dina uppmuntrande och kloka ord! Jag tar till mig dem.. och när jag läser dina, och alla de andras kommentarer också, så känner jag lite... att kanske är jag inte alldeles hopplöst ute! Att jag inte är ensam som reagerar så här..! Att det är ok!
Sen berättar du om din tragedi... och jag kan bara säga: Vad har väl jag att klaga över!! Vilken fruktansvärd tragedi - hur överlever man sådant?
Ha det gott..Kram..
anonym sa Annika: Tack snälla snälla du..! Det är väl just det.. man tror att man är den enda människan i världen som reagerar så här dumt! Men kanske är jag inte så ensam..? Det är nog också som du, och många andra, skriver.. man är lite mer känslig när man är mitt i det! Ha det gott..kram..
TILL ALLA: Tänk att det finns så många kloka och insiktsfulla människor här i världen... och de besöker min blogg!! Tack snälla ni.. för det här är, och har varit ett stort problem för mig länge nu!
Men kanske kan jag se lite mer nyanserat på det nu... känna att jag inte är den enda som reagerar så här, och att det också är ganska naturligt att tänka så som jag gör...!
Ni är verkligen bara så fantastiska allihopa!!
Tack vänner, livlinor och alla som kommenterar... underbara människor! Kram..
Man kan skämta om allt, men man bör välja tid, plats och sällskap med omsorg.
Du befinner dig på fel plats, i fel tid, och i fel situation för att kunna uppskatta vissa skämt - det är inte så konstigt.
Du hade en del frågor till mig, och jag tar mig friheten att svara på dem även här.
Hoppas det är okej.
.
.
Först måste jag få säga att jag är MYCKET intresserad av att få åsikter av dig som anhörig.
Du har en annan inblick i sjukdomen än vad jag har, du ser ur ett annat perspektiv.
Jag är undersköterska och jobbar inom äldreomsorgen sedan ett antal år tillbaka.
Jag jobbar natt, och en stor del av min arbetstid tillbringar jag på de två gruppboenden för dementa som finns i "huset".
Jag har även en del erfarenhet av hemtjänst.
Mannen i min berättelse är helt fiktiv, men hans problem, ensamhet och minnen är för det mesta byggda på verkliga historier och levnadsöden.
Mina ord och tolkningar, men med rötterna i verkligheten.
Det finns flera orsaker till att jag skriver denna historia.
Dels har jag ett eget behov av att förstå, det engagerar mig.
En annan sak är att jag gärna vill att andra ska förstå lite bättre.
Det låter kanske lite märkligt att jag försöker få andra att förstå något som jag knappast kan sätta mig in i själv, men så är det.
Därtill kommer naturligtvis mitt behov av att skriva i största allmänhet.
Jag är medveten om att jag ger mig ut på djupt vatten, både anhöriga och vårdpersonal kan komma att känna sig trampade på fötterna emellanåt, men jag försäkrar att det inte är min avsikt med berättelsen.
Jag gör mitt bästa för att hålla en balans i historien och varesig svart- eller skönmåla mannens tillvaro.
Mannen i min berättelse kommer att tappa en del av sin forna personlighet och integritet i takt med att sjukdomen utvecklas, men jag tänker göra mitt bästa för att "behålla" honom som den unika individ han alltid är.
Som sagt var, jag tar tacksamt emot både nya infallsvinklar och kritik.
Tack, och ha det bra!
Skicka en kommentar