... och klockan har slutat att gå... så är nuet det enda vi har! När det inte längre finns något igår, och inte heller någon morgondag... så är idag det enda vi har!
Tänk dig att du inte visste vilken veckodag det är... sådär som det brukar bli när man har semester, och alla dagar i hängmattan eller rabatten ser likadana ut. Eller att du inte visste om det är den 12:e eller den 14:e i månaden... ungefär så som det också brukar bli när man har semester, men även rätt ofta också till vardags. Eller att du inte visste vilken månad det är... ungefär så där som det brukar bli vid månadsbrytet, det händer ju oss alla ibland.
Men tänk om du inte visste vilket år det är.... då... då har klockan slutat slå för dig, och den enda tid du har är nuet...
Idag frågade jag SE... lite så där lagomt frågvist: "Du, vad är det för dag idag?" Han svarade: "Ingen aning". Och det visste jag ju sedan förut att veckodagar och månader inte längre är något som han har någon koll på... men jag ville som bara kolla lite! Men... vad som skrämde mig, var när jag frågade: " Men du, vilket år är det nu?" Han svarade: "Nja.. tvåtusen-och åt det hållet..!"
Han vet inte längre vilket år det är.... gud, jag blev både ledsen och chockad där vi gick på vägen mot Coop. Ledsen för att han nu tappat detta också... ledsen för att han inte ens reagerade själv över att han inte visste. Som frisk så tänker man naturligtvis att "Herregud, om jag vaknar en morgon och inte längre vet vilken dag, vilken månad eller vilket år det är, då dör jag ju! Men inte han... och det är bara så så sorgligt att veta att det är ännu ett steg bakåt... samtidigt så kan vi ju tacka våra lyckliga stjärnor att han inte insåg det! Då vet jag inte vad han hade gjort..!
Men det här var ett hårt steg bakåt...
12 kommentarer:
När jag läser rinner mina tårar. Det är en grym anhörig-sjukdom det här. Jag önskar så att det fanns något klokt att säga eller göra. Idag tryter orden för mig mer än de brukar. Men mina kramar skickar jag givetvis som vanligt och även mina varmaste tankar...
Du kan konsten att förgylla min dag! Tack du underbara! Kramar...
Vännen, det är så tragiskt att läsa men så är ju denna helvetes sjukdom.
Beundrar dig för din tapperhet....
Önskar er en fin dag idag.
Kram min goa vän
Sjukdomsbilden visar sig allt mer. För SE räcker det med att du finns där, mat, fika och TV-filmer. För honom har tiden stannat. Men inte för dig!!
Min sötaste Elisabeth måtte du snart få en ändring av dina livsvillkor - jag önskar dig bara allt gott, men det är svårt för dig att genomföra en ändring, det förstår jag. Är med dig hela dagen! Kramar kramar
Varenda steg bakåt är så fruktasvärt. Man märker det just sådär... av en händelse. Något man kan jämföra med...
Det enda jag kan säga att jag vet och känner det du känner. Exakt. För känslan av förlust och oåterkallelighet är nog den samma för oss båda. Vi är på samma resa, utför, fast av olika orsaker. Visst är det märkligt?
Stor kram, vännen! Orkar inte så mycket mer just nu....
Just nu önskar jag att jag hade något vettigt att skriva, men de står helt stilla. Men jag beundrar dig o din tapperhet oerhört mycket. Din vän Anita
Stor kram!
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.. en hemsk sjukdom, en verklig anhörigsjukdom.
Tiden ja du, det där hade jag för någon dag sedan ett inlägg om på min Kafferast..
Jag lever ganska så tidlöst faktiskt, utan klockan på här hemma, men så finns det en del tider som måste passas.. Som i morgon. Ska vara på sjukhuset kl.11.00 för viktigt möte med anledning av mammas hemfärd..
Vårdplanering är det tänkt. Du frågade hur det var med henne.. jo då hon kryar på sig, men den där andfåddheten är inget att leka med. Tycker det skulle bli bättre med den snart.. så är hon trött, så klart.. det blir en lång rehab efter den här persen, så jag vet var jag ska hitta på framöver.. Bara det inte blir en massa skit när hon kommer hem.. det är det jag är rädd för.
Ha de fint o va rädd om dig:-)
Kram
Tänk att fastän man innerst inne vet vad som kommer att ske någon gång så blir det så fruktansvärt hårt när det väl sker.
jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men hoppas att du ändå förstår och vet att dina ord tar man till sig.
Kramar från mig
Jag är kvar. Bara ordlös idag. Så är det vissa dagar. Kram
svar på min blogg:
Åhh vännen vilka fina och rörande ord *Kramar om* dig!
Jag sitter här och grinar och läser vad du har skrivit.
Alla vågar inte möta hennes blick, tyvärr!!
Tänk om alla sa som du, ja då vore världen allt bra vacker!!
Tack själv du goa, rara vän för att just du delar med dig
av ditt liv till oss.. Det har lärt mig mycket
framför allt påmint mig om “Här och nu”
En famn full med dom varmaste av kramar till dig!
*Kramar om*
Ps! Dom andra heter Petri 24, Elias12, Johannes 8 och Marcus 5.
Petri är ju vuxen och bor inte hemma..
men det gör ju resten :D
Skicka en kommentar