... åtminstone om man jämför med förmiddagen! Jag var inte förberedd... den mask, med vilken jag lurar alla, inklusive mig själv, hann inte sättas på. Eller så fanns den bara inte där...? Jag vet inte... men just nu så känner jag mig lite chockad över hur jag bara kunde falla så ner i detta djupaste djupa...
Smärtan finns kvar... minnet från mötet med Sven-Erik gör ont nu också. Men med hjälp av eftermiddagens timmar, tusen andetag... och steg som bara masade sig framåt i vår nya tysta vardag... så har jag hittat lite tillbaka... till det jag måste acceptera... men ännu inte kan!
Men om någon frågar mig vad jag gjorde dessa timmar, så vet jag inte... de har gåtts i dimma!
..........
Han fyllde 52....
När jag kom gående i korridoren så satt han på en stol och läste en tidning. Han vände upp ansiktet och kikade på mig... men vände sen ner ansiktet mot tidningen igen. Jag fortsatte att gå emot honom, och då vände han upp ansiktet och tittade på mig igen... och när hans ögon mötte mina så hade jag hunnit fram till honom,. och med en frågande, lite avvaktande röst så sa han: Hej!
I det läget visste jag... att han först inte känt igen mig alls. Sedan, ju närmare jag kom, och för att han så småningom såg något bekant över mig så vände han upp ansiktet igen! Men säker var han inte på vem jag var.... ! Men jag hade ju förberett mig på det...
"Men hej på dig, gubben! Hur är det?" frågade jag, med Elisabeth-hurtig-rösten.
"Jo, nog är det bra" svarade han. Jag hörde fortfarande osäkerheten i hans röst...
"Ja, nu kommer jag med tårta och presenter... vi måste ju fira att du fyller år" fortsatte jag.
"Men gosse, det var värst...!" svarade han. Hörde glädjen... och han steg upp från stolen.
"Ja, vi kan väl gå till köket och duka upp.." sa jag, och tog honom under armen.
Sen dukade vi (jag och en skötare) fika för de övriga patienterna, och personalen i köket, och för mig, Sven-Erik och mamma (jo, hon var också med... tack snälla snälla mamma! När han såg att hon också var med, så skrattade han bara. Men sa ingenting...) i sällskapsrummet. SE gick runt och bjöd på choklad som jag hade haft med mig... och sen fick han öppna sina presenter. Av sin mamma fick han skor som jag hade inhandlat.. och de tog han på sig och provade. "Skitsnygga" sa han, så jag förstod att han gillade dem. Men sen... lade jag ner alla presenter i en påse... och sa varsågod till de andra.
När vi satt där och fikade så öppnade SE och tittade i presentpåsen som jag hade ställt bredvid honom... och så sa han: "Vad är det här?"
"Ja, men du har ju fått lite presenter.." svarade jag.
"Jaså, har jag det..." sa han, samtidigt som han tog upp alltihop igen. Nu var alla presenter nya ... han hade redan glömt att han nyss sett dem... och åter igen provade han de "skitsnygga" skorna... och ville nu ha dem på sig. Han blev verkligen så glad över skorna... gick runt och visade upp dem... och vi ringde till hans mamma och tackade.... och han berättade för henne att nu var han i Åsele ( Han är i Umeå... och hon bor i Åsele) och skulle snart åka igen!
En av patienerna stämde upp, tillsammans med sin fru, en hyllningssång till födelsedagsbarnet... och de båda körsångarna sjöng så vackert för honom. Alla applåderade och sa grattis till honom... och han satt där i gungstolen och såg bara så lycklig ut!
Ja, det var en härlig stund... just då. Se hans glädje över att vara så omhuldad, att få tårta och presenter... han skrattade så gott, nästan hela tiden.
Jag gick in på hans rum och tittade över hans garderob... och han hade lite saker som inte var hans! Bl a en väska och ett par byxor... jag gav dem till personalen! Kollade även neccesären...
Jag gruvade för att gå... hur skulle det bli? Vi började klä oss...
" Du, jag måste följa med mamma nu och hälsa på lillebror... du vet, han ligger ju också på sjukhuset nu.."
"Jaha, ja... gör han det?" frågade han, fast jag berättat samma sak bara för en stund sedan.
"Ja, så jag följer med henne dit nu... o så ringer jag dig om en stund.." svarade jag. För vad skulle jag säga...? Jag kunde säga precis vad som helst... bara det lät trovärdigt, säkert och vanligt för honom... allt för att jag var rädd att han skulle bli orolig. Allt utom sanningen....
Han följde med oss till hissen.... då såg jag osäkerheten.... rädslan.... så liten han såg ut... hans frågande ögon... och jag ville bara att hissdörrarna skulle slå igen så fort som möjligt!!
"Hur länge ska jag vara kvar här då?" frågade han. Hans röst... liten, liten och rädd.
"Ja, men det blir någon dag till, vet du ju"... svarade den här hurtiga svekfrun... och kände paniken... fråga inte mer... acceptera bara nu.... älskade.... helvete, låt hissdörrarna slå igen nångång!!
"Jaha, säger du det! Ja, men då vet jag..." svarade han... men fortfarande med liten-rösten.
"Yes, gubben... men då ringer jag om en liten stund..! Å så vet du att jag älskar dig... hörs på en liten stund då".... fort fort sa jag det. Säkert och självklart ljög jag det...
När hissdörrarna slog igen... då stängde jag av. Det blev bara... tom luft.
För sen skulle jag följa med mamma och hälsa på lille-bror... då måste man också vara stark!
Å när jag sedan ringde och pratade med Sven-Erik... ja, då var allt från dagen borta! Vi pratade istället om vädret...!
..........
Nu är dagen över... och jag ska försöka sova lite. Men till alla er... till er som följer vår resa nu... till er vill jag skicka den varmaste godnattkram... och med all ödmjukhet och respekt jag har säga: "Tack, för att ni finns... ert stöd är som plankorna på en bro... mycket tack vare er så kommer jag över... ! Det är nog tyst och ensamt ändå... tack snälla snälla ni!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Men Elisabeth.....åhhh vad jag känner för er och tänker på er.
Läser så fott du uppgraderat men vet sällan eller aldrig vad jag ska skriva till dig.
Allt känns ju bara så tokigt på något sätt....så fel känns det.
Sänder i alla fall över en tanke och en kram till dig.....
Nej Elisabeth, jag kan inte förstå hur vidrigt det känns för Dig! Jag kan försöka, jag kan använda min fantasi, men jag kan nog inte för mitt liv riktigt förstå det ändå. Ett sånt helvete att gå igenom. Men igen, måste jag skriva, så starkt av Dig att kunna skriva om det! Du är så beundransvärd! Och just det faktum att SE verkar glömma allt som hänt bara några minuter efteråt, det måste ändå kännas trösterikt på något sätt? När Din hissdörr stängts hade han säkert tankarna på något annat. Så det är nog DU som lider mest, självklart, vilket inte gör mindre ont förstås. Du får varma kramar av mig!!!!!!
Åh, en sån dag fylld med både glädje och sorg. Det är klart att du blev ledsen och uttröttad av att hela tiden visa dig glad och stark. Dina marginaler är väl minimala. Var rädd om dig!
Att skriva några trösteord är det minsta man kan göra tycker jag.
Du behöver all tröst i världen nu.
Goaste vän, ta väl hand om dig och Carolina.
I mina tankar finns ni alltid.
Kramkram
Kära Elisabeth. Du lever på helspänn hela tiden, särskilt då du ska hälsa på din man. Det är inte underligt. Du vet ju inte hur han skall reagera på att du kommer. "Känner han igen mig, eller inte" ? Det är många frågor som cirkulerar i dig och det är då klart du lägger på dig en massa känslor. Som sedan, när det hela är över - för den stunden - , släpper. Som det gjorde igår. Den ångest, smärta och återhållsamhet av känslor brast. Och det brast ordentligt. Det var bra. För idag är det lite lite bättre. Förstår att den litenheten är verkligen liten. Men ändock. Du har fått en distans idag. Idag vet du hur det var.
Men ändå är ju allt så svårt att hantera. När SE står där vid hissen och undrar t ex. Men vi som är friska i våra tankar, lägger ofta friska tankar hos andra också. Han kanske menade något annat. Hur länge skall jag stå här, ska ni åka, ska inte jag åka osv...Du hanterade situationen bra. Det är inte lätt att komma på vad man skall säga i en sådan situation. Ni har ju varit tillsammans så länge och nästan har vetat hur den andre tänker förut. Så är det inte längre. Det blir en annan sorts tänkande och en konflikt hos dig. Hur tänker han nu? Vad undrar han nu osv ? Men du gjorde så rätt.
Något som var roligt att läsa var att SE tyckte om sitt kalas. Han njöt verkligen av dagen, så som det verkar då du skriver. Han njöt av uppmärksamheten och alla presenterna, som ju blev fler å fler - eftersom han öppnade dem flera gånger och fick uppleva glädje varje gång. Det får inte vi. Vi vet vad som varit i paket som vi öppnat. Man han fick glädje varje gång. Sånt måste du ta till dig. Det är inte som förut. Nä, det ska gudarna veta. Men om du kan, försök ta till dig de små glädjestunder som ändå finns.
Kära Elisabeth, det är tungt och svårt för dig. Men det är svårast för dig och inte för SE. Ha det nu så bra som du kan ha i den situation du hamnat i. Många långa kramar Nalle.
Det är kanske dags för masken att krakelera, att försvinna. Det är så svårt att stå där blottad med all sin förtvivlan i öppen dager. Jag har sagt det förut. Man är bara en människa. Du har orkat och förmått mer än de flesta skulle gjort. Ta ett andetag i taget, ett litet steg så kommer du att klara av även detta. Du får klamra dig fast vid de små strålarna som att
SE tyckte om kalaset, där i den stunden när han var i det. En liten lycka. Sitter här en stund och andas med dig. Kram
Tänk att jag kan ana en liten ,liten strimma av ljus i ditt smärtsamma mörker.Det jag vet är att du kommer att känna en glädje en dag.Därför att du har förmågan att sörja det som så hårt har tagits ifrån dig.Sorgen är så viktig för att du ska kunna läka smärtan.Du behöver inte vara stark,låt andra bli din styrka.
En stor kram ewa
Åh vad det gör ont i mig att se vad du har skrivit men en tröst är kanske att han inte kommer ihåg hur länge sen det var ni sågs, det känns alltid som igår. Imorgon ska jag på en föreläsning om hur man pratar med och beter sig tillsammans med dementa. Mormor pratar ju knappt längre men det kan vara intressant ändå. Kram!
Vad fint du gjorde det för SE! Var glad över att du orkade det här också, du måste ha en styrka som går utan på det mesta..Jag skickar dig mina varmaste kramar jag kan ge..och ber att du får styrkan att orka vidare igen...ett steg i taget..en dag i taget..Kram!
Kramar Om, länge, länge.
Du är så tapper, så god och så fantastisk! Önskar dig lite lugn och ro samt energipåfyllning i stora mått. Ta hand om dig min vän.
Styrkekramar!
Försöker förstå hur du har det kära Elisabeth, men jag kan säkert inte i min vildaste fantasi föreställa mig det. Men du ska veta att jag verkligen blir berörd av dina fina ord. Sköt om dig och flickan. Kram
KRAM.....
Min älskade vän.......<3
Å, jag uthärdar inte att läsa. Det är som när min mamma var i början av sin demens och sprang mot gruppboendets dörr när jag skulle gå och bad mig att inte lämna henne där .., att inte svika henne!
Man hade ont i magen i timmar efteråt.
Å, vad jag önskar dig styrka!
Skicka en kommentar