... i en människa? Finns det en botten? Vad händer när det inte finns mer styrka att hämta någonstans?
Livet blev inte som jag tänkt mig nu... !
Det har hänt en del saker de senaste dagarna... det som lyfte upp, och som jag behövde. Sedan annat som fick mig att inse at den lilla styrka jag har... gör andra allt för att rasera. Det är därför jag är rädd att jag håller på att förlora...!
Var är dom som borde ha funnits där nu?
Gud, det här är nästan ännu värre....
Jag vet inte vad jag ska skriva mer just nu.... mer än att ni ska veta, ni som följer mina rader, hos er alla alla alla hämtar jag lite styrka nu... för den finns inte att hämta på så många andra ställen...!
Tack... ödmjukt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
24 kommentarer:
Och du ska veta att vi alla som följer din blogg varje dag vill dela med oss av styrka åt dig!
Så länge du behöver!
Om det är de som jag misstänker så tycker jag att det är för djäv...t.
Att man inte bryr sig, att man kan vara så självupptagen.
Tycker att det är rent ut sagt vidrigt.
Goa rara Du, om jag hade varit vid din sida nu....
Varmaste kramar till Er.
Du har faktiskt för mycket... för mycket för en människa att stå ut med. Jag tror att du behöver någonstans att hälla ut dina känslor och få stärkande svar - mycket mer än vad vi kan ge i bloggen. Psykolog eller kurator eller prästpsykolog (här i närheten har vi ett par stycken präster med psykologutbildning som ger gratis stöd.) Har du hittat något proffs att prata med? Det låter inte så på det du skriver.
Kram!
Sänder dig en liten tanke.
Lycka är
att kunna le,
Genom tårar
när du gråter.
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.
Konstigt nog så finns det nog alltid ännu lite mer styrka. Men också ett behov av att ibland kunna känna hopplöshet..en liten stund...att få vara liten.
Tänker ofta på dig.
Kan inte du och dottern åka på en liten semester? Bara rå om varandra? Och bli ompysslade.
Många kramar
Nej, det finns inte hur mycket styrka som helst i en människa, vi har alla vår yttersta smärtgräns.
Att nå den punkt när man tänjt ut det sista av sin förmåga, är något ingen borde få uppleva...
Var är de som borde finnas till för dig nu?
Vad har hänt...kära du...
Du behöver verkligen inte mer lass på din redan så tunga börda!
Det gör ont när jag läser det du skriver.
Jag tänker på hur ont det måste göra inuti dig.
Både tankar och tårar har jag för dig.
Kramar från mig i Bollebygd
Snälla Du, har Du varit med om mer tråkigheter?
Det kan inte finnas mer hemskheter som Du måste utstå. Jag blir så orolig för Dig. Ville så gärna att Du skulle få se lite ljus i Din mörka tunnel som Du går i. Önskar så att vägen ut blir kort.
Tänker på Er och hoppas att morgondagen kommer att bli bra.
Kram Tummelisa
JAg förstår inte att folk som finns i din närhet bara lämnar dig vind för våg. Du behöver all hjälp du kan få. Å vi finns här! Jag finns här! Även om mitt eget liv onekligen har hickat till rejält, så tänker jag på dig varje dag! Önskar jag kunde göra nått för dig...
"någonstans
från ingenstans
kommer känslor
av hoppfullhet
till dig som
inte alltid vet
att
någon lyssnar
någon förstår
någon som sträcker
ut sin hand
så
slut dina ögon
landa mjukt
släpp taget
tänk tanken
att
någon finns där
någon som har dig
så oändligt kär
att någon finns där
som varje dag
dig så varsamt
framåt i livet bär!"
Kram Di
Elisabeth.... Jag vet aldrig vad jag ska skriva nu mera till dig... Jag äger inte din förmåga att använda orden. Vill ju bara finnas för dig... Önskar så att jag kunde komma och hjälpa dig på något vis... Vill krama om dig och säga att allt kommer att bli bra.. Tycker så mycket om dig... Kram...
Vännen... i en människa finns så mycket styrka som behövs, tror jag... även om livet kan kännas övermäktiga ibland. Och du har verkligen fått mer än din beskärda del av elände här i livet. När min bror tog sitt liv så trodde jag att varken jag eller mina föräldrar skulle orka vidare, det har varit en väldigt tung tid, och är fortfarande ibland, men på något sätt står vi här, trots allt. Jag hoppas att du får all hjälp och allt stöd du kan få och att du även finner styrka inom dig själv att gå vidare. Tror att alla som läser din blogg skriver under på att vi finns här för dig. Vi läser det du skriver, vi kanske inte alltid förstår, men vi tänker på dig, känner med dig och gråter med dig i tunga stunder. Men vi gläds också med dig i de ljusglimtar livet skänker dig.
Stor varm kram till dig, Elisabeth!
Har så svårt att hitta ett tröstens ord men vill ändå att du ska veta att jag tänker på dej och de dina och skickar många starka styrkekramar till er! Det är väl såna här gånger man ser vilka som verkligen är mans vänner och bryr sej./Kram
Jag läser. Och jag tänker på dig ofta, ofta, för att inte säga ständigt. Kanske går det att telepatera ett uns av styrka till dig. Jag hoppas det.
Största kramen!!
Jag skickar all styrka jag kan till er. Det behövs kunskap för att minska fördomarna som tyvärr finns kring demenssjukdomar som gör att gamla vänner drar sig undan eller bara fortsätter som vanligt som om inget hade hänt. Kan ni inte få någon anhörigvård där ni bor eller är den lika usel där som här? Kram!
Kära Elisabeth. Vad har hänt, som lagt ytterligare bördor på dina axlar? Människor flyr, för de vågar inte själva stå ansikte mot ansikte med en smärta. De är så rädda att inte veta hur de skall agera, så istället drar de sig undan.
Även om det inte känns så, Elisabeth, så får vi den styrka och den kraft vi behöver.Men det är svårt att försöka se det, när livet känns som värst. När alla svikit. Det är grymt och oändligt svårt att hantera sådana här saker helt själv. Men det finns alltid ett litet halmstrå kvar att ta tag i när det känns som allra värst.Du kommer att klara det här,
vad det nu än är som hänt de senaste dagarna. Vi finns här för dig, alltid. Men se också till att du får prata med någon - öga mot öga.
Många kramar Nalle
Åter hemma igen efter en härlig semestervecka på Kanarieöarna och jag har nu läst tillbaka i din blogg allt som hänt dig den senaste tiden. Jag blir så nedstämd över att du ska bli drabbad så hårt, så ofta och så orättvist.
Att de nära i din omgivning ej tidigare visat sitt stöd, känner jag ju till men nu .. när du är ensam och så väl behöver lite uppmuntran lyser de fortfarande med sin frånvaro. Ofattbart!
Dessa människor är inte dina vänner och det kanske du bara ska vara tacksam för. Vem vill ha sådana oengagerade vänner??
Du tror inte du har någon mer styrka att hämta, men det har du Elisabeth! Därför att du är inte den personen som ger upp när det krisar ihop sig. Och så har du ju Carolina som är din stöttepelare.
Om bara din lillebror kunde återhämta sig ... mycken oro för honom ligger väl och gnager i dig kan jag förstå.
Jag kan inte komma med några trösteord, men du ska veta att jag tänker och tänker på er båda så ofta och mitt tidigare förslag ligger kvar - närhelst ni båda kan och vill och orkar.
Tusende kramar min sötaste lilla vän till Dig och Carolina.
Önskar att jag kunde ge lite av min styrka till dig just nu....vi är många som läser din blogg och sänder dig varma tankar:
Styrkekram!
Karin
Kära Elisabeth!
Du upplever nog det som många andra upplevt och upplever när de befinner sig i kris.
De man trodde skulle finnas som stöd och hjälp är inte längre kvar. Alla gånger är det nog inte för att man inte vill eller att man inte bryr sig. Jag tror att vi är så fega! Vi vågar inte möta smärtan och sorgen utan smiter undan för att slippa konfrontation med det vi tycker är jobbigt.
Hoppas att du känner att jag bryr mig! Många varma kramar/Ingrid
Jag håller med Marskatten - man har mycket styrka inneboende och kan uppamma ännu mer, men till slut finns det en gräns och där är väggen - vi som varit där vet att dit vill ingen komma. Jag förstår bara inte att någon kan rasera istället för att bygga upp.
Jag önskar dig all möjlig styrka och att du sköter om dig och din rara tös Carolina.
Kramar, vännen...
Läser din blogg med jämna mellanrum, känner med dig och vet att du verkligen fått kämpa, men ge inte upp, lova det!
För det finns alltid en uns styrka kvar, fast det kanske inte känns så just nu...
Önskar dig en underbar vår och sommar!
Stor kram!
Elisabeth
det finns stöd och hjälp!!
Alzheimerföreningen i Sverige har en anhörigtelefon 020-737610
Du kan också söka direkt stöd från Alzheimerfonden(www.alzheimerfonden.se)
mejla info@alzheimerfonden.se
Mvh
Sven
Att folk kan vara så grymma att de kan få dig att hamna på gränsen när du kämpar så. Det gör mig både arg och ledsen att läsa. Du förtjänar all omtanke, kärlek och ömhet som finns!!! Styrkekramar...
Jag undrar också om du har någon att tala med? Ett proffs, som finns för DIG. Du behöver det! Jag tror inte att det finns någon botten för hur mycket man orkar. Jag tror du orkar! Men du behöver stöd, som har erfarenhet och som ser Dig. Jag tror också att människor kan svika hur mycket som helst, inte minst när man behöver dem som bäst. Tyvärr. Jag önskar, hoppas, ber att du har eller skaffar en klok kontakt som tar hand om Dig.
Skicka en kommentar