... så svårt att förstå. Så svårt att förstå varför han drabbades av denna sjukdom utan själ. Jag skriver utan själ.... för ordet demens (latin) betyder just det, utan själ.
Alla tusentals känslomässiga tankar om varför... varför skulle just han drabbas? Han, som aldrig gjort en fluga förnär i hela sitt liv, ödmjuk och snäll, och alltid snar att hjälpa när någon behövde hans hjälp! Varför?
I mina elakaste och bittraste stunder har jag tänkt... "det kunde väl ha drabbat någon elak människa istället", eller " det hade varit mer rättvist om det hade drabbat mig". Jo, så har jag tänkt... och jag vet att det är både elakt och fult att tänka så, men så lätt att känna när man tycker att livet slår sitt hårdaste slag...
Dessa känslomässiga tankar är svårast att bära... och några svar kommer jag ju inte att få, Iallafall inte i detta liv...
Sen funderade jag ju mycket, speciellt den första tiden, över den rent medicinska orsaken till hans sjukdom. Varför får man Alzheimers? Varför får man stora skador på frontalloben? Varför fick han just dessa typer av demens? Var det hans höga blodtryck? Kunde han ha gjort något... ätit annorlunda... levt annorlunda... för att förhindra sjukdomen?
Dessa funderingar kunde jag få svar på... åtminstone delvis. Jag pratade både med SE:s läkare, och kuratorn på geriatriken... och jag försökte hitta så mycket som möjligt på Internet, läste böcker, artiklar... och försökte "läsa på" så mycket jag kunde.
Men alla svar har ändå inte gått att få... ännu har inte forskningen kommit så långt.
SE har denna sjukdom i släkten... både hans pappa och farbröder hade denna sjukdom. Så rent genetiskt fanns ju naturligtvis en högre risk att han också skulle drabbas... däremot vet man inte varför han fick det så tidigt. Läkaren sa att man idag inte har några självklara svar på varför somliga drabbas vid så tidig ålder.... och vad som är avgörande för vilken sorts demens man får finns inte heller några riktigt självklara svar på. (Förutom den demens man kan få om man är alkoholist...!)
Hans höga blodtryck kan ha spelat viss roll... men mat och levnadsvanor anser man idag inte kan påverka i någon större utsträckning än rent marginellt!
Läkaren sa också att "var försiktiga med vad ni läser i tidningarna om forskningens framsteg rörande demenssjukdomar... det är bara stora rubriker för att sälja tidningar... och alla framsteg som görs går igenom en väldigt lång tidsprocess innan de kan realiseras". (Sen sa han lite mer också... som jag inte kommer ihåg ordagrant... men kontentan var att den forskning som leder fram till resultat idag... är ju inte tillämplig nu på de som redan har hunnit ganska långt in i sin sjukdom....! Det går inte nu att återskapa de celler som redan är förstörda av sjukdomen... kanske den möjligheten finns i framtiden! Jag hoppas det...)
Idag bryr jag mig inte så mycket om de medicinska orsakerna... de har jag insett och accepterat! Men de känslomässiga tankarna om varför just han... de kommer jag att bära med mig tills jag får svar. Däruppe....
..........
Idag var jag på utvecklingssamtal med Carolina... det gick bra. Hon har ju ganska hög frånvaro nu... men att hon får ta det lite i sin/vår takt att komma tillbaka igen. Hon är ganska duktig i de flesta ämnena (skryter jag ju på då, men hennes mentor sa också det...) och det är nog det som har räddat henne från fler IG-betygs varningar än de hon fick... två stycken. Idrott och estetiskt val... Så vi kämpar på... för skolan är trots allt något som ska bära henne vidare sen i livet!
Sen promenerade vi upp till sjukhuset för att ta med oss SE och gå och fika. Därav blev intet... det gick magsjuka där igen!! När vi kom upp på avdelningen så möttes vi av demenssjuksköterskan som motade iväg oss in i hissen igen... !
Carolina tyckte det kändes lite trist... hon hade ju byggt upp lite styrka inför det här första mötet med pappa sen han blev inlagd... och så blev det ingenting. Men jag sa att så fort vinterkräksjukan har ebbat ut, och försvunnit, så ska vi gå dit igen...
Vi tog bussen ner på stan... Carolina köpte lite te, och jag handlade lite middagsmat. Sen åkte vi hem till vår lilla trygga bubbla på Himlastigen...
En lång dag... och nu är jag helt slut på! Sov gott, hela världen....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag känner så väl igen dina tankar i de jag hade och delvis har fortfarande!
Jag har inte dåligt samvete för mina stygga tankar om att någon annan än min Janne kunde ha drabbats av hjärnblödning så att han kunde fått leva vidare.
Man rår inte för sådana tankar. De bara kommer...
Någon sa till mig att "Gud tar de bästa först" - inte var det någon tröst, snarare gjorde det mig ännu mer arg.
Det är en del av bearbetningen, att försöka förstå, försonas med livet, acceptera för att kunna gå vidare.
Din Carolina kommer att klara sig fint, med en sådan underbar mamma som hon har bakom sig!
Varma kramar och vårhälsningar från ett grått Västsverige.
Jag tittar in för att se hur du har det och lämnar mitt avtryck med flera varma kramar.
Svar på min b logg:
Nu grinar jag ju av dina ord.. igen!!
Tack underbara DU för dom....
Dom värmer och ger kraft TACK!!
Älskade vän.. Att orka är ett val jag har gjort.
För mig är det mycket enklare att orka än att inte orka.*ler*
Att inte orka, tar mera på krafterna.. så är det bara!
Sen är livet med ungarna så underbart så att det motstånd som kommer ibland fixar man lätt...
Du och jag har helt olika livssituation..
Du har sorg som är så tung att bära...
Men du gör det med en enorm styrka..
Det är jag som ska fråga dig ..Hur orkar du?? Hur???
Jag håller med dig ang "titta snett"
Absolut att det är deras förlust.. helt och hållet.
Massor med kramar till dig älskade vännen!
*Kramar om*
Kära Elisabeth. Sina tankar rår man inte för. Jag har tänkt lika som du, många gånger. Varför inte någon annan blir sjuk, någon som missköter sig. Ja, det är en gåta.
Liksom livet självt är en gåta. Läkaren var bra som sa att man inte skall ta allt som står i tidningarna som fakta, innan forskningen helt är klar. Likaså skall man inte titta i gamla läkarböcker, eftersom forskningen går framåt. Så hur man än vänder sig, så står man där med sina frågetecken. Men det är klart att blir någon i närheten sjuk, så letar man febrilt efter allt man kan lära sig om sjukdomen. Så är det ju.
Men just runt demenssjukdomar, som är många olika sjukdomar, finns en hel del frågetecken kvar att lösa för forskningen.
Åh fy denna eländiga kräksjuka! Varför finns sånt, t ex? Det kan vi ju också klara oss utan.Även om det naturligtvis inte kan jämföras med en allvarlig sjukdom. Synd att ni fick vända i hissen, när Carolina hade förberett sig inför mötet med pappa.Men snart blir det väl vår uppe hos er också, så ni kan gå ut alla tre på promenad eller fika utanför sjukhusets väggar.Många varma kramar Nalle
Trevlig blogg! *kikar förbi* :D
Du är en ängel. <3
Fortsätt gärna läsa. ^^
Hej igen! Jag tycker att du ska prata med lärarna i idrott och estetiska ämnet och höra om din Carolina kan få göra någon extrauppgift som gör att hon inte behöver få IG.
När jag skulle söka in på Lärarhögskolan som 36-åring och inte hade betyg varken i musik(!) eller idrott - jag var privatist - fick jag visa upp en jazzdans som jag kunde och läsa in en bok i musikhistoria, som jag fick några frågor på. Jag fick också vara med på några gymnastiklektioner med flickorna i högsta ringen, som det hette då.
Lärarna är säkert inte omöjliga nu för tiden heller. I synnerhet inte när de vet vad Carolina har gått igenom. Varma styrkekramar från Musikanta.
Vissa frågor får vi aldrig svar på och det är frustrerande för man vill ju så gärna veta varför....
Känner hur tårarna svider i mina ögon och snart kan jag inte se att skriva.
Önskar att Du och Carolina får en snälldag idag.
Varmaste kramar till er båda....
Jag förstår så väl att man får sådana tankar, att någon annan skulle fått den där sjukdomen, någon dum och elak. Så tycker jag också!!
Intressant att läsa om sjukdomen, tack för att du upplyser! Önskar dig en god natt. Annebelle.
Det är bara jag som tassar runt här och stoppar om dig och Carolina.
Sov gott och dröm vackra drömmar....
Kram
Håller på att läsa ikapp nu efter att ha varit sjuk. Varför man får demens undrar vi nog alla, mormor har det och hennes mamma hade det. Jag liknar båda dem väldigt mycket men jag hoppas verkligen inte att jag får alzheimers och om det är så hoppas jag att bättre mediciner finns men för det behövs mer forskning och för det mer pengar, det är en evig karusell. Förresten så får man skryta om sina barn :p
Skicka en kommentar