" Hej mina små Älsklingar
jag saknar er redan!
Puss Puss.
Tack för att ni finns"
Den här lappen läste jag alldeles nyss i Carolinas lilla bok. En liten anteckningsbok som Carolina och jag skrev i litegrann när hon var liten. Hon fick bestämma vad som skulle stå... och jag skrev. Ett viktigt bokmärke, eller något annat viktigt kunde också klistras in... som nu lappen från pappa som jag hittade... skriven till oss den 12 augusti 1997. Carolina var sex år...
" En "morgonlapp" som pappa har skrivit till mig och som han gör nästan varje dag!" Så har hon dikterat det som står ovanför den inklistrade lappen, i boken.
Det är tufft att läsa...
..........
Påskafton igår
... och vi skrattade och sjöng, och från det ena rummet hördes musik.. och jag såg hur barnen dansade, och hoppade i rumssoffan. På bordet stod påsktuppen full med godis, någon hade fylllt på den sedan igår... På spisen stod maten och puttrade... och snart skulle alla hjälpas åt att duka det stora bordet däruppe. Å vi skrattade och sjöng....
... INTE! Så var det...
.........
Det gör egentligen bara ont... ont att skriva nu. För vad ska jag skriva? Rad efter rad om hur tufft det är... hur ensamt och sorgligt vi lever vår vardag nu. Hur allt... ALLT det som vi hade bara har smulats sönder till ett ingenting, och där jag och Carolina kämpar med varje litet uns av styrka att försöka låtsas att vi har det så bra ändå. Att vi är ju så starka....
Carolina.... mitt hjärta blöder mest för henne. När jag ser på henne vill jag bara verkligen så förbanna livet... vem vill se sitt barn låtsas hela tiden? När hon skickar sms till sina kompisar och sitter och väntar på svar, tänker jag... "lilla lilla gumman, hela din värld har rasat samman härhemma, pappa finns inte längre här... allt det som du vuxit upp med är borta... du låtsas så stark... och det enda du har är din mobiltelefon!" Det gör ont... mest. Ofta, ofta så säger hon: "Mamma, nu ska jag börja ett nytt liv"... och så försöker hon peppa sig själv med ny stil, nu ska hon börja träna, nu ska hon sluta med det och det... och nu ska hon... och nu ska hon... och Gud, vad hon försöker.... nu ska hon börjar sitt nya liv!
Att se hennes kamp för att överleva det här... det gör mer ont än någonting annat! Hennes trygghet i livet är ju borta...
Å varje gång hon ska börja sitt nya liv, så säger jag: "Ja, gumman, och du vet att jag står bakom!" Det kommer jag ju alltid att göra...
..........
Igår kom min son Jonas kompis hit och skjutsade oss så att vi fick handla hem lite mat och godis. Hon ringde och erbjöd sig att komma och hämta oss... "ja, men jag ska ändå in till stan och handla lite själv"... sa hon när jag försökte protestera. Men sanningen att säga så protesterade jag inte särskilt mycket.... för vi behövde verkligen handla. Istället tackade jag henne x antal gånger för att hon var så himla gullig och tänkte på oss...! Carolina var överlycklig över att få åka iväg och handla... (tänk, att inte ha mer att glädja sig åt nu än att man kan bli överlycklig över att åka iväg på Willys och handla mat... det... gör också ont. Tänk om jag hade haft råd att bjuda henne på någe roligt istället...!)
Resten av dagen, och kvällen... blev lugn och bara vi två. Vi är på bättringsvägen... men sega och slut på. Allting sker i små portioner... bara att duscha och gå ut med lille Pontus P tar nästan all ork man har. Men det går åt rätt håll iallafall... snart är vi på benen igen!
Å snart ska vi flytta härifrån... ytterligare någonting nytt som ska ske. Jag skriver mer om det sen... för det är med blandade känslor det steget också ska tas nu!
15 kommentarer:
Jag hoppas lappen en dag kommer vara ett vackert minne om lyckans dagar, att du/ni kan läsa den utan att det gör ont.
Ord känns så fattiga efter jag läst om hur era dagar är, så jag väljer att avsluta med att:
Ni är i mina tankar & jag önskar & ber om allt gott för er.
-Sessan i Oslo
Vet att mina ord är så futtiga, inte kan de hjälpa men jag skriver ändå.
Förstår din vanmakt över att se Carolina kämpa så......
Vännen, om jag bara kunde så skulle jag vara hos dig.
Kan bara lämna en styrkekram till er.
Kramkram
Hej Elisabeth.
Du får mig att inse att det är så många saker som man tar för givet här i livet!!
Även om det är mycket som förändras runt omkring dig så tycker jag att du är så bra på "att fånga dagen". Allt från söta kort på barn, promenader med hunden, lappar i böcker osv...
Det händer ofta att jag fäller en tår när jag läser din blogg, du skriver så uttrycksfullt om ditt liv. För mig är du en mycket stark kvinna! Men alla behöver någon att luta sig mot ibland... Jag önskar att jag skulle kunna hjälpa dig på något sätt... Jag finns ivarje fall med dig varje dag genom bloggen..
Många kramar från Ugglan
Vilken underbar mamma din dotter har!!! Vilken stöt du måste ha fått genom kroppen när du läste den fina lappen! jag som inte känner er mer än genom bloggen fick svälja hårt!/Stor och varm kram till er båda två!
Jag har inte så många ord att komma med ikväll. Men tankar till dig har jag i mängder och kramar också...
Men Elisabeth: Carolinas trygghet är inte borta. Du finns ju där! Med all din kärlek och allt ditt stöd och all din omsorg. Hennes försök att skapa ett nytt liv, börja på nytt, är det inte ett tecken på styrka också? Inte bara fåfänga försök,utan verkligen sätt att hantera livet och vardagen? Jag tror det. Ni inte bara försöker vara starka. Ni är starka. Styrka kan se väldigt olika ut. Ibland är den förvillande lik svaghet.
Jag tror inte heller att S-E's kärlek och omsorg om er är borta. Jag tror att den finns kvar. Jag tror att kärleken är evig. Trots allt. Jag tror att kärleken finns kvar långt, långt efter att givaren är borta. Att försöka ge en liten gnutta hopp genom en kommentarsruta känns fjuttigt. Men jag vill ändå försöka. ge inte upp. Tro på dig själv och tro på Kärleken.
Tusen tack för dina fina rader hos mig! Du har förmågan att krama om med ord och lysa på mig fast jag vet hur svårt du har det. Tusen miljarders triljarders kramar i evigheters evighet...
Ja det var en upplevelse att vara i Globen, satt bara några meter fårn Björn Gustafsson ;)
Jag sänder mina tankar och böner till er att ni ska få det bra, skönt att höra att någon bryr sig i alla fall, tänker på din sons kompis.
Imorgon blir det besök till mormor, behöver jag säg att vi är de enda som besöker henne. Skammen skrämmer bort de flesta tyvärr och det gör att jag skäms över hur man kan bete sig. Ha det bra och krya på er! Kram
Vad fint att ni har det kvar, även om det gör ont att läsa, så läser jag ändå att det kan finnas spår av sorgsen glädje i de ord du skriver, någonstans, någon dag, kommer du förhoppningsvis att kunna le vid tanken på SE, och det fina ni haft tillsammans en gång, och att ni har fått det bästa av världar..Barnen, de är ni tillsammans..för alltid..du ska se att du blir friskare och starkare, sänder mina varmaste tankar och tack för dina fina ord idag på bloggen! Det betyder mkt att du orkar läsa mina ord, kanske kan du hitta någon styrka också där! En JÄTTEkram!
Sänder dig många varmar tankar och kramar!
Så underbart vackert, så mycket kärlek.
Kom ihåg Elisabeth att kärleken lever. Kärleken är evig. Ingenting kan rubba er kärlek, inte ens en dum sjukdom. För kärleken är. Kommer alltid att finnas. Även om SE inte kan förmedla den till dig nu, så finns den. Kramar Nalle
En liten lapp kan betyda så mycket och jag förstår du/ni kämpar på var dag:-)
Kanske en flytt till något helt annat blir bra.. vi får hoppas på det.
Fortsatt fin Annandag Påsk.. Stor kram till dig min vän:-)
Idag ska vi äntligen ta en resa till Österlen.. vädret har inte tillåtit det för vi har haft snö och ostadigt väglag här nere i Påsk.. Blivit lite annat gjort i stället. Igår var vi hos min dotter med en massa hembakat som jag faktiskt stod och bakade Påskafton:-)
Hej gumman =)
Förstår att lapen är tuff att se nu.... Men oj vilken skatt =) Där har ni ju ett underbart minne av en älskad pappa och make... Håll hårt i det =)
Hoppas att du har något litet glädjeämne om dagarna lilla Elisabeth.... Vill bara att du ska ha det bra.... Gulle dej =)
Massa pussar och kramar ....
En massa annandags-kramar kommer här från mig med önskan om bättring för er båda i både kropp och själ!!!
Har tänkt jättemycket på dig i helgen. Hoppas mitt mail kom fram.
Förstår att det gjorde ont att hitta den lappen nu. Men vilket underbart minne ändå.
Kanske kan en flytt bli en nystart för dig och Carolina. En start på någonting bra. På lite ljusare tider.
Stora omtankeskramar till en otroligt tapper kvinna. Ta hand om dig!!!
Skicka en kommentar