... och pysslat om dig jag..." sa han. Alldeles nyss.
Men fan också... vad dum jag är. O förlåt att jag svär... men jag blir så arg på mig själv. Varför ringde jag till honom nu? Redan när jag hörde hans röst så kände jag gråten i halsen...
"Hur är det med dig då?" frågade han. Det brukar han ofta fråga när man ringer...
"Jo, det är bra, men jag är lite förkyld... hosta och feber...ja, du vet... så jag är lite sängliggande idag" svarade jag. Svalde ner känslan så bra av hur ont det gjorde bara av att höra hans röst.
Men så sa han:
"Jag skulle ha varit hemma och pysslat om dig jag..."! Med den där ompysslar-rösten som jag alltid alltid har känt som livets vackraste trygghet när jag har varit sjuk... när han har månat om mig... som ett litet barn ungefär. Den vackraste rösten av kärlek... ni vet.
"Det vet jag, gubben att du skulle ha gjort..." och han måste ha hört hur ledsen jag var. För jag kunde knappt säga orden... det gick inte att svälja bort det. Orden kom hackigt och... ja, gråtigt!
Varför ringde jag???? Nu??? Hur kunde jag vara så otroligt dum... ! Men kanske ville jag bara höra hans röst lite... åh, Gud... vad hade jag inte gett för att han skulle ha varit här just nu... och tagit hand om mig... pysslat om... som bara han kunde... men det kan han inte. Inte mer... och aldrig mer... det är så verkligt ont att bära den insikten nu. Gud...
Men än om han hörde min gråt... så förstod han den inte. Det är min tröst... klen och hemsk... men ändå den vackraste... mina tårar gör honom inte illa längre. Han sa:
"Ja, nu har jag då nyss ätit... å jag är mätt och belåten " glatt och som vanligt. Och jag lyckades svälja bort det svåra. Vi pratade en stund till... och jag lovade som vanligt att ringa lite senare....
Det är som ett hån... ett ont och spefullt hån... att höra sin älskades röst... som så så många gånger förut... känna igen varje ord och uttryckssätt... och ändå... veta att varje ord och uttryck är tagna från det förgångna... att lyssna på det vackraste man ägde... och veta att det är förlorat sedan länge.... det tar tid att acceptera... det tar tid.
Jag skulle aldrig ha ringt honom nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Kära Elisabeth. Så svårt. Tror du inte att det ändå var bra att du ringde? Du behövde höra hans röst, för du mår ju inte bra. Du behövde tröst från den som givit tröst till dig under så många år. Och du fick höra hans röst. Orden han sa, just då, sa han - just då - från sitt hjärta. Det var inget han hittade på. Det är jag övertygad om. Sedan att det inte går att genomföra det är en annan sak. I den ohyggligt svåra situation som du/ni är i, så tror jag att de små små kornen av kärlek som SE kan förmedla just nu, är just de små små kornen som du skall ta till dig. SE gav uttryck för sina känslor till dig och det var fint. Det tar så mycket energi ifrån dig om du hela tiden måste "spela teater" med allt du säger till honom. Även om du "förskönade" verkligheten lite (du sa ju inte att du varit på sjukhus) så berättade du iaf att du inte mår bra. Tror det är bra för dig. Även om SE redan sekunden efter har glömt allt.
Så bra du skriver om sorg här nedan. Sorg är så individuell.
Många varma kramar Nalle
Kära du, din spontana reaktion nu när du är sjuk, det är att ha SE nära, som tröstar, prata med honom.
Inte var det fel att ringa...jo lite kanske, eftersom det gjorde dig så ledsen.
Men du hörde ju att han verkade nöjd trots allt...och han sa ju att han skulle varit hemma. Det var väl fint.
Krya på dig vännen, många kramar!
Det river i hjärtat på mig och tårarna stiger upp i mina ögon när jag läser din text. Det första som dyker upp i mitt huvud är en massa svordomar. För fy fabian vad du få gå igenom. Att sörja en förlorad älskad är jobbigt nog, det du får stå ut med, att både förlora och ha kvar men ändå inte, ja.... jag finner inte ord. Jag önskar att ingen enda skulle behöva uppleva det du gör nu min starka fina vän.
Kramar Om. Länge. Och försöker skicka lite styrka och solsken till dig. All min omtanke till dig Elisabeth.
Elisabeth, det sliter och drar i hjärtat...vet inte vad jag skall skriva....så det blir en varm bomullskram till den finaste vännen av alla...
Kramkram
Du skriver så bra, så hjärtskärande, så verkligt, så ont. Kan inte göra annat än att be dig ta hand om dig själv och orka!/MW
Åh!!!Mitt hjärta gråter för dej! Hans ord: "skulle ha varit hemma och pysslat om dej" Så svårt och så overkligt! /Stor varm kram till dej!
Jag tycker nog att det var bra att ringde i alla fall. Du behövde ju höra hans röst. Å så fick han ju trösta dig lite grann. Det gjorde säkert gott i honom även om hans minne är kort. Så fastnade det någonstans därinne i hans hjärta änock. Så vill jag tro. Kramar till Dig...
Kram gumman......
God morgon Elisabeth! Jag hoppa stt solen lyser på dig som den gör här hos oss. Låt kropp och själ samla så mycket krafter som bara går. Kramar...
Skicka en kommentar