... och vi kämpar på.
Tvätt måste tvättas, dammråttor måste jagas... och Pontus P måste pinkas! Det är vardagen som måste levas... också. Vi hjälps åt... jag och Carolina. Men det är tungt att hitta motivation och ork till sådant... egentligen vill jag inte alls.
Men det går....
....
Jag skulle egentligen vilja skriva någonting helt annat... någonting som mal konstant i mitt huvud nu. Men jag gör inte det... av respekt för.... ja, vadå? Jag vet inte riktigt varför jag inte skriver om den sanning vi lever i nu... varför vi har blivit lämnade åt oss själva... varför det finns de som väljer att stoppa huvudet i sanden nu.... och jag låg vaken i natt och funderade... att vi måste ju ha gjort något verkligen ont.... både jag och Carolina... för annars förstår jag inte varför... inte ens min värsta ovän skulle jag lämna i svårigheter... aldrig någonsin skulle jag vända ryggen åt någon som behövde min hjälp! Men med oss går det tydligen att göra det... så... vi måste ju ha gjort något verkligt verkligt ont!!
(Skrev jag nu iallafall... för jag hittar inga svar. Jag förstår inte...?)
..........
Några ljusglimtar i detta stora tomma finns det ändå.... de kommer och dimper ner när man minst anar det... men mest behöver det! "När Gud stänger en dörr, så öppnar han alltid ett fönster" tänker jag då.... tack för att ni finns!! Alla är ni livlinor...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Man måste ta sig igenom vardagen, på ett eller annat sätt.
Så är det nog för oss alla, vissa dagar passerar obemärkt medan andra vill man helst inte ta sig igenom. Man önskar dagen var slut knappt innan den hann börja.
Dammet växer hos de flesta, du skulle se vilka dammänglar som rullar runt här!
Så också med alla känslor av sorg, saknad, oro, ängslan...de rullar runt och ställer till det.
Men man har alltid ett val: se damm- och orosänglar och försöka göra något åt det, eller se och strunta i det.
Jag har för många gånger valt att inte låtsas se...och nu sitter jag här och mår inte så bra.
Du verkar så stark, jag tror du är det? Just därför är jag övertygad om att du tar dig igenom detta svåra.
Du ser svårigheterna, du sätter det på pränt, bara det är en styrka!
Känslan av övergivenhet måste vara tung att bära, det förstår jag. Strutsarna som borde stått upp för dig har gjort sitt val, tydligen.
Dessa strutsar kan väl inte vara något att ha...äkta medmänniskor gör inte så...tycker jag...
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade något vettigt att skriva här. Men jag förstår inte heller! Inte ett endaste dugg! Men ett är jag säker på. Det är inte du eller Carolina som gjort något fel.
Styrkekramar.
Jag är med dig varje dag, även om det inte syns här.
Kram på er!
Skicka en kommentar