... vem var det, frågade de på akuten. Klumpen i magen.. för jag kunde ju inte svara att det var min man. För än om han ju ändå är det... så kunde de ju inte ringa till honom om det skulle vara något. Jag uppgav min son Jonas...
Jag har haft dessa smärtor en gång tidigare... för några år sedan... då hamnade jag på Kardiologen... läkaren pratade då om "falsk kärlkramp" något man kunde få vid mycket stress. Jag hade jobbat för mycket.. gått igenom en underlivsoperation... en nära anhörig hade dött... och det var ganska mycket då också. (Jag berättade om det här för läkaren igår... och därför vill de väl kolla upp det lite extra nu... med arbetsEKG och även en lungröntgen. Lungröntgen vill de göra för att kolla att jag inte har... jag tror han sa lungastma... eftersom jag har lite dåliga lungor, då jag haft både TBC och TWAR.)
Usch... det låter som om det bara är världens värsta elände... men igår låg jag i sjuksängen och var bara så ynklig... och tyckte ganska så synd om mig själv! Så där ynkligt så jag önskade att jag varit liten... och det hade funnits nån där som strykit mig över pannan och sagt: Det är okey att vara ledsen... jag finns här och ska skydda dig mot allt ont...
Men den enda som skulle ha kunnat göra det nu... ja, han låg i huset mittemot. Å så grät jag över det...
Så igår kändes det ganska mycket tufft... nu är det bra, eller iallafall bättre. Jag är slut på... men huvudsaken är att jag är hemma hos Carolina igen. Det var svårt... riktigt riktigt jävligt... att se henne stå i köksfönstret och vinka när de styrde in mig i ambulansen... det var värre än det som gjorde ont.
Men storebror Jonas ryckte in... Gud, jag vet inte hur det skulle ha gått annars???
Därför säger jag... "TACK Gud, för att det gick så bra ändå"... det kunde ha gått så mycket sämre!
Ska försöka sova lite nu... inte kunnat sova de här dagarna.
Tänk, vad ni bär allihopa...jag är så förundrad och glad över er omtanke, men tar så så tacksamt emot den... jag hoppas ni vet det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag smyger in med en lite sängfösare. Sov gott och länge!
kramar, vännen...
Psykisk stress sätter sina spår och med allt du gått igenom är det inte underligt om kroppen säger ifrån till slut.
Hoppas du kan vila nu och hämta krafter igen, du behöver det så väl!
Tänker på dig ofta och önskar så att allt ska lugna sig så du får lite lugn och ro.
Kramar
Så skönt att det är bättre nu.
Hoppas att det "bara" är som du är stressad och inte undra på det.
Hjärtat kan ju spela en stora spratt.....
Det är ju helt klart att det kommer en reaktion efter allt som du varit med om.....
Älskade rar du, jag önskr dig allt gott, var rädd om dig....
Kramkram
Åh så jag gråter med dig. Dock inombords för Prinsen är i rummet bredvid. Jag hade så gärna velat vara där och stryka din panna. Ingen ska behöva ligga ensam utan beök på sjukhus. Kramar...
Visste inte att du varit sjuk??? Ser att du är hemma igen och då måste du lova att ta det lugnt!! Tänk nu på dig själv o på din läkning
ci
Nu hoppas jag att alla prover och arbets EKG kommer att vara bra. Du måste i lugn och ro få återhämta dina krafter. Tänker på dig min söta och kramar om ordentligt. Hade jag kunnat - skulle jag mer än gärna ha strukit din panna.
Tittar in varje morgon för att ge dig styrkekramar.
KRAM
Kära Elisabeth, du var med mig hela tiden i tankarna då jag varit på kurs i helgen. Mobilen stod redo för sms:n från Gisan, för jag måste vara veta hur det var med dig. Så hon rapporterade. Vi finns hos dig. Alltid.
Kramar Nalle
Skicka en kommentar