... de här vackra människorna. De som förstår och ser.... som ger mig de små strimmor av ljus som är så livsviktiga nu. Jag skriver livsviktiga, för det är precis vad de är! För när man ger strimmor av ljus till någon som man vet lever i ett mörker då är det strimmor av liv.
En människa som befinner sig i ett mörker... och där hon hela tiden, i varje vaken minut, kämpar för att hitta minsta lilla strimma som kan göra det bara så lite lite ljusare... för henne är dessa vackra människor hennes livlinor nu.
En vacker människa stänger aldrig sin dörr för någon som har det svårt....
Min vän Gisan berättade en gång att när hon hade det som svårast i sitt liv så lovade hon sig själv att om hon någon gång fick det bättre... så skulle hon göra vad någon hade gjort för henne... hjälpa någon som hade det svårt!
Hon hjälpte mig... hon hjälper mig.... och de strimmorna ska jag bära livet ut.
Här på bloggen möter jag så många av er... vackra människor. Ni kommer alla med strimmor av ljus i det mörker som jag varje dag möter ensam. Det är svårt att ensam försöka hitta de vardagens strimmor som jag så så så himla väl behöver nu...
Jag vill så gärna ge er alla tillbaka... kunna återgälda er omtanke och värme. Men... det är så mycket som får ligga vilande nu...
.........
Ja, jag vet ju att det kanske låter ynkligt och patetiskt att skriva... att man är ensam. Precis som om en människa verkligen kan vara så totalt utan både vänner och familj... men vad ska jag skriva då? Det är ju så det är... bittert och trist att inse, men så är det!
Jag är så stolt och tacksam varje kväll att jag och Carolina klarade av den dag som har gått...
Varje morgon nu när jag går ut med Pontus P känns som en promenad på månen. Alla människor jag möter är på väg någonstans, de bara svichar förbi... ingen som hejar, eller stannar till och pratar en stund. Jo, förresten... häromdagen mötte jag en äldre farbror som sa: "God morgon"! Tänk att ett godmorgon-ord kan ge en sådan känsla av glädje... någon som sa något, någon som såg mig! Vad glad jag blev! För annars är det mest jag som pratar därute... med Pontus P.
I vår "lilla bubbla" som jag och Carolina kallar vårt hem nu... så är det ensamt. Hela dagar som går här hemma... hur hittar man strimmor av ljus i ensamhet?
Carolina försöker så smått att hitta tillbaka till skolan, och skolarbetet igen... och jag försöker stötta och pusha så mycket jag bara kan...
Många gånger har jag och Carolina sagt att vi behöver få göra sådant som är roligt igen, umgås med människor som stöttar... och framförallt slippa vara ensamna!
Men vi säger också att vi är starka... att vi hjälps åt att söka det som bär oss igenom det här.. och välja bort det som tar ifrån oss varje liten livsviktig strimma av ljus nu...
.........
Jag skrev det här, för att det var viktigt för mig... att människor som har det svårt kan bli så ensamna trodde jag inte var möjligt... att någons sjukdom kan skrämma iväg så många... och för att det fanns så många vackra människor ändå därute... ni! Livlinor.
Men det har varit en bra dag ändå... för det räckte ju att Carolina kom hem och var som en solstråle....(anledningen får jag vara lite tyst med... men jag kan skriva att han har ett namn...) och så blev ändå dagen ljus och tacksam för en mamma...!
Nu ska jag sova... imorgon väntar kanske en ny förändring... bra? Vi får se...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Svar på min blogg:
Älskade vännen så klart att du får..
Ta dom bilder du vill ha..
Ja hon är verkligen en kärlekensapostel hon..
Du vet, när hon ser att man inte är glad
så sträcker hon ut händerna och lägger huvudet på sned.
fyrar av det vackraste leendet och går emot en med öppna armar och kramar en..
All ledsamhet är som bortblåst...
och man blir så jublande glad och lycklig.
Det gör hon ofta och inte bara mot mig
utan mot som som hon känner..
Min älskade lilla Prinsessa, hon är så underbar!
Så det är klart du får *ler*
Massor med kramar till dig från oss alla!!
******************
så här skriver du:
"Jag vill så gärna ge er alla tillbaka... kunna återgälda er omtanke och värme. "
Att du inte ser att det är just det du gör vännen! I massor..
Dina ord till oss i kommentarer och i dina inlägg..
Älskade goa vän..
*Kramar om* dig länge
med stor värme och respekt...
Låter härligt att du har en liten solstråle där hemma =) Min vän... Du är en människa som har ett stort och fint hjärta som räcker till oss alla..... Att du orkar. Du lyser upp min dag med dina kommentarer som verkligen värmer. Tack...... Kan inte förstå att du ska behöva vara så ensam..... Varför gör folk så? Hoppas verkligen att du kan finna lite tröst i oss här ute i cybervärlden... Jag vet att jag gör det...... Massa kramar =)
Du har min fulla förståelse för att du känner dig ensam. Sjukdomar och elände är för de flesta det som bara händer andra och inte en själv. Det tar tid att vänja sig och acceptera sin situation. Jag tänker ofta på dig och din flicka och framför allt din make som drabbats så hårt. När man tror att man inte orkar så töjs toleransgränserna ut lite till och lite till och till slut går man starkare ur krisen.
Jag skickar några kramar till er alla tre.
Emmi
Rädsla - det handlar om deras egen rädsla tror jag. Att inte veta vad man ska göra. Rädsla för att "den drabbade" ska bryta ihop framför deras fötter...?? Jag har upplevt när människor byter sida på trottoaren, går en annan sväng i affären - för att inte behöva konfronteras med mig - den drabbade.
MEN - jag har/jag mötte även omtanke och kärleksfullhet - men det var som regel av dem som varit i liknande situation själva. Som VET. Som vågar.
Vågar gå fram, ta kontakt, för de vet att bara ett ord, en blick, en kram kan vara den dagens livlina. Det som gör att man orkar en dag till och en till och kanske ytterligare en......
Men vad hjälper det att man vet allt det där - när man är ensam i den stora stora massan. Jag önskar jag kunde vara där hos dig och förmedla, ge något av den styrka som jag tyvärr fått - sprungen ur min "katastrof".
Kramar från mig
/Lena
Det är svårt att vara ensam, att känna sig ensam!
Få har nog lyckan att ha riktigt nära vänner? Har jag fel?
Jag har i min lilla begränsade vänskap- och bekantskapskrets inte någon som säger att de har en nära vän...
Själv har jag ingen riktigt nära heller, förutom döttrarna och min kära mamma, jo, jag har två vänninor - som håller kontakten.
Men sådär riktigt nära, som en bästis det kan jag sakna!
Det beror naturligtvis på hur man är själv, men människor har en tendens att dra sig undan när någon blir "ensam" när man inte är ett par längre enligt gängse begrepp.
Jag har märkt det själv, efter att ha blivit "ensam".
Man ska vara ett par - då kan man umgås, bli bortbjuden, bli uppmärksammad.
Värst vad jag låter cynisk, hoppas jag inte trycker ner dig nu Elisabeth, det är verkligen inte meningen!
Önskar dig en fin dag!
Många kramar!
Kommer in med en solstrimma till dig, den största och vackraste solstrimman är din dotter, så skönt att ni har varandra.
Kram min allra goaste vän
kerstin.bridgeman@comhem.seJag vet hur tyst det kan bli, hur ensamheten värker och hur allena man känner sig. Men bara man själv kan ändra på det. Sakta och försiktigt söka sig ut bland människor, det må vara till en konsert - en utställning - ett föredrag - en kurs - eller vad som helst som kan intressera. Det blir en förändring, men det tar tid.
Om jag kan ge dig en gnutta ljus så blir jag glad. Kramar om ....
Det är viktigt att man kan skriva av sig när det känns svårt. Riktiga vänner är så gott att ha i svåra situationer, synd att de är så få när man behöver dom som bäst vissa människor har så svårt att se och möta människor med sorg och smärta. Roligt att ni har åtminstone en vän som vågar möta er i er smärta.
Var rädda om varandra.
Kram
Genom de besök du gör hos mig och dina fina kommentarer ger du mig tillbaka med råge, så är det. Jag blir alltid så glad när du skrivit en rad.
Människor reagerar så olika. Att människor drar sig undan och försvinner när någon har det svårt tror jag beror på okunskap och rädsla. Man vet helt enkelt inte hur man ska bete sig. Och när det gått en tid blir det pinsamt och svårt att ta upp kontakten. Kanske är det lättare att vara medmänniska på distans.
Många många varma kramar sänder jag till er, dig och Carolina.
Har precis varit hos min väninna i storstan o hjälpt henne med praktiska pappershandlingar... Hon försöker också hanka sig fram, s k vänner som inte förstår osv...
Det är inte lätt att finna den nya vägen, men det kommer att bli bra. Inte som förr men det kommer att bli bra..., tro mig...
Bamsekramar
Skicka en kommentar