Mina ben har gått...

...ända hit. Alldeles själva. Av egen kraft. Visserligen har dom fört mig lite vilse ibland, men jag har ändå kommit dit jag ska. Visserligen har de gått med myrsteg somliga dagar, men lika ofta har de rusat på alldeles för fort.
Nu har de fört mig hit... väldigt mycket vilse, känns det som. Men ändå... när jag vänder mig om, och tittar på vägen som de fört mig, så ser jag ju hur långt jag har kommit. Ända hit. Till 48 år. Utan dem så hade jag inte stått här idag.
Då är det enkelt att säga: Tack, mina ben.

Då är det också svårt att förstå om de inte skulle kunna ta mig längre.... alldeles själva.

Jag tänkte på det...

... när jag kom upp. Tänkte på det lilla samtalet med städaren, som jag mött i trapphuset när jag gick från tvättstugan.
Jag tänkte så sorgligt.
Han frågade om nycklarna till tvättstugan. Jag lovade att lämna dörren till torkrummet öppen.
Han berättade att de nya dörrarna var på väg till vår trappuppgång nu. Jag sa att det var verkligen på tiden.
Det lilla samtalet. Min sociala kontakt idag. Ämligt värre....

Men jag hörde fåglarna sjunga för full hals på hundpromenaden...
å inte för att jag gladdes så där väldigt mycket
åt deras kvittrande, men det var ändå ett litet
riktmärke bara att höra dem! Jag tycker det.... idag.


Nu är snart Carolina hemma... och hon har beställt mannagrynsgröt till middag.

Att sitta ensam...

... en lördagkväll går väldigt bra ikväll. Inte för att det är någe bra på teven. Inte för att jag hittade något sött och gott i kylskåpet. Inte för att det är tyst och släckt på Carolinas rum... utan just därför. Tyst och släckt på Carolinas rum. Hon är ute. Hon har roligt. Hon ser på Tiger nånting-vad-han-nu-hette på Umeå Open. Hon är ute med en kompis.
Jag är lycklig för det....

Det är svårt...

... med skrivet ikväll. Skrivet av hur mötet gick. Var det bra eller dåligt? Det beror väl lite på hur man ser det.... men jag känner mig lite chockad, och har kämpat hela eftermiddagen med att försöka tränga undan vissa saker som de sa.
Vad hade jag trott? Att allt det som hade lett mig dit inte skulle synas i några testresultat? Att allt det som hänt, och fortfarande händer, inte skulle avspegla sig på något sätt? Att jag ändå skulle kunna forsätta låtsas må ganska bra, och vara klar för att gå ut i vida världen och kunna börja om igen... som den Elisabeth som fanns för länge sen. Hon som inte ens finns nu....! Vad hade jag trott? Och hur går jag vidare nu... hur ska jag hantera det här?

När de sa att jag absolut inte var i någon form för yrkesmässig rehabilitering nu, då höll jag på att börja gråta. När de sa att testresultaten inte var bra då ville jag inte höra mer. Men när de sa att jag var i samma dåliga kondition som de som varit ute i krig..... då fick jag panik. Då var det nära att jag bara hade rusat ut därifrån... instinkten och rädslan.... jag vill inte höra det här... VARFÖR VARFÖR hade jag överhuvudtaget gått med på det här!!!

Nu är iallafall kvällen här... och det mesta har väl sjunkit in. De resultat, bedömningar och förslag som de gjort kommer de nu att skicka till f-kassan, och till mig. Jag skriver mer om det sen.
Men jag vet att de kommer att rekommendera både samtalskontakt och medicinering för en längre tid framöver....

Men, tänker jag nu.... har jag fixat det så här långt, så måste jag ju kunna fixa resten också! För att? Ja, för att.... en enda sak egentligen.... Carolina. Nej, nu blev det fel.... två saker. Carolina och Sven-Erik.

Å imorgon... tack snälla snälla snällaste Gud.... så fick hon ikväll ett sms från sin kompis V som frågade om hon ville följa med på "Umeå Open" imorgon. Hon hade fixat gratisbiljetter. Carolina blev så glad.... både över att någon tänkt på henne... men också att hon faktiskt skulle få gå på det här... hon hade ju slutat bort det för länge sen, då hon visste att vi inte hade råd.

Så då... i det läget... och hela kvällen nu.... så har hon visslat, dansat in med kvällsfika till trötta mamman, sagt en ziljon gånger att hon ska få "rocka loss" imorgon.... och då... då kan jag bara känna, trots morgonens svåra möte.... att jo, men jag fixar det här också!

I en annan tid...

... så var nytt bra. I en annan tid så var förändringar spännande och utvecklande.
Nu är det precis tvärtom.
Nu är nytt skrämmande. Nu är alla förändringar en förändring för mycket.
För allt det nya och förändrande blev till slut bara förluster.

"Kan det bli värre än så är"... brukade jag tänka i tiden förut... då, när det också fanns sorgliga saker som hände. "Nej, det kan det inte", brukade svaret eka inom mig... då.
Idag är det inte så.... nu är svaret på min egen fråga.... "ja, det kan det!" Det är den djupaste djupa rädslan för nya förluster som talar.... och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är rädd för vad morgondagens möte ska leda till.

Men ändå.... hoppet är ju det sista som överger människan, säger man. Å lika djupt som rädslan sitter, så finns där också ett frö av hopp... hopp om en ny väg. En väg där nytt och förändringar betyder bra och spännande igen. En dag.... ett steg i taget.

Imorgon ska jag få utvärderingen från den försäkringsmedicinska utredningen som jag gjorde förra veckan, och som f-kassan beställt....

Jag hoppas det blir bra.

..........

Carolina har också ett viktig möte i morgon förmiddag. Hon ska träffa soc. För att få en kompiskontakt därifrån... någon att göra roliga saker tillsammans med. Hon behöver det. Sen kommer vi mest troligt att få någon form av familje/vuxenkontakt också. Sorgligt, men vi behöver det också.

Är och var...

... är svårt. Presens och imperfekt. När vi pratar om SE. Vi säger ofta fel... Pappa Är snäll eller pappa VAR snäll.... det är enkelt. För snäll är han ju fortfarande. Annat är också enkelt, som.... pappa VAR målmedveten, eller pappa ÄR inte längre målmedveten. Det förmågan vet vi ju att han inte riktigt har idag.
Men sen så finns det sådant som är så mycket mycket svårare... och det ligger på det känslomässiga planet. Som... pappa ÄLSKAR dig eller pappa ÄLSKADE dig. Det är då det gäller att ha en tro.... en tro på någonting som är större och starkare än all den plack som tagit bort så mycket för honom. Tron på att han alltid har älskat henne, älskar henne nu, och alltid kommer att älska henne... imperfekt, presens och futurum. Bara med den skillnaden att i vårt nya presens och futurum så har han nu svårt att förstå de känslor han bär och kommer att bära.
Vi har den tron... för annars skulle det ju inte gå! Vi säger att pappa älskar oss "på sitt sätt, längst därinne". Vi skulle inte orka bära att han satt därborta och älskade, och förstod. För då skulle han längta och sakna... då skulle han bli ledsen, och allt skulle bli plågsamt och svårt för honom... och då skulle han bara vilja åka hem. Till oss.

Så, min lilla gubbe.... både jag och Carolina vet att du älskar oss! Stenhårt vet vi det!! Och i imperfekt, presens och futurum så har vi alltid älskat dig, älskar dig nu, och kommer alltid att älska dig.

Och vi saknar dig oändligt....


..........

Egentligen hade jag tänkt skriva om någe annat. Men det här var ett viktigt skriv, och sen så märker jag att all min koncentration ligger på morgondagen... vilket gör mig både spänd och lite orolig, och jag blir bara så trött!
Gårdagen är inte heller så mycket att skriva om... jag och Pontus P. Carolina var nervös över provet i svenska som de skulle ha idag.... de skulle skriva om ärlighet. Det är nog det vackraste ord jag vet.... förutom kärlek.

Idag ska jag...

gå på banken. Idag ska jag steka pannkakor till middag. Inte mycket att skriva om sådana trista saker... men så är det idag. Bank och pannkaka.
Men jag ska rädda dagen ändå... på hemväg från banken ska jag gå in på Lagerhaus eller Mias Lustgård och titta på påskpynt som jag kanske kan köpa på fredag, eller närmare påsk. Det är alltid roligt att gå in där...

Sen ska jag försöka hitta på någe med pannkakorna...

Så får det bli idag. Det blir bra.

(Så får jag kanske också lite distans till nattens mardröm med Ben Affleck och Christer Sjögren i huvudrollen (!?) Jag kan skratta lite åt det nu... men inatt var det å tända lampan igen!)

Helt ärligt...

... så är det så här det är. Stenhårt fokus på förmiddagarna, med diska, Pontus P-promenader, duscha, kanske handla, fika, tvätta ibland, städa till lite. Sen orkar jag inte så mycket mer.... än att försöka finnas här för Carolina när hon kommer hem.

Sorgligt egentligen... jag vill ju så mycket mycket mer.
Men det går åt så mycket energi till att vara i det här just nu.
Jag har helt enkelt ingen ork.... o det känns lite skämmigt!

Men på fredag ska jag träffa utredningsgruppen igen. Jag känner
både oro och lite lite förväntan. Kanske kan det bli lite bra det
här... kanske.

Helt ärligt... jag hoppas det.

..........

Nu ska jag fixa till fika.... Carolina är snart hemma.


(Helgen har varit bra ändå... SE:s systerdotter S kom hit på lördag eftermiddag... vi åt mat och såg på Robinson. Hon är gullig och omtänksam... och det var roligt att ha andra gäster än bara oss själva. Igår, söndag, blev det bara en kojdag... då Carolina bråkade med sin dator, och jag "poade" på med lite av varje.)

Det här är...

din och min låt, Sven-Erik. 1985. Vi hade nyss börjat följas... Å jag fick höra den nu... och då minns jag oss i din gamla stora Ford... jag sjöng för full hals, och du låtsades också göra det.

Jag minns lyckan mest... du var så snygg... och det var så pirrigt allting. Vi höll varann i hand där i bilen... och runt halsen bar jag guldbrickan med ditt namn på.

Jag vet att du inte minns det nu... så då minns jag det åt oss. Det är din och min låt, gubben... hur dålig den är... vår fula vackraste låt.
Svårt det blev...

På morgonen...

... har jag pratat med SE. Tänk att jag kan skriva det.... pratat med! Fast han inte finns här hos mig så kan jag ännu prata med honom. Det är lycka... och det är svårt. Svårt och så oändligt längtande...

Men... jag ska skriva om det sen. För det är viktigt att minnas. Nu ska jag städa lite. SE:s systerdotter S kommer hit idag.

Vi ska ha en bra dag idag. Har jag bestämt.

Ikväll...

... ska jag och Carolina dippa morötter och se på Let´s Dance.

Övrigt lämnar vi därhän....

Räcker det inte nu....

... trampa inte mer, är ni snälla. Jag har nog ändå... Men det bevisar egentligen bara något som jag vetat länge nu... älska betyder olika för olika människor. Att skriva elakt, fult och fegt tycker inte jag vittnar om kärlek... det vittnar om något jag också vetat om länge... avundsjuka. Denna fula kommentar gjorde mig mycket mycket ledsen....


"Så länge du själv väljer att inte ta steget,
Så länge du själv väljer att stå kvar bakom istapparna och vänta på att någon ska komma och dra ut dig till det vackra,
Så länge du själv väljer att mota bort alla, som försöker få ut dig med välvilja och med en önskan om att också du ska bli delaktig i det vackra som händer utanför istapparna,
Så länge du själv väljer att se negativt på vad andra försöker att göra för dig,
Så länge du själv väljer att vältra dig i självömkan,
Så länge du själv väljer att se allt som orättvist och beräknande från andra,
Så länge du själv väljer bort dina föräldrar och syskon,
Så länge du själv väljer att stå utanför gemenskap och kärlek
och
Så länge du själv väljer att stå i vägen för Carolina, från allt detta
Så länge varar din och er själv-valda utanförskänsla, för det är ingen, "här utanför" som aktivt arbetat för att du skulle få det så här.
Snälla Elisabet, vakna upp och ta steget ut. Ut hit till oss "i det vackra här utanför" för vi älskar dig och Carolina."


Sorgligt är det! Sjukt är det! Men jag är van....

Bara en bild idag...

... precis densamma som fanns här samma tid förra året.

Då skrev jag...
"Något av det vackraste jag vet. En vacker vinterdag...
Än om jag tycker mig stå bakom istapparna nu, och se
det vackra därborta... där utanför.
Det som var..."

Så är det ju. Varje sekund. Han är med mig i varje
andetag jag andas. Men i varje andetag finns också
.... och så skulle jag skriva någe mer, men jag tappade
tråden.
Det är så det är med mycket nu... så många tappade
trådar av tänk som har svårt att knyta ihop.
Jag är trött...

Det är verkligen dags för en ny resa.... å jag måste erkänna
att jag är rädd.
Det skulle kännas tryggare att stå kvar här bakom
istapparna...

En bild också...

... på en ros.

Visserligen en rätt vissen och trött sådan just nu, men jag tror den tar sig!

Två nyanser blått...

... på himlen ikväll. Ett mörkblått och ett becksvart. Ett ljusare och ett mörkare.
Försiktigt vill jag tro på tecken.... det ska bli bra.

Idag har jag träffat både socionom/kurator och arbetsterapeut. Precis som igår så var det som att vrida på kranen. Å mitt i alltihopa så kom overklighetskänslan... är det verkligen mitt liv jag sitter och berättar om... är det så här det har varit.... är det så här jag mår idag... har jag gått igenom allt det här... och var i allt det här tappade jag bort henne... hon som en gång var Elisabeth.
Hon som hade drömmar, hon som hade planer för framtiden, hon som skulle vara lycklig livet ut, hon som skulle bli så mycket, hon som hade så mycket livsgnista..... hon satt bara där nu, på en röd stol, och berättade om allt det som hade blivit istället!
Å det känns skrämmande nu också... att upptäcka att man tappat bort sig själv!

Men då dumjag.... när kuratorn frågade: Hur har du orkat... bara att du står här idag är ju ett mirakel... det måste vara tungt... vet du många skulle ha brytit ihop för länge sedan... osv osv, då blev det som vanligt när mig och mitt kommer på tal: "Äsch, vadå... det är väl bara att göra så gott man kan.... å det finns ju de som har det så mycket mycket värre. Sa jag. Lite sådär med en axelryckning. Å inom mig.... jantelagen.... jag har väl inte gjort någe mer än vad någon annan skulle ha gjort... jag har väl inte haft det värre än någon annan... det är väl inge märkvärdigt med mig. Den känslan.
För det är då jag vill krympa ihop. För jag ska ju orka. För jag är ju så himla stark. Allt under det är svaghet. När det gäller mig. Jag har ju lärt mig så...

Jag tror att jag har mycket att lära om....

Vi pratade också en hel del om ekonomi och vardag.

Nästa fredag är det avstämningsmöte. Då kommer jag att få ett utlåtande, och vad de kommer att rekommendera till försäkringskassan.

4 timmar...

... och 45 minuter hos psykologen blev det. Å det blev som att öppna en kran... där vattnet var det liv som jag levt så länge.
Å för att sammanfatta det jag sa där, så tar jag hennes ord: "kris på kris på kris på...."!
En mycket bra psykolog, inte för att jag har träffat någon tidigare, men jag kände tillit och förtroende för henne. Å det räcker för mig för att vara en bra psykolog... och för att bli som en kran!

Hon sa mycket som jag behövde höra... hon kommer att skriva ner en sammanfattning/förslag på åtgärder som jag kommer att få i början på april. Men det som var viktigaste för mig... att hon lyssnade, och att hon sa... ja, faktiskt... att jag var fullt normal... inte tokig... som kände att nu orkade jag snart inte längre. "Du har kämpat länge... och du lever i sorg.... sorger och kriser har varit din vardag så länge... " sa hon också. Det kändes skönt att höra...

Sen fick jag göra flera minnes- och koncentrationstester. Å det är nedsatt.... men tydligen vanligt om man lever med kriser och kaos.

Å jag skulle skriva mer om jag orkade.... det får bli sen när resultatet kommer.

Imorgon ska jag träffa socionom/kurator och arbetsterapeut....

..........

TACK alla underbara ni därute...

... å hem kom jag

... med ytterligare 576 frågor. Exakt. Nu har jag svarat på dem, efter mycket vånda och ännu mera trötthet.

Idag fick jag träffa en läkare och berätta om mitt liv. Min sjukdomshistoria, eller anamnes som det heter på fackspråk. Vi pratade, eller mest jag då, om hur jag mår idag. Sen standardundersökningen, att lyssna på lungor och hjärta, och kolla blodtrycket. Inget fel där.
Men jag var slut i huvudet när jag gick därifrån.... och lite besviken på att han flera gånger gav uttryck för försäkringskassans roll i mitt besök. "Ja, försäkringskassan vill ju veta.... försäkringskassan har ju beställt den här utredningen... att det var därför jag var där....", och det efterlämnade en liten bitter eftersmak: Jag visste väl varför jag var där! Han hade väl kunnat vara lite diplomatisk och låtsats lite... att det var mitt väl och ve som var det viktiga, inte bara därför att försäkringskassan hade hänvisat honom någon att utreda!
Än om jag nu tyckte att han i övrigt var ganska bra och professionell, så kändes just det lite trist!
Men det kanske bara är jag som överreagerar....

Sen var det sjukgymnastens tur. Springa i trappor, lyfta vikter, gå fort, böja och stretcha, rita med raka armar, lyfta korgar... och lite sånt. Allt gick bra, tror jag.

Nu orkar jag inte skriva någe mer.... imorgon är det ett långt pass med psykologen på 3,5 timmar.... och det tror jag blir tufft!

..........

Tack alla ni som orkar bry er om.... ni bär nu... mycket!

"Tycker du om dig själv?"

Men.... jag styper på den ena frågan efter den andra. I frågeformuläret från de jag ska träffa imorgon. En del frågor lämnar jag obesvarade... som den här "tycker du om dig själv?" Vilken dum fråga, tänker jag. Tycka om sig själv? Hur då tycka om? Jag vaknar varje morgon, tittar mig i spegeln och tänker: Ja, det blir ingen bättre Elisabeth än så här.... hon duger rätt bra! Jag tror också på de värderingar jag har, vet att jag har mina fel, vill tro på mig, och min egen förmåga att komma tillbaka.
Är det vad man menar med att tycka om sig själv?
Kanske är jag helt dum, för jag fattar verkligen inte frågan!

Å jag har tusen frågor kvar....!!

Just nu...

"Så lite vi har, men så gott vi mår!"

Det sa alltid min mormor, och det får gälla också här ikväll. Fast egentligen, när vindarna blåser lika klart och starkt som de har gjort idag, då kan jag se hur mycket vackert jag äger. Även om jag har förlorat en del, så finns det mycket kvar.... tack Gud.

Ikväll ska vi dippa morötter och heja fram... INTE Snälla snälla snälla!

Med banansockerkaka...

... och försäkringsmedicinsk utredning kan man komma långt. Sa hon hurtigare än hon kände sig!
Men det är helt riktigt... för när det gäller Carolina-depp så vet jag att en bit banansockerkaka och lite mamma-stöd kan jaga mycket på flykten. Fast det brukar gå bra med vilken kaka som helst egentligen...!

Försäkringsmedicinsk utredning. Ja, den kan man nog komma hur långt som helst med också... vill jag tro på! På måndag ska jag börja med den... träffa både läkare, sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut... och lite annat folk.
Men det känns lite skakigt... fixar jag verkligen det här... viljan finns ju... vad vill jag... vad kan jag... dör jag... tusen andra frågor och rädslor... tänk om det blir en ny förändring till det sämre, och som i sin tur får mig att förlora den lilla styrka jag har kvar? Det är nog den sista frågan som skrämmer mig mest...

Orkar inte skriva så mycket mer om det just nu.... men jag undrar hur det har gått för andra som har gjort en sådan här utredning. Är den bra, eller dålig? Eller... konkret, kan man verkligen bli den bästa Elisabeth som finns med den, för hon som finns just nu, hon är rätt vingklippt och trött. Hon behöver.... men vad?

Carolina är strax hemma, och vi ska fika. Banansockerkaka...!
Ikväll blir det Let´s dance. Jag och hon.

Att se....

Likafullt så är det så här det är,

hur du än blundar och inte vill se.

Likafullt så bor sorgen här,

vad är det för hjälp en blind kan ge.

"Mönstereleven"....

.... sa han. Hennes lärare idag på utvecklingssamtalet. Hon som vänt förra årets frånvaro på 80 procent, till en frånvaro på 0,8 procent. Hon som vänt IG:n till VG och MVG. Hon som nu satt där i klassrummet och kunde andas ut.... för att hon inte fick någon uppsträckning för att hon hade pratat för mycket på spanskan. Hon som gick därifrån, tillsammans med sin mamma, och såg ut som om hon vunnit högsta vinsten.... sken som solen, och kvittrade nästan förundrat: "Mamma, fattar du... ?" Hon var ett leende hela hon...

Då får en mamma vara hur stolt som helst.... ja, både stolt och lycklig. För trots att jag alltid säger till henne att jag är stolt oavsett vad hon presterar eller inte presterar i sitt liv, så blev jag extra stolt över henne idag. Men för den hon är, för hur hon kämpar, för den empati och omtanke hon äger, för den styrka jag vet att hon har.... och framför allt för att hon är..... just den bästa Carolina Ingelsson som finns, så kommer jag alltid att vara mycket stolt över vår dotter! Mönsterelev eller inte....

Men just nu känner jag mig lite extra stolt.... jag tycker jag kan få vara det idag.

"Å du vet pappa, han skulle ha blivit... jättestolt över att höra det här! Han ÄR jättestolt över dig..." sa jag.

"Jag vet det mamma" svarade hon.

..........

Min pappa kom hit igår kväll. Med ett presentkort hos frissan på klippning och slingor. Jag blev mycket mycket rörd.... och glad. Tack!

Jag orkar inte skriva...

... något idag.

För tusen sakers skull.

Det får skrivas på andra ställen.

Det kunde ju vara...

... fruktansvärt tråkigt och trist, och alldeles alldeles... verkligen inte en bal på något slott! En helg med blodpudding, tvätt och ännu mera tvätt, Carolina och jag. Å som om inte det skulle räcka för att grusa alla drömmar om en balkänsla på Gustav garvares gata.... så har helgen också bestått av en rad påändanfall under våra PontusP-promenader, varför både Carolina och jag har ganska så ont på somliga ställen just nu. Men det fanns inget grus... varken inne hos oss, eller på cykelvägarna...

.... för i ena fallet kunde jag bestämma att här skulle det inte strös ut någe grus under helgen, men på cykelvägen så kunde jag bara surt konstatera att jag satt på ändan!

Så grus är viktigt, om det bara lägger sig på rätt ställe vill säga!

Vi har sandat med film, moröttedipp, skratt och kramar istället.... det är ett bra sätt att inte halka omkull på!

Man tar aldrig adjö...

...av någon som man älskar, fast det är så det känns. Just då, när man har tagit beslutet om att "lämna bort". Då man lämnar sin älskade bakom sig på en avdelning för dementa. Bara att skriva så.... "lämna på en avdelning för dementa" känns som ett förnedrande och slutgiltigt adjö.
Men hur slutgiltigt fruktansvärt det än känns att komma hem till tomheten... hur ont än samvetet vill plåga och göra ont i varje andetag... så känner jag nu... man tar inte adjö av sin älskade!

För hur skulle man kunna göra det? Bara för att dörren till en demensavdelning så slutgiltigt bekräftar att vårt gemensamma liv nu är över... så älskar jag ju lika mycket ändå.

Vad man tar adjö av är livet som levdes innan han blev sjuk. Vad man tar adjö av är den insikt som man burit så länge.. att den här dagen skulle komma... att "lämna bort". Vad man tar adjö av är att lämna honom ensam...

Men... jag tog aldrig adjö av honom. Fast jag kände så då....
Han kommer att vara min älskade så länge jag lever... oavsett hur mitt liv går vidare... oavsett dit hans sjukdom ska ta honom... oavsett hur många dörrar som ska slå igen!
För man kan aldrig ta adjö av någon man älskar.... för all kärlek är evig, och avbrotten i livet, så som sjukdom och död, det är bara små stenar som måste trampas förbi innan man hittar vägen tillsammans igen. Jag håller fast vid det... och det känns ganska bra, och lite trösterikt att känna så här nu.

Du är min Sven-Erik.... evigt... och jag glömde nästan det viktigaste nu.... jag har pratat med dig idag! Å du mådde bra.... "varför skulle jag inte göra det", som du sa.

..........

Mina tänk om att låsa bloggen tänks på fortfarande... det är svårt. Somligt går bra att skriva, somligt inte.

Jag funderar...

... på att skaffa en "låst blogg"!
Där jag kan skriva om verkligheten...

Där mina ord inte nagelfars...
Där mina ord inte genomsöks...

Jag vet inte... och jag är tacksam för råd.

Att gråta...

... är ett verktyg. Jag har inte sett det så tidigare...
Allt det sorgliga som lett till gråt har jag tidigare svalt ner och bort, för svårt att vilja känna.
... idag kom tårarna med insikt. Insikt om lättnad.

Il Divo spelade "Regresa mi", och som från ingenstans kom bara tårarna. För första gången så valde jag att inte svälja ner, och mota bort det som gjorde ont.
Jag satt där i sängen och grät... och det kändes bra. Vilken mäktig och märklig känsla det var!
För mig är det helt nytt... gråta för att det blir lättare. Inte bara gråta och svälja ned.
Jag måste träna på det verktyget...

..........

Igår var mamma och pappa hit och fikade. Det var roligt. Lite annat folk än bara jag och Carolina.
Sen bjöd Carolina på sallad till middag. Med fina servetter och ljus...
Underbara lill-kajsa.

Idag ska vi.... ja, jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Men jag har lovat att vi ska göra det.... hitta på något!

Jag vet vad jag har...

... just nu. Jag vet inte vad morgondagen kommer med...
Den vetskapen har nog de flesta. Vi är tacksamma för det vi har just nu... nästan oavsett vad... för vad morgondagen för med sig är ännu ett oskrivet blad för oss. Den kan komma med precis vad som helst... och det hemliga, men outttalade hoppet, är att morgondagen ska komma med samma tacksamhet och innehåll imorgon. Det är så hemligt så vi tänker det knappt...

Å vi är trygga så länge vi vet vad vi har...

Ingen enda av oss tror att morgondagen ska komma med en totalförlust. Att vi i morgondagen ska bli fråntagna något av det som vi idag är så tacksamma för.

Men när man en dag vaknar upp i en ny morgondag, och allt är fråntaget och borta... då kommer det hemliga och outtalade hoppet att ha rasat ner till det fasansfulla facit man har i handen... då är det oskrivna bladet inte längre oskrivet... för då har allt det du förlorat satts på pränt. För evig tid..

Den hemliga tron på morgondagen... som skulle komma med samma tacksamhet och innehåll som den gjorde förut, den finns ju inte mer. Allt du har är den nya dagen... idag. Morgondagen vet du ingenting om.
Min fasa är att den ska komma med ännu ett fullskrivet förlorarblad.

Men.... jag jobbar för att hitta tillbaka till den hemliga tron igen!! Bara med lite förändrat innehåll...

Med en mixerstav...

... kan man mixa till det mesta. Då kan man mixa till tidigare fruktlösa kompotter till en mix som alla mår bra av. Som vi tyckte mycket om...

Så var det idag.

På en utflykt till Coop. Med mamma och pappa. De handlade. Vi handlade.
Så kom pappa med en mixerstav som han köpt till Carolina... "jo, men jag
har ju hört att hon behöver en", sa han. Så då köpte han en... bara så där.
Carolina, som har önskat sig en mixerstav.... ja, säkert i flera år... blev
mycket mycket glad.... över presenten från morfar. Och från mormor förstås...!


Sen bjöd de på fika på Coop... och vi satt en bra stund och fikade. De bjöd
också på skratt och värme.

Så som jag skrev... man kan mixa till det mesta med en mixerstav! För oss
blev det mixat ihop till en underbar utflykt idag....

Ett minne...

... och ett sorgligt sådant. Jag vet inte varför, men det känns viktigt att skriva ner det. Att minnas det.

SE som satt med ett paket i knäet. Därborta där han bor nu... därborta på Tomtebo... där vi firade hans födelsedag.
Ett vitt paket med guldsnöre. När han skulle slita bort snöret så gick det inte så bra... så istället tog han matskeden som låg framför honom, och med den så försökte han skära av snöret. Med en matsked. Det gick inte alls.
Han la tillbaka skeden på bordet.... och lyckades nu slita sönder snöret med kraft.

Jag satt bredvid honom... och såg hur han kämpade. När han tog matskeden.... det gjorde ont att se. Som den naturligaste sak i världen för honom att använda... en matsked för att skära av ett snöre med. Jag sa ingenting...
Det minnet kommer att följa mig så länge jag lever....

..........

Igår var en “byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så bra dag". Ett telefonsamtal från en vän som kommit att betyda mycket mycket för mig... en vän som kommer med stöd och pepp... en vän som kommer med råd... en vän som lyssnar och förstår... ja, det blev ett samtal som verkligen gjorde resten av dagen lättare att gå.

Jag pratade med mamma. Det var också viktigt...

Carolina var och fikade med sin kompis V på stan. Det hade varit trevligt, men kanske inte riktigt så som Carolina hade tänkt sig.... hon var lite låg när hon kom hem.

Det var roligt att bjuda Jonas och flickvännen Sandra på middag. Att vara fler runt middagsbordet än bara Carolina och jag... så som det ju oftast är.... kändes nästan som i en tid för länge sedan. Å köttfärssås och spagetti funkade alldeles utmärkt....

Men sen var vi rätt slut på.... och det blev en tidig kväll.

Å natten blev för mig en tillställning hos Fanny och Alexanders julfirande! Utan mardrömskänsla och tänd lampa...

Så är det

Det bor en djup sorg i mig. Konstant och hela tiden.
Inte akut, så att jag vill gråta och skrika.
Bara hotande somliga dagar...

För här på Gustav Garvares gata så måste vi överleva.

Sportlovsvecka...

... och vi får göra så gott vi kan.
Idag ska Carolina träffa sin kompis V på stan.
Idag ska Jonas och Sandra komma hit på middag.
Det blir en bra dag...

(Egentligen så tänkte jag skriva om helgen som gått... om snöflingedans, om min gamla arbetskompis A som jag mötte på Myrorna, om dipp med morötter och gurka till melodifestivalen, om... ja, helt enkelt om det roliga och påhittiga. Jag blir så less att skriva om ensamhet...)

Inatt blev jag jagad av en vit tiger. Hur jag än försökte att stänga och låsa alla dörrar som dök upp, så tog den sig igenom, och jagade mig vidare. Tigern var ibland vit med svarta prickar, och ibland vit med svarta ränder. Jag sov med tänd lampa resten av natten... och det är antagligen därför det känns lite lessigt just nu. Jag vet inte....

Det är söndagmorgon...

... och jag sitter som vanligt i sängen. Carolina har nyss stigit upp, och håller på att fixa sig fika i köket. Nyss satt hon här på sängen och berättade om alla mardrömmar hon haft inatt. Hon säger också: "Mamma, jag märker ju att jag blir så skitbitter... mamma, jag har sportlov... och vi sitter här... var är allihopa... jag vet ju att om pappa hade varit frisk så hade vi varit i Raja eller Holmträsk nu!" Så lessigt och resignerat hon säger det... jag hör hennes längtan. Så stark den är... och den skär i mig.

Det är nu längtan vågar komma. Insikten över att allt det som var vårt liv, vår vardag, tillsammans med SE... det är nu oåterkalleligen borta. Alla saker vi gjorde tillsammans, alla rutiner och vardagshändelser, alla resor och utflykter. Alla lov som vi åkte iväg...

Det är nu saknaden vågar komma. En liten bit i taget... att våga mista det käraste man ägde. Inse att varje liten vardaglig lycklig händelse från och med nu bara kommer att vara minnen. Vackra och dyrbara minnen... men ändå.... bara minnen.

För en dotter måste det vara .... insikten att mista sin pappa rent fysiskt här och nu, det är svårt, men att sen en liten bit i taget också försöka förstå att att allt som hon hade tillsammans med honom har hon också mist.... och att i det våga släppa taget... gå vidare... det måste vara... ja, det måste vara bland det grymmaste.

"Underbart är kort" sjunger Björn Skifs... och jag kan bara hålla med.

Nu skrev jag precis rätt upp och ner.... men hur det än är... eller just därför... så måste en mamma skippa tänk och skriv.... nu ska mammapeppet på... och vi ska gå ut och dansa med snöflingorna som vräker ner! DET är alla mammor världsbäst på... pepp och snöflingedans!!

Å nu sjunger Louis Armstrong "What a wonderful world"... och så får det bli idag!!