tisdag 3 mars 2009

Ett minne...

... och ett sorgligt sådant. Jag vet inte varför, men det känns viktigt att skriva ner det. Att minnas det.

SE som satt med ett paket i knäet. Därborta där han bor nu... därborta på Tomtebo... där vi firade hans födelsedag.
Ett vitt paket med guldsnöre. När han skulle slita bort snöret så gick det inte så bra... så istället tog han matskeden som låg framför honom, och med den så försökte han skära av snöret. Med en matsked. Det gick inte alls.
Han la tillbaka skeden på bordet.... och lyckades nu slita sönder snöret med kraft.

Jag satt bredvid honom... och såg hur han kämpade. När han tog matskeden.... det gjorde ont att se. Som den naturligaste sak i världen för honom att använda... en matsked för att skära av ett snöre med. Jag sa ingenting...
Det minnet kommer att följa mig så länge jag lever....

..........

Igår var en “byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så bra dag". Ett telefonsamtal från en vän som kommit att betyda mycket mycket för mig... en vän som kommer med stöd och pepp... en vän som kommer med råd... en vän som lyssnar och förstår... ja, det blev ett samtal som verkligen gjorde resten av dagen lättare att gå.

Jag pratade med mamma. Det var också viktigt...

Carolina var och fikade med sin kompis V på stan. Det hade varit trevligt, men kanske inte riktigt så som Carolina hade tänkt sig.... hon var lite låg när hon kom hem.

Det var roligt att bjuda Jonas och flickvännen Sandra på middag. Att vara fler runt middagsbordet än bara Carolina och jag... så som det ju oftast är.... kändes nästan som i en tid för länge sedan. Å köttfärssås och spagetti funkade alldeles utmärkt....

Men sen var vi rätt slut på.... och det blev en tidig kväll.

Å natten blev för mig en tillställning hos Fanny och Alexanders julfirande! Utan mardrömskänsla och tänd lampa...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det där lät som en ganska mysig dag för er.Vad skönt att höra att det finns personer som du får lätta ditt hjärta för.Det lät bra att du pratade med din mor.
Önskar jag vore ledig för då skulle vi ha gjort något trevligt nån dag.Men lugn när våren kommer ska vi ut på pickninck någonstans ta en hel dag och åka runt lite, jag har mina planer.
Du finns i mina tankar och hjärta
många kramar ewa

Anonym sa...

Tänker på dig och kramar om dig.
Bodil
Du har ett mail

Anonym sa...

Nu var det ett tag sedan jag var och läste hos dig.

Hoppas allt är någorlunda bra! Kram

Gisan sa...

Där förstår jag dig Elisabeth. När en person som man följt och känner väl helt plötsligt kan göra saker så bakvänt som den naturligaste sak i världen. Även om man förstår att det är sjukdomen så gör det ont och är svårt att ta in. Kramar...

Anonym sa...

Förstår att det måste kännas svårt att se honom i detta ögonblick. Men du vet, jag vill ju så gärna vända på saker å ting, se det från andra sidor.
Jag tänker såhär: Det logiska tänkandet fanns ju där! Det gick inte att få upp snöret, alltså måste man ta till andra medel. Han tog det som fanns till hands. Just då. En sked. Provar. Gick inte. Sliter upp paketet med händerna.
Lyckades.


Det som varit än värre, hade varit om han slängt paketet i golvet med insikten att: Det här går inte att få upp.Vill inte ens försöka mer.
Men han försökte. Om än att det var ett konstigt sätt med våra ögon sett.
Hoppas du förstår mig.
Kramar Nalle