... och jag sitter som vanligt i sängen. Carolina har nyss stigit upp, och håller på att fixa sig fika i köket. Nyss satt hon här på sängen och berättade om alla mardrömmar hon haft inatt. Hon säger också: "Mamma, jag märker ju att jag blir så skitbitter... mamma, jag har sportlov... och vi sitter här... var är allihopa... jag vet ju att om pappa hade varit frisk så hade vi varit i Raja eller Holmträsk nu!" Så lessigt och resignerat hon säger det... jag hör hennes längtan. Så stark den är... och den skär i mig.
Det är nu längtan vågar komma. Insikten över att allt det som var vårt liv, vår vardag, tillsammans med SE... det är nu oåterkalleligen borta. Alla saker vi gjorde tillsammans, alla rutiner och vardagshändelser, alla resor och utflykter. Alla lov som vi åkte iväg...
Det är nu saknaden vågar komma. En liten bit i taget... att våga mista det käraste man ägde. Inse att varje liten vardaglig lycklig händelse från och med nu bara kommer att vara minnen. Vackra och dyrbara minnen... men ändå.... bara minnen.
För en dotter måste det vara .... insikten att mista sin pappa rent fysiskt här och nu, det är svårt, men att sen en liten bit i taget också försöka förstå att att allt som hon hade tillsammans med honom har hon också mist.... och att i det våga släppa taget... gå vidare... det måste vara... ja, det måste vara bland det grymmaste.
"Underbart är kort" sjunger Björn Skifs... och jag kan bara hålla med.
Nu skrev jag precis rätt upp och ner.... men hur det än är... eller just därför... så måste en mamma skippa tänk och skriv.... nu ska mammapeppet på... och vi ska gå ut och dansa med snöflingorna som vräker ner! DET är alla mammor världsbäst på... pepp och snöflingedans!!
Å nu sjunger Louis Armstrong "What a wonderful world"... och så får det bli idag!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nej, det kan inte vara lätt att mista allt som har samband med barndomen. Det är väl det som vi är dåliga på, vi människor. Att ta tillvara dagen som man har tillsammans med människor man älskar. Vi gnäller alldeles för mycket.
Hoppas ni fick en härlig snöflingedans tillsammans.
Kram Elzie
men herregud hur har du gjort för att få en 18-åring att vilja dansa med snöflingorna?
Anonym: Du låter förvånad... men du vet, sådant viktigt har alla föräldrar lärt sina barn... att dansa och smaka på snöflingor, och att göra snöänglar!
Det spelar ingen roll, vare sig de bor i Kramfors eller i Smygehuk... sådant kan alla lycklig barn, oavsett ålder!
Skicka en kommentar