fredag 27 mars 2009

Det är svårt...

... med skrivet ikväll. Skrivet av hur mötet gick. Var det bra eller dåligt? Det beror väl lite på hur man ser det.... men jag känner mig lite chockad, och har kämpat hela eftermiddagen med att försöka tränga undan vissa saker som de sa.
Vad hade jag trott? Att allt det som hade lett mig dit inte skulle synas i några testresultat? Att allt det som hänt, och fortfarande händer, inte skulle avspegla sig på något sätt? Att jag ändå skulle kunna forsätta låtsas må ganska bra, och vara klar för att gå ut i vida världen och kunna börja om igen... som den Elisabeth som fanns för länge sen. Hon som inte ens finns nu....! Vad hade jag trott? Och hur går jag vidare nu... hur ska jag hantera det här?

När de sa att jag absolut inte var i någon form för yrkesmässig rehabilitering nu, då höll jag på att börja gråta. När de sa att testresultaten inte var bra då ville jag inte höra mer. Men när de sa att jag var i samma dåliga kondition som de som varit ute i krig..... då fick jag panik. Då var det nära att jag bara hade rusat ut därifrån... instinkten och rädslan.... jag vill inte höra det här... VARFÖR VARFÖR hade jag överhuvudtaget gått med på det här!!!

Nu är iallafall kvällen här... och det mesta har väl sjunkit in. De resultat, bedömningar och förslag som de gjort kommer de nu att skicka till f-kassan, och till mig. Jag skriver mer om det sen.
Men jag vet att de kommer att rekommendera både samtalskontakt och medicinering för en längre tid framöver....

Men, tänker jag nu.... har jag fixat det så här långt, så måste jag ju kunna fixa resten också! För att? Ja, för att.... en enda sak egentligen.... Carolina. Nej, nu blev det fel.... två saker. Carolina och Sven-Erik.

Å imorgon... tack snälla snälla snällaste Gud.... så fick hon ikväll ett sms från sin kompis V som frågade om hon ville följa med på "Umeå Open" imorgon. Hon hade fixat gratisbiljetter. Carolina blev så glad.... både över att någon tänkt på henne... men också att hon faktiskt skulle få gå på det här... hon hade ju slutat bort det för länge sen, då hon visste att vi inte hade råd.

Så då... i det läget... och hela kvällen nu.... så har hon visslat, dansat in med kvällsfika till trötta mamman, sagt en ziljon gånger att hon ska få "rocka loss" imorgon.... och då... då kan jag bara känna, trots morgonens svåra möte.... att jo, men jag fixar det här också!

13 kommentarer:

Vida sa...

Åh Elisabeth.

En stor varm kram till dig och även om beskedet kändes tungt så tror jag på att lyfta upp saker till ytan. Om det är så du mår så menar jag att det är bättre att lyfta fram det i ljuset för att kunna få hjälp och stöd... man kan inte alltid klara allt själv. MEN du har ändå stor del av svaren på vad som känns bra och fungerar för dig så känn efter hur det känns med förtroende för den du samtalar med osv.

Hmmm.. ibland känner jag mig begränsad när jag skriver kommentarer och som om det är lite svårt att få fram det jag egentligen vill säga.. jag vet inte om du förstår hur jag menar men annars får jag försöka fortsätta krångla in mig i mina snåriga resonemang.

Så himla kul med Umeå Open och jag önskar att hon verkligen får rocka loss och har en superrolig kväll/dag.

En stor varm kram från Liv

Anonym sa...

Elisabeth
Jag vet att det är väldigt, väldigt svårt att bli tvungen att ta emot olika sorters hjälp när man alltid orkat allt.
Men jag vet nu också, med facit i hand, att det är väldogt viktigt att ta emot den hjälp som erbjuds. medicin avstod jag ifrån under flera år - jag ville inte "bli slav" under någon form av medicin.

Till slut gick det inte längre.
När jag väl gav vika för vad läkarna sa och tog min medicin blev livet bättre och jag har fått orken att finnas till för min familj igen.
Det tar tid och man blir aldrig riktigt den man en gång var.
Nu har jag trappat ned på medicinen och det går bra. men jag tvekar inte att ta den igen om jag skulle känna att det är viktigt för att orka med.

Detta blir långt, men jag hoppas att du - inte minst för Carolinas skull - accepterar medicin och annan behandling så kommer ni båda att orka med det svåra ni befinner er i.

Många kramar från mig här i Bollebygd
(även om jag idag skriver anonymt vet du ju varm jag är)

Tussegumman sa...

Elisabeth min vän. Vill sitta och ta en gofika med dig och lyssna på vad du har att säga. Just nu känner jag mig mig begränsad vet inte hur mycket jag kan skriva i kommentarer. Förstår att du gått igenom en utredning men vet inte alla delar. Önskar dig och Carolina allt gott och önskar innerligt att du skall få må bra. Jag hoppas änglarna sjunger för dig att du aldrig skall tappa hoppet min vän/Många kramar från Tussegumman

Katarina sa...

Förstår att det var tungt att höra. Många gånger så tycker man inte själv att man är såååå risig, men kanske man även förnekar för sig själv hur det egentligen är bara för att orka, inte braka ihop. Du har som du skriver klarat dig så långt själv och du har verkligen gjort ett kanon jobb. Nu ska du ta emot hjälpen du får, med medicin och terapi. Ett steg itaget och nu med stöttning. Kanske du trillar bak ett steg ibland, för att sedan med mod oxh styrka resa dig och ta två-tre kliv fram.
Även om det här var tufft, så har du nu kommit ännu en bit på vägen.
Det kommer gå bra det här.

Eleonora sa...

Elisabeth min sötaste vän!
Det här ska du fixa för EN person endast. För DIG SJÄLV!! Om du mår bättre kommer automatisk det andra att följa efter. Bra att du får medicinering och samtalsterapi!
Du är stark och du har viljan, men nu träder något nytt in genom terapin, så du ska se att du kommer att bli starkare - men ge dig själv bara tiden att lyckas. Mina tankar är hos er båda - det vet du. Kram älskade vän till dig och Carolina.

trollmor sa...

Vet du Elisabeth, jag är inte förvånad över vad dom kommit fram till.Ta all hjälp du kan få.Låt det ta tid och skynda långsamt.
Jag är faktiskt glad för din skull att du har gjort denna utredning för det är ett stort steg för dig med att komma vidare på din nya väg.Försök se det positiva i detta även om det känns som om du backade nu.
Jag hoppas vi kan ses något innan påsk om du vill o orkar.Påskveckan ska jag troligtvis bara jobba en dag den veckan och det känns underbart med lite längre ledigt.
Stor kram ewa

Nina sa...

KRAAAAAM!

Nalle sa...

Kära Elisabeth, klart det måste kännas tungt att få sin egen verklighet synad och testad på detta sätt.
Beskedet de gett dig vittnar om att du helt varit dig själv i mötet med dessa människor. Du har inte satt på dig någon låtsasmask. De har sett dig. De har med det förstått att i nuläget så är inte en yrkesmässig lösning det bästa alternativet för dig. De vill gå långsamt fram med dig och det tror jag är bra.
Du kommer fixa det här. Samtal och medicinering är inte alls dumt. Tids nog kommer de föreslå en annan vändning.
Huvudsaken i allt är att du skall känna att allt de kommer på för dig känns rätt. För dig. Annars måste du protestera. Lova.
Men jag vet att du kommer fixa detta.
Du har ett mål.
Och det är att du skall komma framåt.
Det gör du. Hela tiden.Även fast du kanske inte märker av det så mycket själv.
Kramar Nalle

Bloggblad sa...

Sanningen är svår - men att inse hur verkligheten faktiskt är, kan också vara befriande hur dumt det än låter. För när man accepterar sanningen om verkligheten, då kan man gå vidare med avstamp i den. Så länge man försöker dölja sanningen, är det en ständig kamp i själen.

Detta har jag inte hittat på själv. Jag var med när vår präst pratade med en ung kvinna, vars make hade tagit livet av sig. Jag överförde det han sa om sanningen - att våga se den - på mitt eget liv och mina bekymmer, och plötsligt insåg jag vad "Sanningen ska göra er fria" betyder. Och sakta men säkert tränar jag på att krampaktigt försöka göra om mina "sanningar".

Tack snälla du för dina fina ord hos mig. De värmde mer än du kan tro.

Kram på dig! Du kommer att hitta din väg - och trivas på den!

Anonym sa...

Var rädd om dig!
Kram Bodil

Cecilia N sa...

Jag blev lättad över att de kom fram till det som de kom fram till om dig.

Samtidigt så känns det som att du nog inte skulle acceptera den formuleringen (att döma av dina formuleringar i inlägget).

Så det är bra att t ex vida, katarina, trollmor och bloggblad har formulerat det så mycket bättre, det som jag skulle vilja säga till dig.

En varm kram!

Isabelle sa...

Hej vännen! Jag har inte haft tiden att kommentera tidigare men jag har läst och jag förstår att det var supertungt att sitta där och höra dem säga detta om dig. Samtidigt så tror jag att det var precis vad som behövdes. För ingenting är så svårt som att inse att man inte är sitt gamla jag längre, att man inte heller kommer att bli det igen. Men du kommer att bli en ny Elisabeth med massor av erfarenhet att använda på ett bra sätt. Nu måste du ge dig tid, massor av tid, att läka. Och du vet, en sprucken och lagad kruka, kan vara mycket vackrare än en ny.

Sen måste jag säga att du har fel. Det är inte för en enda sak du ska fixa det här. Inte heller för två utan för TRE. För C, S-E och DIN skull! Allra mest för din skull. Elisabeths skull. Du vet, hon den där som är den viktigaste personen i ditt liv. Din allra bästa vän. En fantastisk kvinna som jag beundrar och högaktar för allt sitt kämpande och allt sitt mod.

Jag hoppas innerligt att det kommer flera goda saker ur den här utredningen. Att din samtalskontakt blir någon du får fötroende för och som kan hjälpa dig framåt. Jag står bredvid hela vägen och hejar på dig.

Stor varm kram!

Gisan sa...

Åh Elisabeth så mina tårar rinner! Jag vill hålla om dig och ge dig styrka!!! Du kommer klara det här. Jag förstår (så gott jag kan) hur tunga deras ord måste ha känts. Samtidigt kanske det någonstans kan kännas skönt att få bekräftelse på att du har det så kämpigt som kropp och själ säger till dig. Jag kanske är ute och cyklar nu. Men jag tror att du vet hur jag menar. Snart får du en massa kramar...