Det brukar vara rogivande att gå i sakta mak på en kyrkogård. I Stockholm har vi ju bla Norra Kyrkogården och den är enorm. Så ock Skogskyrkogården, som nästan är som en park. Båda är så stora så man nästan kan gå vilse på dom.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
5 kommentarer:
berättelsen om Narnia - en bra saga om man vill fly från verkligehten några timmar :)
Ville bara säga att jag läser och tänker på er.
Smyger in och säger godnatt. Vilken vacker bild!
kramar, vännen...
Det brukar vara rogivande att gå i sakta mak på en kyrkogård. I Stockholm har vi ju bla Norra Kyrkogården och den är enorm. Så ock Skogskyrkogården, som nästan är som en park. Båda är så stora så man nästan kan gå vilse på dom.
intressant, jag tänker också på Narnia när jag ser vinterlandskapet... det är så starkt förknippat med det för mig..
Kramar
Skicka en kommentar