Det kan jag verkligen känna igen. det är en så stor tomhet i världen när alla sover man är liksom mer än ensam då när man är vaken. Kramar från torpet-trappan.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
3 kommentarer:
Det kan jag verkligen känna igen. det är en så stor tomhet i världen när alla sover man är liksom mer än ensam då när man är vaken.
Kramar från torpet-trappan.
Vad vackert Du skriver. Så litet skrivet som säger så oändligt mycket.
kERSTI: Ja, det är precis som du säger... och ändå är det då man är som närmast den man saknar. Varm kram..
aNONYM: Tack snälla för de orden! För ofta nu så hittar jag inga ord för att beskriva det så så så oändligt svåra... Varm kram..
Skicka en kommentar