onsdag 17 juli 2013

Det finns någonting...

... inom mig som ligger och väntar på att få bli skrivet. Eller rättare sagt, det finns ganska mycket I små tänk så formulerar jag ibland några rader, men de försvinner lika fort som jag hittar något som (ja, jag skriver så) räddar mig från det jag nyss tänkte. Kanske är det en solstråle som skiner på mig just då... kanske hör jag en fågel sjunga... eller kanske är det bara en sådan enkel tråkig sak som att jag sticker nycklarna i låset till jobbet.

Nej, jag är inte "deppad", och nej, jag "ältar" inte. Det är bara några rader om hur det verkligen är att ha "en lång sorg" som kuratorn på geriatriken uttryckte och förvarnade mig om för många år sen. Det är bara några rader om något som nyss fanns här, men som nu vill försvinna igen.

Gå och borsta tänderna... eller hur ska jag klä skyltdockorna på jobbet imorgon... eller åh, vilken god cheesecake Carolina hade gjort till gofikat ikväll... eller mer bestämt... nu tänker vi inte mer på det här, Elisabeth.

Sven-Erik som sitter där borta. I rullstol som ett skal. Kan inte prata. Inte äta själv, Inte gå på toaletten själv. Inte känna igen. Ingenting mer. Aldrig mer.

MEN.... och det är det största och det vackraste MEN:ET som jag avslutar skrivet med:

MEN DET SKA JAG MINNAS SÅ LÄNGE JAG LEVER. HUR HAN TITTADE PÅ MIG NÄR JAG HÄLSADE PÅ HONOM SENAST. HUR HAN SPÄRRADE UPP SINA ÖGON AV FÖRVÅNING NÄR HAN SÅG ATT DET VAR JAG. VÅRA ÖGON SOM MÖTTES DÄR UTANFÖR HISSEN. DÅ VAR DET VI, BARA VI... I FEMTON SEKUNDER.

Nu borsta tänderna... och jag tror det finns mer cheesecake till gofikat imorgon.

Inga kommentarer: