torsdag 18 juli 2013

Det kommer nog att vara länge än...

... förhoppningsvis livet ut. Denna tacksammaste tacksamhet för att jag kan gå ut genom dörren. Jag kan känna vilken vind som än blåser i mitt ansikte. Jag kan lyfta på fötterna när en gren ligger i vägen. Jag kan känna doften när jag går förbi syrénbuskar eller hamnar bakom en bil med taskigt avgasrör. Jag kan snedda över vägen precis när jag behöver.  Jag kan gå ut och känna värmen från solen eller regn från himlen. Jag kan... ja, jag kan så självklart göra något som för många andra bara är en dröm... jag kan gå ut genom dörren.

Å det... det kommer nog att vara länge än, förhoppningsvis hela mitt liv ut. Denna tacksammaste tacksamhet som växte fram under alla promenader upp till mamma. Då när hennes krafter började avta, och jag insåg att hon aldrig mer skulle kunna göra just det... gå ut genom dörren.

Så allt som oftast så tänker jag på mamma när jag går ut genom dörren. Å nu kan jag också, med den tacksammaste tacksamheten det också, känna att hon går bredvid mig.

Så det är ju det jag alltid har sagt.. allting sker för att jag har något att lära mig.

3 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jag tänker också väldigt ofta på att vara tacksam - på djupet. Inget är självklart!

Kram på dig!

Maggan sa...

Så fint och bra skrivet! Jag har också tänkt så i tacksamhet. Det är inte alla förunnat att kunna röra sig fritt.

Kram

Elisabeth sa...

bLOGGBLAD: Nej, du har så rätt, Marianne. Ingenting är självklart, och jag brukar också tänka att allt är bara till låns, och jag ska förvalta den gåva jag fått så bra jag kan. Varm kram..

mAGGAN: Dina ord gör mig glad då jag tycker att jag tappat så mycket av mitt skrivande.. så tack snälla! Varm kram..