tisdag 2 juli 2013

Pytsa ut...

... tänkte jag nyss. "Ja, jag tror det är så jag gör...  pytsar ut lite svårt i små portioner.. allt eftersom tiden går...för pustar ut gör jag ju inte. Inte på långa vägar än. Å mellan pytsarna så lever jag här och nu... hittar nya sätt att leva... vilket också får gå lite i pytstakt."
Ett pytsa ut som leder till ett pusta ut... ja, det känns som ett bra tänk.

Så nu blir det lite pytsigt i skrivet... i alla fall ikväll.

Synhjälpmedel. Ja, jag har fått synhjälpmedel på jobbet, och det är med en dubbelbottnad känsla man tar emot sådana fina saker. Som nu, när jag sitter och skriver en blogg och känner mig som "en annan vanlig människa" över att inte behöva ligga med näsan mot dataskärmen hela tiden för att se vad jag skrivit. Samtidigt så känns det så... ja, jag vet inte... men så... ja, för att vara ärlig... så sorgligt att jag behöver den här hjälpen idag för att kunna skriva. Sen... "Äsch, Elisabeth, strunta i det här... du klarar dig ändå... det har ju fungerat hittills... det finns andra som behöver dem bättre än du!" Å den känslan är stark, mycket stark.
Men... lika ärligt så måste jag ju erkänna hur otroligt glad jag blir när jag får ett sms... och jag kan läsa det utan problem,  Ni vet, vilken lycka det är!!!

6&7 juli. Det här vill jag egentligen inte alls pytsa ut alls! Eller som jag sa till Carolina igår: Helst skulle jag önska att dom två dagarna bara gick mig förbi... att jag glömde bort...  och att det bara var två vanliga dagar i mitt liv." Men så är det inte. Det är inte några två vanliga dagar i mitt liv, och kommer aldrig att bli det.Den 6 juli för ett år sedan så somnade mamma in, och den dagen småpytsar ändå på rätt ofta i mitt undermedvetna. Den 7 juli så firar Sven-Erik och jag 23 år som gifta. 23 år. (Så stannar mina fingrar på tangenterna. Det gör för ont. Jag pytsar bort det med någe roligare pyts istället:)

En underbar söndag. Carolina och jag som tog en lång promenad ner till älven och bildmuséet. På små kringelkrokvägar och med solen som följeslagare så blev det nästan som ett litet äventyr. Sedan gofikade vi på "Hansson och Hammar". Ett fik precis bredvid älven, där vi satt länge deras uteservering och njöt av vattnet och de små båtarna som puttrade förbi. Sen tog vi strandpromenaden vägen hem.. och "ja, men visst känns det lite som om vi är i Stockholm, mamma?" får sammanfatta det både hon och jag kände. En underbar söndag...

Annat kort pyts:
-Jag sjunger ofta i duschen...
-Ensamhetspyts...
-Längtan till Stockholm...

Men nu får skrivet och pytset vara för ikväll. Skrivet blev både hoppigt och pytsigt, men det får gå det med. Det är första gången jag skriver med synhjälpmedel..

4 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Men vad skönt ändå att du fått hjälpmedel så att du slipper anstränga dig så för att se. Det kommer att bli bra för dig. Det är klart att det kommer att kännas att det blir en speciell helg, den dagen ens mamma dog sitter etsad i minnet, men det är ju också livet.
Sommarkramar...många...

Elwa sa...

Grattis till dina hjälpmedel! Du behöver dem, likaväl som någon annan. Gläds!
Du, jag har läst din blogg ett tag och ser att du ofta skriver om Stockholm, och önskan att resa dit. Jag har inte läst någonstans varför det finns en sådan längtan, det kanske du har skrivit någonstans i bloggen. Och varför är det så ouppnåeligt som det verkar? Buss eller tidigt bokat tåg till och från, bo på vandrarhem, ha lite självhushåll eller spara till enkel mat ute. Tänker jag. Spara ett tag och längta, för längtan är viktig!

Men jag tycker det är fint att låtsas också, och glädjas över de små stunderna och sätta guldkant på dom. Så måste vi göra hos oss...

Elisabeth sa...

rUTA ETT: Ja, visst är det skönt att ha fått hjälpmedel, men i det ligger att måsta acceptera hur illa det är. Å dit har jag nog en bit kvar.. Varm kram..

eLWA: Av dina ord så förstår jag att du inte följt mig så länge, så därför har jag också full förståelse för dina funderingar. Att hitta en balans mellan små marginaler och skapa stunder med input i den värld vi lever i just nu, varje dag, är inte det lättaste... men valet är ändå ganska givet om vi ska välja att unna oss något idag, dagen vi har, eller om vi ska spara till något där borta, dagen som vi kanske aldrig får. För så tänker man när allt för mycket har förlorats.. vi har bara idag.Varm kram..

Elwa sa...

http://elwaskreativa.blogspot.se/2013/07/livet-mitt-i-alltihop.html

Kram/Elwa