lördag 4 augusti 2007

En lång dag...



"Käre Gud
Min lärare säger att först
blir dagarna kortare och
sedan längre.
Kan du inte bestämma dig?"
(Charlotte 9 år)


Långa dagar fyllda med ljus... ja, det önskar vi väl alla! Långa dagar att fylla med vårt liv, och där den ljusa dagen skulle ge oss den tid vi behövde, och den långa dagen skulle fyllas med ljusa händelser.

Men naturens underverk är inte riktigt skapad så... de kortare och mörkare dagarna måste också få sin tid, och sin plats... för att skapa balans i detta underverk.

Livet är ljus och mörker... men det finns ingenting i livets mirakel som säger att vi inte kan fylla de korta och mörka dagarna med ljus...

"Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna
Det är mörkt nu... men det blir ljusare igen!"





Fredag idag...

Nu ville jag faktiskt ljuga.. ja, jag ville ljuga och skriva om vilken trevlig och fantastisk dag vi har haft idag... men det har vi inte!

SE har haft en tung och deprimerande dag idag! Märkte det redan på morgonen när han inte kom med kaffe..? Först förstod jag inte, utan trodde han var trött och ville sova. Men när klockan blev elva, och han fortfarande inte stigit upp, och jag gick ner och tänkte väcka honom.. då förstod jag!
Han låg och grät..min stora starka man låg och grät!! Men gud.. och så svalde jag på fem sekunder... (det börjar gå rätt bra att vända fort på en fem-öring nu..).."Lilla gubben, hur är det idag? "Jag vill få dö, får man inte ta bort sig... finns väl piller... " sa han och tårarna bara rann! "Men du gubben.. nu kramas vi lite, vad är det som är så tungt..?" sa jag...
Sen, för att göra en plågsam stund kort i minnet just nu.... tröst och pepp och hela tiden hålla omkring... så låg vi så i många timmar.
Det blev lite bättre, och lättare under resten av dagen... jag försökte hela tiden att skoja och skämta för att hålla uppe...

(Men ärligt... så är jag helt slut just nu. Att gråta och förtvivla på insidan - och vara tidernas bästa clown på utsidan... det är mitt helvete just nu! (Förlåt Gud för sväret..! Men det är faktiskt så så tufft sådana här dagar..) När dessa dagar, eller stunder kommer då går precis all min tid och energi åt till att bära honom.. så är det!)

Men imorgon är en ny dag... ! Den kan ju faktiskt bli hur trevlig och fantastisk som helst!


Jag älskar dig, Sven-Erik... min stora starka man...




... Varför ville jag ljuga? Ja, jag vill inte att det här ska vara någon eländes-blogg!!! Men vad jag vill är att berätta min/vår historia för kommande dagar.. och i den ingår just nu så mycket elände! Som dagar som den här... Jag skriver för mig, och vårt liv, och kanske för att jag en dag vill, och behöver vända tillbaka till den här tiden.. Tack till alla er som vill följa med på vår resa... med ödmjukhet för att ni vill lyssna...

12 kommentarer:

Christina sa...

Åhh Elisabeth, det gör onta att läsa,men så är det.
Det är den nakna sanningen, varför skall man försköna?
Att du orkar?
Det är en hemsk sjukdom.....
och jag märker att inga ord kan beskriva vad ni går igenom nu.
Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får en skön dag...
Många varma kramar
Christina

Anonym sa...

Åh, sån tung dag! Vilken tur för SE att han har dig - jag är säker på att du lyckas förmedla både värme och kärlek i din långa omfamning.
Å här är en kram till dig från mig!

Anonym sa...

Jag besöker din blogg varje dag minst en gång och det är INTE en eländesblogg! Det är din ärlighet och "nakenhet" som gör att jag återvänder. Jag önskar verkligen att ni kunde slippa detta elände. Jag önskar det fanns något jag kunde göra. Men du ska veta att du är lika bra på att dela med dig av det som är positivt som det du kallar "elände". Å elände är det för er så klart. Stora varma styrkekramar till dig!!!

Anonym sa...

Elisabeth att försköna en tillvaro är något man kan lämna till minnets enorma kapacitet och funktion med åren....

Att försköna en tillvaro i nuet är något man bara gör för att skydda sig själv och det kan ju inte du just nu så varför försöka skydda oss andra ifrån det faktiska liv ni har just nu...

Jag som andra har svårt att förstå att du orkar, kanske man har svårt att förstå det när man inte befinner sig i det själv. Jag tänker att din sits liknar mycket den som föräldrar till småbarn som skriker mycket har, där de blir så slutkörda att de inte vet om de klarar mer men det gör de allra flesta... De bara går på och på och på och sen....

Det måste vara fruktansvärt för dig att gå med all vetskap du har som SE inte längre kan se eller förstå.

Måtte ni nu idag få en riktigt ljuv dag, en dag att minnas med glädje!!!

Stora kramar men en hand att hålla i, en axel att luta sig emot och en stor dos energi!

Anonym sa...

Stackars er vilken jobbigt dag!!!
Saknar ord för att beskriva hur jag beundrar ditt sätt att hantera det!

Glöm bara inte att glänta på din dörr ibland och låta lite pysa ut!

Hoppas ni får en bra dag idag!
Jag ska strax ut i solen!
Kram vännen!

Anonym sa...

Åhh va tufft ni har det...det gäller att vara stark förstår jag, men det är väl inte alltid så lätt!

Fick tårar i ögonen när jag läste..så kände jag så oändligt bra jag har det!

Känner dig inte men jag skickar en styrkekram iallafall!

Ella sa...

Jag kan bara instämma i vad Maria säger. Till ett hundra procent.Tyvärr har jag inga ord som räcker till att uttrycka det jag känner för dig så jag ska inte ens försöka.

Det enda jag kan säga är att jag förstår vad du känner, att inte vilja skriva sanningen av rädsla för vad andra ska tycka när man samtidigt så gärna vill men ändå inte på något sätt. Just där är jag idag (och många andra dagar med). Men jag vet att det ibland hjälper att skriva just precis som det är, så som det känns. Även om man vet att det är svårt för andra att läsa.

Å... förlåt mitt svammel...

Hoppas att den här dagen är bättre.

Kram

Dubbelörn sa...

Vännen, lägger mina armar kring dig, håller om dig... länge...

Kramar

Elisabeth sa...

christina: Ja, jag önskar.. Gud, vad jag verkligen önskar att jag hade någe roligt att ge alla istället..men som du säger: det är sanningen! Tack snälla (det kan jag säga hur många miljoner gånger som helst..) för att du bryr dig om.. Kram..

annika: Tack.. ser du att jag sitter här och ler (av varm ödmjuk tacksamhet) för dina ord..? Så vackert tänk du har.. Kram..

gisan: Tack snälla du.. jag skulle hellre vilja förmedla glädje till alla de som finns därute.. det finns så många som har det värre än jag!Men jag blir glad att du inte känner det som någon eländes-blogg.. och vill komma hit! Kram..

maria: Dina ord om att försköna tillvaron - berör mig så.. Du skriver så vackert.. Du har rätt när du gör jämförelsen med småbarn - det blir ju så.. alltmer! Då vet man ju också att man ger aldrig upp - för det gör ju inte mammor.. åtminstone inte jag! Har jag bestämt..!! Jag klarar det ju för jag har någon att luta mig emot - och en hand att hålla i...tack! Kram..

åsa: Tack snälla.. det ger tröst att någon peppar på.. och ger styrka! Jag pyser ju på lite här.. lite nu och då! Hoppas du haft sol och värme hela dagen..Kram..

ninni: Tack snälla du för din omtanke! Bara en människa med stor empatisk förmåga kan känna så - för någon som hon inte ens känner! Tack..! Det värmde mycket.. Kram..

ella: Tack du rara Ella! Du svamlar ALDRIG..du kommer med vettigt tänk så fort pennan nuddar papperet, tror jag! Min pappa har alltid sagt att ärlighet och snällhet inte går ihop - och kanske är det så, även när man skriver?! Hmm.. Kram..

dubbelörnen: Tack tack tack för den kramen.. den behövdes just nu! Visste du det? Kram..

Anonym sa...

Måste bara få säja till dig och be om ursäkt för jag inte varit här så tätt på senaste tid.. kommer bara in och kan kommentera då jag har FireFox webbläsare.. har jag IE så går det inte.. begriper inte varför.. det har gått innan..
Jag får hoppa in med båda nu och ibland tar det en sådan tid som jag inte har för tillfället.. sorry!

Jag blev tagen av din blogg från allra första stund.. just bara för du är så personlig och inte lämnar ute..
Det måste vara en liten ventil att du åtminstonde kan sitta med dina tankar och få ut dessa i skrift.. tänk så många vi är som inte har en aning om den här sjukdomen och hur en närstående har det.. Väldigt lärorikt mitt i allt ditt öde att få en inblick i sådana här dagar piggare eller sämre.. Kramar om och bara önskar din lördag varit bättre.. Förstår att det är dina egna önskemål att vara tillsammans med din älskade man.. Men som Sickan skrev.. glöm inte dej själv för hela friden.
Kram på dej

Anonym sa...

Du har Guds gåva som orkar med! Jag är glad att du har bloggen som ventil och vi läsare skickar varma energigivande tankar...

Elisabeth sa...

pialotta: Tack snälla.. för att du tar dig tid och "byter kanal" för att kommentera hos mig! Det värmer mycket..!
Att vara anhörig, nära eller längre bort, är vi ju de allra flesta.. men det är när någon i familjen blir sjuk, eller behöver hjälp på något annat sätt, som vår roll förändras.. det är då vår vardag och vårt liv tar nya vägar.. och vi måste välja om vi ska följa med eller kliva av!
Mitt och SE:s liv är en historia för livet - vår sorg kom tidigt - och nu går vi den nya vägen tillsammans..! Att vårda en anhörig är nog lika hemskt för alla, oavsett sjukdom..och då är bloggen bra, för ens egna tankar, för stöd och support, och för att kanske en dag se tillbaka och kunna minnas, och sörja..! Tack snälla för att du finns..Kram..


plupp: Det var vackert skrivet! Men inte vet jag om jag har någon Guds gåva - men jag gör så gott jag kan..! (Och ibland dipper det ju rejält som du ser...!) Å jag är verkligen tacksam över min bärbara skrutt, och för att jag hittade ett forum som bloggen..! Kram..