Bara en bild...

... Jag älskar dig... alltid.
... Du älskar mig... alltid.


Trött nu... det har varit en lång, lång dag. Lite lessigt på kvällskvisten... imorgon är en ny dag!


Nu släcker vi lampan... sov så gott!

En höstpromenad...

(Bild: "Höstlöv" Staffan Snidare)


... film film film, och kladdkaka. Det får bli sammanfattningen av min dag idag... den 28 september 2007 på Himlastigen 52.

- En ljuvlig höstpromenad med min man... och två korvar med bröd.
- En dotters skratt tillsammans med kompisen... hela kvällen.
- En middag med paj och ljus på bordet... middag för två.
- En kladdkaka som smakade underbart... och snart är slut.
- En filmkväll som aldrig ville ta slut... men äntligen har gjort det.
- En dag med min man Sven-Erik... och inte med herr A.


Kan en dag få levas vackrare än så?

Bevara lycka i en bild...

(Bild kaffebricka)


... vars motiv egentligen bara är en bricka, en mugg, ett glas... och en halvt uppäten franskmacka! Men det är en bild av lycka... min lycka just nu! En stund på morgonen... jag och min älskade.... fikar tillsammans.. morgonprat... lycka... i den vackraste bilden.

När världen liksom har gått inför att bjuda på en hårdhänt strid... det är då vi måste ta till hårdhandskarna! Det är då det är tänkt att vi ska ta fram alla de stunder av lycka som livet också ger oss... och vinna striden! Boxas mot den skugga av elände som utmanar oss... och kanske kan vi inte golva eländet, och vinna på knockout... men vi kan banne mig se till att eländet håller sig i sin hörna av ringen...!! Bara då kan vi aldrig förlora...!




Torsdag... (som nu har blivit fredag...)


Vaknade med en mardröm på näthinnan... rosa skor med huggtänder!! Som jagade mig genom hallen... och ja, sen vaknade jag (det mesta av drömmen har jag iallafall glömt nu... men den lämnade kvar en olustig känsla..)! SE kom med kaffe, och vi hade som vanligt en mysig stund tillsammans... innan Carolina kom, och som också ville fika med mig... då gick SE iväg som vanligt! Carolina fick ta en "koj-dag" idag... igen... hon behövde sova ut. Jag vet också att hon behöver mig nu... hon behöver prata... en tid nu, när hon behöver mycket stöd för att ta sig vidare...!

Kenth, min bror och hans flickvän Auli ringde på dörren. Så så roligt att se honom... och även henne förstås! Det är inte så ofta jag träffar honom nu... trots att han bor bara två mil härifrån. Men de som följt min resa vet ju varför... min älskade älskade lillebror som har haft, och fortfarande lever lite i en annan värld nu...!
Vi fikade länge, och SE tyckte nog också att det var trevligt... han var med hela tiden, och skrattade åt det mesta som min bror sa! Tack lillebror, för att du förgyllde, och bjöd på sån glädje..! Tack för att du kom och hälsade på oss...! Tack Auli för att du finns för min bror...!

Sen gick SE och vilade... sa att han var helt slut. Förstår det..!

Carolina och jag tog en promenad i det härliga höstvädret... och pratade om framtiden. Vi har alltmer börjat prata, fundera och drömma om den tid som kommer sen... sen när det blir bara vi. Med drömmar och önskningar om den framtiden... så är det ett sätt att ta sig vidare, och att överleva nu. För henne är det livsviktigt... att tro på att det kommer en ljusare framtid igen. Vi ska göra det.. och vi ska åka dit... och vi ska köpa det... och vi ska... ja, listan kan göras lång i vårt framtida önskescenario... men det måste vara så nu! Jag sa till henne: " Du vet, Carolina, drömmarna är de som tar oss halva vägen mot det vi önskar, utan dom drömmarna så kommer vi ingenstans!"

Carolina provade kläder på HM.... en rolig stund i provhytten... men vi köpte inget!

Vi fikade på Coop - och pratade..pratade.. pratade... och fikade länge!! Handlade lite mat..!

SE satt och såg på TV: n när vi kom hem, men gick ner till sitt rum nästan genast vi kom...!


Middag...Carolina gjorde middag idag! Bjöd på skinkgratäng och ris... så gott! "Mamma, nu slapp du ju laga middag idag iallafall!" Tack gumman...!

SE gick och vilade... och jag dippade på soffan! Lika ljuvligt som vanligt, när jag lyckas somna ifrån en stund...!!

Såg "Idol" tillsammans med SE... och sen en "skitfilm"... igen!! SE tyckte den var bra..

SE gick och lade sig... och jag och Pontus P avslutade kvällen tillsammans med TV och blogg.

Sist i säng... släckt och låst överallt... ensam... lite sorgligt ändå!



Roligt idag: morgonmys... brors besök... framtidsdrömmar... carolinas middag...

Mindre roligt idag: mardröm...sist i säng tänk... sovet....

Tips: Låt dina önskedrömmar finnas med i din vardag...

Till alla mina livlinor: En vacker insida bär på vilken catwalk som helst i världen...!

Ett stöd...

Tack för allt stöd...

När dagen är ett mörker blir natten dubbelt lång

Då slutar solen lysa, då tystnar fåglars sång...

Men nån mening kan nå in från en omtänksam person

liksom ljuset i en blick som inte tappat tron.

Att någon bryr sig om en när man inte längre vill

är just vad man behöver för att orka lite till.

Det ni har gjort för mig är sådant som man minns

Så tack för allt ert stöd - och tack för att ni finns...

ELISABETH...

Jag längtar...

Längtan den föds av det sjätte av sinnen
och kräver en viss fantasi.
Längtan är framtidens finaste minnen
man minns hur det en gång skall bli.
(Björn Barlach)




Tisdag idag... (som nu har blivit onsdag...)

Vaknade som vanligt av att SE kom med kaffebrickan. (Nu blir jag inte ens förvånad längre över att jag överhuvudtaget somnar... insikten om att jag ändå gör det till slut har på något sätt blivit en vana!) SE och jag fikade tillsammans.. kanske dagens viktigaste stund, både för honom och för mig.. men nu var han ganska tystlåten och "off"!

Carolina, som fick ta en "koj-dag" idag.. klev upp innan jag ens hade kommit ur sängen! Då hon kom in i sovrummet så klev SE upp och gick... igen! (Det blir så alltmer nu - att han går då hon kommer..!)

Carolina, jag och Pontus P tog en promenad upp till mamma och pappa. SE hade gått och lagt sig, låg och lyssnade på musik i sina hörlurar, och bläddrade i en katalog.
Mamma bjöd på fika och b-surr... och pappa åkte iväg för att träna med sitt musik-gäng!
Vi satt där en bra stund... vilket både jag och Carolina behövde! När vi kom hem satt SE vid Tv:n, men när vi kom gick han nästan direkt ner på sitt rum... (Han vill nog inte vara sällskaplig idag...!)

Lite städ och lite plock... för himla tråkigt! Men ett nödvändigt ont..!!

SE och jag på promenad till Coop. Men jag märkte även nu att han var tystlåten och... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men... inte riktigt med, är nog den bästa beskrivningen! Kanske höstvädret påverkade honom också.... mulet och grått! Men jag pladdrade på som vanligt...! Försökte locka till skratt... men det gick ganska dåligt!

Middag - ja, idag också!!

SE gick och vilade, och jag dippade en liten stund på soffan! Allt dipp, oavsett omfattning, är av godo nu... jag behövde det verkligen!

SE och jag såg film. Men jag förstod sen att han inte hade haft så stor behålling av filmen! Vi såg "flightplan", en film om en kvinna vars barn försvinner på ett flygplan. I början av filmen får man följa mamman och flickans väg från det gamla hemmet till flygplanet... och sen försvinner flickan på planet, och ingen har sett henne. Mitt i filmen så frågade SE mig: " Hade hon nån flicka då? Såg du nån?" Jag svarade: "Jo,men hon var ju med från början på filmen, du såg inte henne då?"
"Nä" svarade han bara...
(Det kändes ganska hemskt, eller sorgligt att höra... att han inte hängt med. Så tänkte jag: Hur mycket förstår han egentligen av de filmer vi ser? Förutom biljakter och pang-pang...!?)

SE gick och lade sig... och jag rensade bort en massa reklam till pappersåtervinningen..!

Carolina och jag hade en fin och mysig prata-viktiga-väldigt viktiga-saker-stund! Sådan stunder får man vara rädd om... de gånger hon väljer att berätta om sin sorg, sin oro... och den rädsla hon bär på! Mycket om Sven-Erik och deras relation...!

Pontus P och jag avslutade som vanligt kvällen tillsammans... med tv och blogg!


Roligt idag: morgonmys... mamma-fika.... Carolina-viktiga-stunden....

Mindre roligt idag: SE tyst och off... han går när hon kommer... film-insikten...

Tips: Inga på lager idag!! Inga bra i varje fall!


Till alla mina livlinor: Den vackraste människan bär sin skönet på insidan... ni gör det! Ni är skönheter allihopa! Tack för att ni vill dela er vänskap med mig.. och för att ni är ett sådant stort och bärande stöd... i den för mig svåraste av tider! Tack...!

Lite energi...

...landade i postlådan idag! En av mina bloggarvänner skickade den här boken om energitjuvar...här finns nog mycket energinyttigt för mig....tack min vän, det kan jag behöva lära mig!

Energi och styrka..

(Bild "Himlen är nära" Stina Wollter)


... det har jag, men inte ikväll! Den gick åt till att peppa Sven-Erik som, tack och lov hade glömt hela den fruktansvärda incidenten när han fått sova några timmar! Men han var inte deprimerad, utan det verkade som om händelsen hade lämnat kvar en sorgsen känsla hos honom... så jag fick tjoa och tjimma, "spela allan", ge honom lite extra medicin... och på kvällskvisten var även sorgsenheten borta.... och kvällen blev bra! Med två filmer, kvällsfika och mycket mys...

Min sorg... ja, den får komma lite sen, och eftersom...
Min energi och styrka.. ja, den måste jag ladda lite nu...

Sov så gott...jag ska försöka göra det...

Från himmel till helvete...

.... gick vi nu på 5 sekunder. Allt som började så bra med kaffe på säng, fika tillsammans med småmys och småprat.... ända tills jag råkade fråga om han visste var han hade sin gamla regnjacka... då bröt helvetet lös på denna jord! "Vad i helvete, jag har aldrig haft nån sån regnjacksjävel i helvetet..". Utan förvarning, och med urkraften hos en uppretad vulkan så fick han nu ett utbrott för att jag frågade om en gammal regnjacka!

"Men Sven-Erik, lugna ner dig, det var ju bara en fråga! Herregud, jag undrade ju bara om din gamla regnjacka finns kvar nånstans.." sa jag. Kände.... ja, jag vet inte riktigt vad jag kände, men då jag inte hade väntat ett sådant utbrott för att jag frågade om en gammal regnjacka.. så var nog den första känslan ren förvåning... lite chockartad sådan!

"Du ska jävlar inte komma och anklaga mig för att ha stulit nån jävla regnjacka..!" sa han, och nu hade han triggat igång ordentligt... och jag såg verkligen ilskan, det riktigt okontrollerbara svarta mörka i hans ögon.... jag hann bara säga: "Sven-Erik, vi glömmer det här, och så pratar.." innan han rusade ut med koppen, in i köket och kastade den med sitt innehåll, med full styrka mot diskbänken. Jag rusade efter.. som tur hade det mesta av kaffe och kopp hamnat på, diskbänken.. men....

Jag bara stod där, och visste inte vad jag skulle säga..! Han var helt galen... fnyste, gick omkring i köket, och upprepade hela tiden vilken (könsord) jag hade varit som anklagat honom för att ha stulit nån jävla regnjacka.. !

"Nu tar vi det lugnt, gubben.. vi tar och kokar oss lite nytt kaffe... och så kan vi väl hitta på nåt kuligt att göra" sa jag, som om jag pratade till ett barn... men det var som att prata för döva öron. Reklamen låg på bordet... den rev han i tusen bitar... mobilen låg på bordet... den rev han sönder hela baksidan på... blomman i fönstret.. den smulade han sönder... pappersklämman skar han sönder... och stoppade i munnen... han hörde mig helt enkelt inte!

Gud, tänkt jag... jag får ringa efter nån... det här går inte...jag blev faktiskt rädd!! För första gången, tror jag, så kände jag rädsla för min egen man... min man... som aldrig i sitt liv gjort en fluga förnär..! Jag visste inte vad jag skulle göra... jag gick in i mitt sovrum och satte mig... försökte vänta och se... samtidigt såg jag både pappa, ambulanspersonalen och polisen framför mig... komma och hämta honom och ...gud, jag vill inte mer!!

Det blev tyst i köket... jag hörde att han gick ner på sitt rum. Hörde snarkningarna...! Äntligen över... för den här gången! Jag bet ihop... jag ville inte gråta nu... inte nu... måste överleva!!!!

Kanske var det så att den gamla regnjackan hade en gammal, dold historia som han inte velat berätta om tidigare... ! Den som nu var orsaken till hans utbrott..! Jag vet inte...

(Varför skriver jag det här... det är nog tungt ändå!? Men jag känner att jag måste.. måste göra det nu! Min förtvivlan, min stora sorgliga förtvivlan, över att se den plågsamma förändring som denna djävulska sjukdom åstadkommer... se vad den gör med någon som man älskar mer än sig själv - det är något som är så ofattbart tungt och svårt att se.. att måsta uppleva. Min älskade som nästan aldrig höjt rösten till någon, aldrig pratat illa om någon... alltid velat hjälpa och vara stark för andra... nu är det inte så längre! Jag vet att det som händer nu, denna personlighetsförändring följer med hans sjukdom... jag förstår det så så så väl... och ändå... så gör det så ont. Han som står där framför mig.. rasande med en påsklämma i munnen... galen.. min älskade älskade man.... se honom, men ändå någon annan...! Jag måste skriva.. av respekt för Sven-Erik, så vill jag minnas hela denna helvetes-resa som en tid av hans sjukdom.. och inte av den tid och den kärlek som vi hade...! Den som jag trodde skulle vara livet ut...!)

En ny askunge är född...

.... jo, så stod det! "A new Cinderella is born" stod det i den dyra tidningen. Den som hade en medföljande presentparfym till alla som köpte den. Presenten, som var den absolut minsta lilla-pytte-mini flaska som världen skådat tror jag, presenterades inne i tidningen med just de orden "A new Cinderella is born"...

Hmm... vad menar dom egentligen? Vem är det som är nyfödd? Är det parfymen, eller är det tänkt att jag ska känna mig som en ny askunge när jag duttar på mig den? (Upplysningsvis kan jag berätta att duttningen med denna mini-mini-mini variant av en minisprayflaska inte var det lättaste... att dutta och hålla i samtidigt... fummelvarning ...!) Det måste vara det förstnämnda... för ingen människa vill väl gå omkring och känna sig som Askungen?? En trist uppväxt, trist liv.. bara fåglar och möss som sällskap, och ett evigt suktande efter drömslottet! Nog för att hon får prinsen och hela kungariket på slutet... men vadå? Det är ju bara en saga..!! Vem får det? I verkligheten menar jag!

Så jag bestämmer mig för att lukta gott.. fumla på... och låta den nyfödda Askungen stå i badrumsskåpet!

Söndag idag...

Sov lite längre idag... det behövdes!! Somnade vid fyra-tiden..! SE kom som vanligt med kaffe på säng, och vi fikade tillsammans! Dessa stunder med bara vi två .... är vår lilla tid innan världen börjar... och jag märker att den är viktig för SE....

Carolina fick låna min dator hela förmiddagen... hon får ju inte ha några musikprogram på sin bärbara skol-dator, så då får mamma rycka in..! (Jag passade bl a på att läsa den dyra Elle-tidingen med mini-parfymen, som jag fått av Carolina.. en bra egen-stund!)

SE var rastlös idag... men han visste inte varför när jag frågade. Föreslog att han kanske skulle gå ut och höststäda lite på våran uteplats... men det ville han inte alls! (Jag har föreslagit det i några dagar nu... men han har inte velat!) Lite konstigt... han klagar över att han inte har något att göra, men sen vill han inte göra det som han tidigare har tyckt varit roligt! Vi får se hur det utvecklar sig..!

Carolina och jag tog en promenad till Coop i det vackra höstvädret! Gick förbi mamma och pappa som nyss kommit hem från min syster... de hade haft trevligt! Carolina ville följa med mig på Coop idag, vilket inte brukar vara så vanligt, men jag tror hon behövde komma ut lite! Jonas och David var hemma, och SE satt vid TV:n både när vi gick och när vi kom hem..!

När vi kom hem ville SE "gå och dö" som han sa...! Då drar man ett djupt andetag och startar pepp-maskinen... !

Middag, sen såda idag... pyttipanna. Gott och enkelt..!

SE gick inte och vilade idag.. så det blev inget dippande för mig heller! Vi såg nyheterna, och sen en "nja-film" (alltså varken bra eller dålig..). Men SE lugn och glad...!

Carolina såg till att David kom i säng... då Jonas börjar arbeta tidigare på söndagskvällarna..! Gud, vad hon är duktig!

SE gick och lade sig..jag och Pontus P avslutade kvällen som alltid: Med Tv:n och blogg..

Godnatt alla stjärnor... vi tar en dag i taget!

Det är tid för en lång resa...

(Bild SE hos sin mamma 2006)


"Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.
(Bo Setterlind)


Lördag...

En dag fylld med... ingenting. Jag har varit så trött hela dagen. Det är som om jag har något i kroppen som inte vill bryta ut... sjuk, men ändå inte!
Sven-Erik har också varit mycket trött idag... sovit mycket. Inte ledsen eller arg - bara trött!
Jag är inte heller speciellt ledsen eller arg, inte mer än den sorg och ilska som alltid ligger där nere och lurar... bara så trött...!


Läste en artikel om boxaren Ingemar Johansson, som har precis samma sjukdomar som Sven-Erik.. och där hans fru Edna Alsterlund berättar om deras resa... Där stod:

"Den forne världsmästaren led av en blandning av Alzheimer, som gjorde honom glömsk och desorienterad, och frontallobsdemens som ofta leder till personlighetsförändringar. Bromsmedicin sattes omedelbart in.
För Edna, som vårdat maken 24 timmar om dygnet, blev beskedet en bekräftelse på hennes fruktan.
- Taket hade ju redan ramlat ner i min tillvaro. I flera år hade jag suttit mitt upp i problemen och sökt svar på hur jag skulle ta mig igenom nästa dag.
Som de flesta anhöriga till dementa ställdes hon inför hundratals nya problem varje dag. Normalt när man lever med en person man älskar och han eller hon frågar något så svarar man som det är. Men med en dement är det bättre att svara det den sjuke ville höra, för att skapa ro och trygghet.
- Om Ingemar sagt att himlen var grön så hade jag svarat "vilken ovanligt grön färg det var i dag".
När samtalet glider in på en anhörigs dilemma - att få plats med både praktiska bestyr och den egna sorgen - då kommer Ednas första och enda tårar under intervjun.
- Biten med sorgen har jag inte haft tid till än. Jag hoppas få tillfälle till det snart, i lugn och ro.
Sin egen och Ingemars framtid ser hon på med perspektivet "en dag i taget".

- Allt blir nattsvart förtvivlan och samtidigt har du det svåraste jobbet framför dig. Att vara vid den älskades sida, även i nöd."


Det känns som en liten tröst, när någon berättar, någon som gör samma resa... och samtidigt, när jag ser på min älskade så vill varken mitt hjärta eller min själ acceptera... men det är precis som hon beskriver... varje dag!


Imorgon är en ny dag... och förhoppningsvis är den här vill-inte-bryta-ut-vad-det-nu-är-känslan försvunnen, och ersatt med lite ny energi och ork!

Alzheimerdagen gick förbi.. men...

Demens-TV (Swen Wollter läser "Sången om blindhet på Alzheimerdagen)


Plötsligt blir det tyst
främmande och kallt alla samtal dör
och du står ensam mitt i allt
som om du inte syntes
som om du fryst till is
du lever utan nånting att lämna som bevis

2.
genom skinliga hjärta
genomskinliga jag
världen fladdrar förbi mig
som ljuset fladdrar i drag
blind kan man leva och ensam
vilsen och vilseledd
men värre än att inte se
är detta att inte bli sedd

3.
Se mig lite grand
bara en sekund
livet som jag bär på
är ett koppel utan hund
jag älskar inte någon
om ingen älskar mig
det förefaller oklart
om jag lever eller ej

4.
genomskinliga hjärta
genomskinliga jag
sänd en blick till mig någon
och gör mig synlig en dag
blind har jag fötts till livet
naken och oförberedd
men värre än att inte se
är detta att inte bli sedd


5.
Möt mig som jag är
vänta inte mer
än det jag kan ge dig
och du själv är blind och ger
för länge kan man längta
för länge kan man stå
och drömma vid sin hållplats
och se sista bussen gå

6.
genomskinliga hjärta
genomskinliga vi
skuggor rädda för mörkret
vi sakta försvinner i
blind kan du komma till mig
naken och oombedd
för värre än att inte se
är detta att inte bli sedd

text: Kent Andersson

Inte utan min dotter...

(Bild Carolina)


.... hade jag klarat dagen. Jag är en mycket stolt mamma över mina barn. Idag var jag extra stolt över dig, min dotter! Hur skulle jag ha klarat den här dagen utan dig?

-Inatt tog du hand om din lilla brorsson David som är sjuk. Torkade spya, duschade honom och bytte sängkläder... (Bara för att du visste att din mamma har fobi för spya.. och inget din mamma är stolt över, men så är det..! )

-Idag gick du trött till skolan..

-Idag, när du kom hem, gick du och handlade (snälla morfar hämtade dig så du slapp bära...)

-Idag kom du hem med en tidning och lite godis som "tröst till sjuka mamma"...

-Idag lagade du middag, för att mamma inte orkade...

-Idag var du på ett strålande humör...

-Idag var du min lilla livlina...


Tack min älskade dotter.... tack Carolina.



Sen Sven-Erik blev sjuk så är en av mina största rädslor att själv bli sjuk. Både när det gäller allvarligare sjukdomar och mindre sådana..! Vet att det är en ganska vanlig rädsla bland anhöriga, att man inte ska orka finnas till hands, och att man själv inte har någon att förlita sig på när/om man blir sjuk. En dement person förstår ju oftast inte, och glömmer ju från ena minuten till den andra att någon är sjuk... exempelvis, så har Sven-Erik frågat flera gånger idag varför jag har haft en halsduk på mig inomhus... och varför jag legat på rumssoffan.
Så att Carolina ställde upp så fantastiskt idag... det betydde så mycket för mig. Självklart kommer ju också det dåliga samvetet...jag ska ju orka det här! Det här är ju mitt ansvar, och min uppgift att klara... Hon har ju fullt upp med skolan... och livet i övrigt! Hon ska ju inte behöva vara tvungen till det här.. så känns det ju! Så det är också en anledning till varför jag är så rädd att bli sjuk...

En objuden gäst...

"God dag mitt namn är Hägring
det är jag din vardag kretsar kring
En högst ovälkommen gäst
Lockar din hand att gripa varje rest
En önskan att beröra
Och kärlekens gemenskap höra
Det välbekanta Vi du önskar få
Och att självklarheten ska bestå
Jag finns här men lyssnar ej
Fortsätter bara att gäcka dig
Inse att ni inte längre är Ett
Ändå är jag det vackraste du har sett"


När herr Alzheimer kommer som objuden gäst

Det är hennes rader men mitt besök.. Plupp .. tack.. hur kunde du veta? Jag har inga ord.. och jag kan inte ens läsa det igen.. så djupt går dina rader..

Natten är nu...

.... och dagen igår har redan försvunnit. Snart väcker morgonljuset världen...!


In Time of Sorrow

May you see God's light on the path ahead
When the road you walk is dark.
May you always hear,
Even in your hour of sorrow,
The gentle singing of the lark.
When times are hard may hardness
Not turn your heart to stone,
And may you always remember
You do not walk alone.

Nu är barnbarnsvaket över, halsontet är kvar.. och jag är trött! Imorgon/idag är en ny dag som bär framtiden som ett ännu inte upptäckt löfte...

Kram Elisabeth..

Till Isabelle...

(Bild Nalle Puh på väg..)


.... en burk med honung! Här skickar jag Nalle Puh med den lenaste och varmaste goda honung som finns att få. Han och jag kom överens om att du nog behövde en burk med honung idag - ja, till och med mer än vad Puh behövde den!

Så sa Puh:
En honungsdag behöver vi alla... idag behöver du en extra burk. För när man är svag och deppskogen hotar.. då behöver man en ballong, en god vän och en burk honung. Ballongen lyfter dig mot de glada molnen, den gode vännen säger snälla saker i ditt öra, och burken med honung ger dig smaken av det viktigaste i livet: hoppet och vetskapen om att imorgon står där en ny fylld honungsburk...!

Så sa jag:
Jag håller med Puh! Något som lyfter, något som bär, och hoppet för framtiden... då klarar vi oss en bit till! Livets gåvor kan visa sig i många olika skepnader: en ballong, en liten vän eller en honungsburk. Tro på den gåvans makt, Isabelle... och du ska få många många honungsburkar i ditt skafferi!


Kram Nalle Puh och Elisabeth...

Top Model Elisabeth...

.... en alldeles sann historia om kärlek.

Vackraste unga bikinibrudarna i Top Model... slötittande i väntan på något bättre!

"Jag tyck du ska va med där" sa han till den 46-åriga frun. Hon med rynkor och gäddhäng..

" Jaha, du tycker jag skulle passa bland de där snygga brudarna" frågade hon skrattande.

"Ja, det är bara att du burra till håret lite" svarade han tvärsäkert och log mot henne.

"Jaha ja... vad ska jag göra med rynkorna då" undrade hon och tyckte han var gullig.

"Ja, men det är bara att gå till målarn, så fixar han det" svarade han utan att tveka.


När en sådan dialog ges kan man bara ta emot den med kärlek. En kärleksförklaring från honom som ser henne som den vackraste i världen.
Hon som redan har passerat bäst före datum. Hon som har rynkor, åderbråck och gäddhäng - och har sett den verkligheten i spegeln.
För honom är verkligheten en annan... han älskar henne, och kärlek har inga skavanker. Den visar bara evig skönhet... i betraktarens öga.
Hon älskar honom...



(Jag valde att tolka Sven-Eriks ord på detta sätt... jag kommer alltid att bära och vårda detta minne som ett av mina vackraste... och fast det gör allt ondare att veta att det är detta jag ska mista... så var minuten av lycka bara glädje just då...!)






Tisdag idag...

Sovmorgon idag...! Carolina hade tagit en "vilodag" så jag behövde inte kliva upp så tidigt! (Hon behövde en "andas-och-varva-ner-dag" idag...) Sven-Erik knackade på med kaffebrickan, och vi fikade som vanligt tillsammans... stunder att värna om nu! Tack min älskade man..!

Carolina vaknade... när hon kom och ville vara med på fikastunden, då gick Sven-Erik. ( Vi har börjat märka att när jag och Carolina är tillsammans här hemma... då drar han sig undan. Inte alltid - men det händer oftare nu.. ! Varför han gör så... ja, det kan finnas många förklaringar till det... konkurrens från Carolina, får ej hela min uppmärksamhet, hänger inte med när/om vi pratar om något som blir för svårt för honom.. jag vet inte!)

Ringde några samtal.. sen lite dusch, mat till Pontus P, lite plock och lite städ.. i den ordningen ungefär!

Var till Doktorn idag.... aldrig kul, och så himla jobbigt varje gång jag måste prata om mig! När man måste berätta om eländet... måste ta upp till ytan och berätta om hur man mår! Att jag i dessa lägen tappar allt "Jag-vill-inte -prata-om-hur-jag-mår-för-då-finns-det-inte-tänk för att jag helt enkelt är tvungen.... han är ju min läkare! Då vill jag bara resa mig upp och gå..!
"Reaktiv depression" står det på läkarintyget. Hur kul låter det?
Men det var ett bra läkarbesök.... och han var ganska irriterad på kommunen som "stjälpt allt ansvar i mitt knä" som han sa. "Inte underligt att jag var sjuk... ansvar för en dement människa 24 timmar om dygnet, utan möjlighet nu till egentid för rekreation och eget tillfrisknande.. att jag lever under konstant stor press... han blir ju inte friskare osv osv" tyckte han också. Det kändes bra när han sa så... jag vet inte riktigt varför, men hans förståelse betydde mycket mycket, för mig som helst hade velat kliva upp och gå! När jag gick därifrån kändes det betydligt lättare än när jag gick dit...med lite tänk från honom för framtiden! (Vad viktigt det är med en läkare som förstår.. man har ju mött några i sitt liv som varit rena rama surättikan..typ!)

Pappa... älskade pappa, satt i väntrummet och väntade på mig. Han hade varit så snäll och skjutsat dit mig... och satt tålmodigt och väntade tills jag var klar! Tack pappa... jag vet inte hur jag skulle ha klarat detta utan dig och mamma.... !

Carolina satt hos mormor under tiden jag var hos läkaren. Det går ju inte längre att hon är ensam med Sven-Erik, om inte jag är hemma!

SE frågade inte var jag hade varit, eller hur det gått hos läkaren när jag kom hem... Han var nog bara glad att jag var hemma igen...!

Middag... tonfisksås och pasta. Snabbt och ätbart! Orkade inte fixa något mer avancerat..!

SE gick och vilade och jag.... dippade på soffan!! Åhh, vad jag behövde det! Helt slut efter läkarbesöket... som jag hade gruvat så inför!!

SE och jag såg två superdåliga actionfilmer igen... men han tyckte den var bra! Sen märker jag ju att han tycker om när vi sitter tillsammans och ser på TV, fikar och mysar.. antagligen för att allt blir lugnt, och jag är nära!

SE gick och lade sig, och Pontus P och jag avslutade kvällen med zappa TV:n och blogga...


Roligt idag: mysfikat... SE bra humör... pappa... läkarbesöket..

Mindre roligt idag: märkbara förändringar SE....läkarbesöket... dåliga filmer...

Tips: Skönheten sitter i betraktarens ögon, alltid... men i min spegel syns då aldrig någon sådan!


Till alla mina livlinor: Starka linor som bär nu... vi hörs imorgon!

En dag i taget...

... en liten stund åt gången mot ett annat sätt att leva. Dagen har varit lång och fylld med ett inre sorts vemod... eller en stilla sorg. Med dagens alla måsten och spelade roller.. så är jag nu så så trött.. och går och lägger mig!

Det är svårt att vara stark.. men det är omöjligt att vara det ensam! Så tack alla vänner, livlinor och alla ni som läser och följer, lämnar avtryck ibland... utan er skulle det ha varit... ja, jag vet inte riktigt hur det skulle ha varit faktiskt, bara att det skulle ha varit än svårare varje dag nu! Så jag är uppriktigt och ärligt tacksam att ni finns just nu..!

Kram Elisabeth..

Nu vet jag...

(Bild en stig i skogen)


... vad det är jag är på väg att förlora. Det som har burit mig i 22 år...
Jag är på väg att förlora känslan, och vetskapen av att vara älskad...
Tryggheten över att han har älskat mig för den jag är, trots att jag är den jag är, den tryggheten är på väg att rämna nu. Han älskade mig - och aldrig aldrig har jag känt mig så älskad.

Han har alltid burit mig, sen den dagen jag mötte honom... utan honom... hur i helvete ska jag överleva det...jag vill inte det. Gud, jag vill verkligen inte det... för utan honom är jag ju ingenting. Gud Gud Gud... varför kunde jag inte få vara lycklig... varför kunde jag inte få fortsätta att vara trygg....


Nog svårt att skriva det här.... men något hände idag. Gick ensam på Coop för att handla lite, behövde komma ut, behövde vara för mig själv lite. Med Il Divo i öronen genade jag över cykelvägen genom den lilla skogsgläntan.... och precis där någonstans tog det bara tvärstopp! Jag bara slutade gå... Jag svalde och svalde, satte handen för munnen... men allting bara brast. Det gick bara inte att hejda all gråt... det gick bara inte.. Den smäll som jag fick i just det ögonblicket... den insikten; Jag är på väg att förlora .. förlora tryggheten i att vara älskad, förlora den kärlek som burit mig, mista allt... rädslan och ångesten...
Länge stod jag kvar... svalde ner ändå... för jag kunde ju inte stå på cykelvägen och bryta ihop fullständigt! Några cykliste åkte förbi... men jag bet ihop och vände bort huvudet... och så småningom hade jag svalt ner alltihopa igen... men aldrig har det varit så tungt att gå och köpa lite leverpastej och ja... vad det nu var mer..

En bit av min trygghet dog idag... där i skogsgläntan...


"men hon kom inte bort från det hon ville bort ifrån
för det bar hon med sig
förtvivlans ångest som ville spränga henne
hon kunde inte ge den luft"
(Karin Boye)



När jag väl kom hem så var tårarna torkade... och om någon hade märkt något så hade jag redan kommit på ett bra svar; att det blåste så mycket ute så tårarna började rinna..
Nu är allting lugnt, alla har gått och lagt sig... eftermiddagen blev en eftermidddag som alla andra... och jag kommer att orka det här! Men det är den tyngsta väg jag har att gå... och det är nog en bra bit kvar på den vägen, gissar jag!


(Så jag hoppas ni förstår att jag inte varit så synlig idag... luften har gått ur mig lite.. det fick bli bara familjen resten av dagen... ! Men det blir ljusare igen... tack ni som förstår och finns där!)

Inte så tuff som somliga tror....

(Bild Carolina i punkperuk)

... då får man ta till yttre attribut för att visa... jo, det är man visst det! Är det i den här åldern vi skapar våra masker? De vi sedan bär med oss i livet... och som vi sedan arbetar så frenetiskt med att få bort?

Ja, inte vet jag..! Men att våga vara sig själv, tro på den man är... och att man faktiskt är så bra som man är... det är svårt när man är vuxen... det var omöjligt när man var tonåring!!

Kanske en punkperuk i vuxenstorlek kunde vara något?




Lördag idag..

Sov länge idag! Vaknade av att SE knackade på dörren och sa: "Ska det vara kaffe idag?" Så det blev en härlig morgon i sängen med fika...! Först drack jag kaffe med SE, och småpratade som vanligt om dagen, som vädermässigt kändes lite bättre än gårdagen! Sen kom Carolina, med smörgås och mjölk, och slog sig ned på sängen hon också!! Så det blev en mysig liten familjefrukost i sängen kan man säga..! Ett underbart ögonblick att njuta... och att börja dagen på!

Carolina hade bråttom iväg till kompisen PH... hon skulle vara stödpeppare, då han satt in tandställning... måste göra väldans ont!

SE rejält förkyld.. stackarn! Men jag peppade honom med Alvedon och te... och han vilade mycket hela dagen... så förhoppningsvis är det lite bättre imorgon!

Ringde till mamma... hade tänkt gå upp till henne.. men det blev inte så! Går dit imorgon istället!

Plockade och stökade på lite. Skrev blogg mellan alla måsten...

Svärmor ringde till SE... allt hördes bra med henne! Enligt SE...

Middag... bara jag och SE idag också! Mysigt och ovanligt...! SE lite irriterad och trött - men jag förstod ju att förkylningen gjorde sitt till...!

Carolina kom hem... tydligen blev det någon fnurra på tråden med PH....! Så mamma fick trösta en liten gråtande gumma...! Inte lätt att vara 16 år alla dagar..!

SE gick och vilade och jag.... jag såg på TV:n och bloggade lite.... (förstår inte... men det är lite svårt att vila/sova nu...!)

SE och jag fikade och såg film...! För ovanlighetens skull såg vi en ganska bra film...!

Sist i säng... som vanligt...! (Trist dag.. trist att sitta ensam..men så är det ju oftast nu..!)

Roligt idag: morgonmyset....svärmor bra... att kunna trösta kändes bra...

Mindre roligt idag: hela dagen varit lite trist... förutom morgonen då...

Tips: Hmmm...måste fundera!

Till alla mina livlinor: Varje dag med förundran och ödmjukhet... att ni finns!

Morgonbetraktelse

(Bild kvistar och grönt)


Sitter i sängen, kaffebrickan med den halvätna smörgåsen tar plats och kaffet är urdrucket! Sitter i sängen, och ser smulorna som har bildat små prickar på mitt vita påslakan...

Mina vita gardiner bildar passpartout till den vackra tavlan... för naturens gröna underverk, där på andra sidan rutan. Solens strålar avslöjar mina otvättade fönster...

Morgonen är en gåva från natten, en ursäkt för det mörka och tysta...
Morgonen är en gåva från dagen, ett löfte om att vi har fått ännu en dag...

Just nu.... är tiden stilla... min familj lycklig...jag är lycklig... och mina fönster är otvättade...





Fredag igår... ( datorn somnade tvärt igår kväll... !)


Vaknade med mob/väckaren i handen, och Carolina som stod och ruskade i mig. "Mamma, jag tror du har försovit dig lite", sa hon försiktigt. Det hade jag ju... och hon hade både gjort fika och tänt ljus.... så vi hann ändå få våran mysstund innan hon måste iväg! Tack älskade lill-gumma!

Var helt enkelt tvungen att gå och lägga mig och sova några timmar till... ! Två timmars nattsömn var helt enkelt för lite.. (Och det har nog blivit lite för många sådana två-timmars nattsömnsnätter på senaste tiden..!)

SE kom med kaffe, och vi fikade som vanligt tillsammans! Pratade om vädret.. mulet, blåsigt och ett nästan konstant regnande! (Vädret och Pontus P är ju det vi oftast pratar om.. det är här och nu!)

Mamma har kommit hem från sjukhuset! Tack Gud... igen då! Lunginflammation, och något som är fel med urinblåsan/njurarna. Hon har kateter.. och ska gå med den i 3 veckor. Äter antibiotika och .... ser för liten och ämlig ut!! Lill-mamma min... det är du verkligen nu! Jag önskar... nej, jag ber verkligen att du kunde få slippa mer elände nu... lill-mamma!

Plock och städdag..! I ärlighetens namn så har mina/våra städvanor förändrats helt sen SE blev sjuk. Men exakt var, och när förändringen började är svårt att säga... den har ju liksom kommit smygande! Han har alltid varit den husligare och duktigare av oss, medan jag har skött papperslivet, som banken, deklarationer, räkningar, försäkringar..etc etc.
Idag händer det sällan/nästan aldrig att han dammsuger golven...! Idag ser han inte om det ligger damm på golvet...!
Damm på ett golv.. vad gör väl det? Det är inte det jag pratar om... det är den förändring som har skett, den sjukdom som har förändrat den SE jag kände.. inte se, inte viktigt... det som en gång var viktigt förloras allt mer.. för varje dag!
Så nu är det jag som städar, har koll, putsar och plockar ... och det blir inte alls bäst alla dagar! Ibland, men inte ofta, hjälper han till lite om jag ber honom...! Ibland, nästan aldrig nu, så kommer han på själv att han ska städa lite..! Det är det sistnämnda som jag värnar allra mest... när han på eget initiativ kommer på något han ska göra... för initiativförmågan försvinner ju också allt mer!

SE håller på att bli förkyld! Men det är svårt att riktigt veta..! Ena minuten klagar han över halsont, och jag hör också att han låter lite skrovlig och småsnuvig! Andra minuten låter han precis som vanligt, och när jag frågar om han har ont någonstans så svarar han: "Nä, varför skulle jag ha det?" Men jag hör ju att något är på gång...!! Måste nog kurera honom lite..!

Carolina bättre i hostan och snuvan... tack för det!

Pappa skjutsade mig på Willys och handlade. Tänkte ta med mig SE... men han ville inte följa med, utan gick och vilade istället!

Carolina åkte iväg och var barnvakt, och Jonas åkte iväg på kalas. (Carolina var barnvakt hos mamman som skulle på samma kalas som Jonas... så när klockan var halv 2 kom Jonas hem med Carolina... de hade haft roligt, och barnvaktandet hade gått bra!)

SE ringde sin mamma.... som inte var hemma! Igår när han ringde henne så hade hon matgäster ... en upptagen kvinna, lilla svärmor! (Det är roligt isåfall, för hon sitter nog rätt mycket ensam ändå, skulle jag tro!)


Middag... för två. Jag och Sven-Erik... en vi-känsla från en annan tid...! Vi gjorde en resa till en annan tid, en annan plats... då det var bara vi, mittemot varandra, middag för två..... jag vill inte skriva mer om det...

SE gick och vilade... men inte jag! Dippet i soffan har liksom kommit av sig på senare tid - jag vet inte vad det beror på! Rastlös.. lite orolig... jag vet inte!! Mycket som jag inte vill tänka på nu...!

Såg Ugly Betty... både jag och SE. Nyheter och två filmer hanns också med - men SE gav upp, och gick och lade sig strax efter att den andra filmen hade börjat!! Förstod det.. han var trött!

Pontus P och jag inväntade utefolket...Jonas och Carolina..

Sist i säng... allting släckt... alla sov...


Roligt idag: morgonmys Carro... fika med SE... middagen... mamma hemma...

Mindre roligt idag: mamma inte mår bra... vädret... SE förkyld....

Tips: Beundra inte solen genom ett otvättat fönster... deppvarning!


Till alla mina livlinor: Livlina! Jag tycker det är det vackraste ord som finns... och styrkan i ordet befästs av alla de som inte insett dess makt! Varje dag är en gåva av tacksamhet.. och lycka över att mötas av de som har fått det vackraste ordet som sitt.... NI, livlinor...! Tack alltid!

Djupa tankar för en trötter...

... ideérna fick vingar, och tänket fötter!

Inte ens en fotnot vill stanna,

på denna nattfjärils panna!

Så hon släcker ned för natten,

lämnar tänket kvar i hatten!

En tanke vill inte sova,

minnet av dagens gåva!

Lycklig gå

vänskap få

livet må

sova då.....


Elisabeth...

Nu ska jag slå mig för bröstet...

"The 'Power of Schmooze Award' is The Award for bloggers who effortlessly weave their way in and out of the blogosphere, leaving friendly trails and smiles, happily making new friends along the way. They don´t limit their visits to only the rich and successful, but spend some time to say hello to new blogs as well. They are the ones who engage others in meaningful conversations, refusing to let it end at a mere hello - all the while fostering a sense of closeness and friendship".

... det kan jag väl få? Inte för att jag vet om jag riktigt förtjänade det... för ibland hinner jag inte alls med att besöka, lämna vänliga avtryck och vara den bloggvän som jag skulle vilja!

Men jag blev så otroligt stolt och varm i hjärtat när den här utnämningen damp ner i blogglådan (inte mailboxen då..!) från en av mina bloggvänner Plupp för några dagar sen... med motiveringen:

"aldrig kunde jag tro

att en blogg

bygger vänskapens bro

Jag har tilldelat dig ett bloggpris, som du kanske redan har fått. (Se min sida) Tack för att jag får glutta in i ditt liv och tack för dina roliga och uppmuntrande kommentarer. Cyberkram!"

Tack för att jag fick "slå mig för bröstet" lite idag... tack Plupp... och tack tack tack alla goda och vänliga själar som just nu ger mig av sin styrka, sin vänlighet och omtanke... jag har i min blogg använt snart alla ord som finns för att berätta om den betydelse ni alla har för mig - och ändå... kommer orden och tacken aldrig att räcka till... för de vackra själar ni är!

Är det några som verkligen förtjänar denna utmärkelse så är det NI..!! Så därför skickar jag denna utnämning vidare till:

A MITT I LIVET
Annelas myshörna
Bloggblad
chaos
Christinas Blogg
Dagar i ord och bild
Gisans Bergådalbana
gnällspikar och livsflanörer
Humle & Dumle
I broke your nose, but you broke...
Ingrids Dagbok
Knasiga mamman
Lantluft
Lily of the Valley
Livet efter
Lovely Little Queen
Magalös
Marskatten
Misspeed
Offer jag? Vad snackar du om...
Plommenad
Plupp berättar om kotor på glid
Roomservice, inredning och design
Sickans skafferi
Ta en paus på kafferasten
Tokiga tankar / allvarliga funderingar
trollpackan
Tussegumman

Skickar den även till alla övriga blogg-vänner som bär nu...!

TACK... ALLA MINA VÄNNER! TACK .... LIVLINOR! TACK... ALLA HJÄRTAN!

You´ve got mail...

(Bild vackert målad brevlåda)



... idag. Fick jag ... skulle svara ikväll via den där dumma brevlådan som kallas för "mailbox". Sagt och gjort... jag skrev och jag skrev och jag skrev och... tryckte på "send". Skönt, tänkte jag, nu var det gjort! Skrivit länge och eftertänksamt, valt mina ord med omsorg - och vad hände.....? "Sessionen har avslutats, du är utloggad"...!!! Va, vadå? Vad hände nu ? Först stod det alldeles still i huvudet - men sen, efter att ha läst bokstäverna en gång till, så insåg jag ju mitt misstag!! Jag hade varit inloggad på min mail alldeles för länge, och hade under brevskrivandets gång kastats ut från min brevlåda!!

Blev jag lite galen eller? Varenda bokstav som jag skrivit blev en dedikation till Världsrymdens Tommaste Brevlåda! Adressaten som skulle ha mitt brev - hon blev utan...!

Så här sitter jag nu.. arg och trött... och önskar det fanns en traditionell brevlåda på nätet som hade samma befodringsmöjligheter som en mailbox, men som inte kastade ut ens post efter ett visst klockslag!! Eller åtminstone en brevlåda som meddelar: "Om du inte skyndar dig och skriver färdigt NU.. så skickas ditt brev med express till VBT!" Världsrymdens Tommaste Brevlåda.

Ha det gott...




Ps. Hälsar på er alla imorgon... om jag inte blivit utkastad härifrån också..!!

Från sommarens skafferi

...plockar jag fram denna härliga bild! Vi lämnar sommaren, elaka kommentarer och de dagar som gick... och möter hösten, goda människor och de dagar som ska komma...



Fluctuat nec mergitur
(Skakat av vågorna, men det sjunker inte)

Åter igen...

(Bild Sven-Erik)


.... nya elaka, och anonyma kommentarer!

"Anonyma kommentarer som rör relationen med min mans släktingar kommer att plockas bort/anmälas. Generellt är min åsikt att det borde finnas plats för ett fritt tänkande, och under anonymitetens skydd få ha sina åsikter. Men när dessa åsikter och kommentarer blir vinklade för att med förmodat uppsåt misstänkliggöra bloggskrivaren, eller när man gör uttalanden som i sig är ärekränkande och därför straffbara, då anser jag att anonymitetens skydd och gräns har överskridits för vad som kan anses vara försvarbart. I de fall där den anonyme kommentatoren lämnar namn och adress/telefonnummer, och på så sätt blir identifierbar, får den anonyma kommentaren naturligtvis samma bemötande som övriga.

För vår skull, min, Sven-Erik och Carolinas skull - så hoppas jag verkligen att alla respekterar min önskan nu... och lämnar den infekterade situationen med SE:s syskon ifred! Att det som har varit har varit... situationen är som den är... och jag orkar helt enkelt inte... !!"

(Så skrev jag den 21 juli 2007... men tydligen ligger det och pyr någonstans...!)

Ändamålet helgar medlen brukar man säga... och då undrar jag, vad är ert ändamål? Är det att jag ska "krypa till korset" och göra avbön för någonting? Eller är det att jag ska få så dåligt samvete för att jag varit ärlig och rak när det gäller vissa människors uppförande? Eller, vilket jag till Gud hoppas att det inte är,men vars tanke alltmer får fotfäste, är det att jag slutligen ska bryta ihop?

Medlen för att ni ska nå detta ändamål tyder alltmer på det sistnämnda! Med påhopp, insinuationer och beskyllningar, alla av det elakare vinklade slaget, så griper ni efter dessa halmstrån med vilka ni i skydd av den anonymes röst tycker er vara berättigad till!

Ändamålet helgar medlen... till vilket pris som helst!

Slutligen.. den respekt och förståelse som ni varken nu, eller tidigare har visat mig den måste jag acceptera, men vad jag kräver det är att ni visar förståelse för den situation som Sven-Erik lever under, och som ni utsätter honom för nu! Genom mig!! Så för Sven-Eriks skull .. låt oss vara nu!!

Era kommentarer går ad acta... och min blogg kommer att fortsätta...



Med hänvisning till första stycket så är ni välkomna att höra av er med namn och adress/telefonnummer...

Somewhere over the rainbow.,

... o SE o jag har bråttom hem mellan regnskurarna...

Visst gör det ont ibland, men...

"Då, när det är värst och inget hjälper
brister som i jubel trädets knoppar
Då, när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit som skapar världen"
(Karin Boye)




Måndag idag... (Tord och Turid har namnsdag idag... )

Väckarmobilen ringde... och jag somnade om! Till slut hoppade Pontus P upp i sängen... och då var det bara att masa sig upp! Jag skriver masa... för det var verkligen ingen oh-vilken-ljuvlig-morgon-glad-pigg Elisabeth som svängde benen över sängkanten... bara en hasande, masande och halvsovande halvmesyr som släpade sig till toaletten...! Trött... alltid! Sover...??

Mysfika med Carolina.... då hade jag piggnat till så pass så att fikat, ljuset och en leende mamma var framdukat! Hon satt och hostade och snörvlade hela tiden så jag undrade om hon inte skulle vara hemma idag. "Men mamma, jag ska ju ta skolfotot idag, då kan jag ju inte vara hemma!" svarade hon lite halvirriterat. "Ja, jo... det förstår jag ju..". (Fast jag hade nog sett att hon helst krupit tillbaka till sängen... men det sa jag ju inte förstås!)

Gick och la mig och sov några timmar.. SE gjorde detsamma..!

Blev väckt med kaffe på säng... och vi satt länge och pratade och skrattade... och faktiskt busade i min säng! Nästan som två små barnungar lekte vi med Pontus P, knäppte kort och kramades en lång stund... en stund som jag ska gömma som den dyrbaraste skatt i mitt hjärta!! Det var verkligen så himla roligt och SE var på ett strålande glatt humör ända tills vi började prata om Holmträsk, hans barndomsby... då var det som om ridån gick ner direkt..! Humöret tvärvände som på en femöring, bara för att jag råkade säga att: "nu är det nog samma skitväder både i Raja, Holmträsk och här...?" Då sa han bara, korthugget: "Ja, jag har då inte nå mer att göra med det där skitstället...!" Jag hajade till direkt och frågade: "Vilket då"? "Ja, Holmträsk.. va fan ska jag dit efter?" Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, utan sa bara dumt: "Ja men, ja men...", och beslöt mig lika snabbt att försöka lämna det samtalsämnet, då jag kom ihåg hur irriterad och orolig han blev inför besöket där senast! (I somras på vår Raja-resa..då min syster svängde förbi hemgården..!)

"Hörru..., hur mycket är det kvar på stugan i Raja?" sa jag. Vips så var det föregående trista borta... och han berättade mycket ingående, och med en drömmande exakthet (som iallafall är en exakthet för honom, jag vet ju inte riktigt..!) om hur mycket det var kvar att göra på hans älskade drömstuga! (Så tungt satt jag och lyssnade på drömmar som jag visste aldrig kommer att slå in... min älskade älskade Sven-Erik... )


Mamma åkte in på lasarettet igår... igen! Lilla lilla bästamamma i världen - vad jag tycker livet har bjudit dig på mycket tråkigt!! Hon har varit ordentligt förkyld senaste dagarna - och nu orkade hon inte längre... utan åkte upp på sjukhuset som lade in henne direkt på kardiologen! Hon har tydligen fått en bakterie (vilket i hennes fall kan innebära ren livsfara, då bakterien kan sätta sig på någon av hennes mekaniska klaffar, och som då slås ut!), på flygresan hem från Bulgarien! De har satt in kateter och letar nu febrilt efter vilken sorts bakterie det är..!

Pratade med henne ikväll... och hon var, som vanligt glad och trodde att hon skulle vara hemma imorgon..!! Tror inte jag då...! Bästa mamma i hela världen - vad jag älskar dig!

Tvätt och städ... SE gick och vilade igen..! (Tror vi håller på att bli förkylda också...!)

Ringde svärmor, som var på ett strålande humör! Hon var som vanligt en källa till glädje... och jag berättade naturligtvis bara om de roliga sakerna som hänt sedan vi pratades vid senast...! Synd att hon inte fick möjlighet att komma hit i somras, då hade det kanske varit möjligt - med lite hjälp. Men som läget är nu, så orkar jag helt enkelt inte bjuda hit henne... hon sa att det förstod hon verkligen... "hon visste ju själv hur det var att ta hand om en som inte var riktigt frisk"....- min svärfar, som också var dement, skötte hon ju om, i stort sett själv, i många många år! Tack svärmor, för att du förstår..!

Carolina kom hem... så så snuvig och hostig! (Sådana gånger är mammor bäst i världen.. och då får mammor pyssla och krama nästan hur mycket som helst... och bjuda på fika!) Hon piggnade till lite sen... men hostade hela kvällen...!

Middag: Biff och potatis med sås... det var helt ok!

SE gick och vilade... och jag dippade INTE på soffan! För att? Ja, jultidningsförsäljningstider, (finns det ett sådant ord?) behöver jag skriva mer?

Carolina och PH gick på Coop... (hon borde ju ha varit inne men... 16 år - mossmamman fick vara tyst..!)

SE och jag såg film... "Twister"... som vi har sett några gånger här hemma! Men SE minns inte det, utan sa som vanligt att han hade sett den på "bio i Bredbyn"...!

Pontus P och jag avslutade kvällen med lite zappakalja-Tv och blogg...


Roligast idag: Mysfikat Carolina..Mys-och busstunden SE... svärmorprat...mammaprat...

Mindre roligt idag: Mamma sjuk... trött trött trött... jultidningsförsäljningstider...

Tips: Hur slipper man invasionen av jultidningsförsäljare? Någon?


Till alla mina livlinor: Tänk att jag kan skriva så... "till alla mina livlinor"... tänk vilken gåva jag fått i all bedrövelse..! Det finns ljusglimtar i ett mörker... ni alla!

En morgon att njuta...

...fast det är måndag! Mitt förra inlägg beskriver en del av mitt liv nu, men det finns också andra delar, som beskriver just de stunder av lycka när livet är som vackrast....som nu...lite bus o varma bilder!

Pyjamasdagen...

(Bild pyjamas)

.... eller karamelldagen? Jag kan inte bestämma mig för vilken sorts dag det har varit... så det blir en pyjamas OCH karamelldag! Kanske låter det lite lustigt.. och visst är det väl lite lustigt att springa omkring i pyjamasen en hel dag, eller att beteckna en vuxen vilodag för karamelldag!? Men pyjamasochkaramelldagen berättar egentligen en helt annan historia... historien om hon som bär sin nattuniform som en rustning, och suger på vardagen som en låtsas-karamell! För så är det ju... egentligen...

Så har det varit idag... och pyjamasen, eller rustningen har effektivt skyddat henne från alla vapen av måsten och tankar på sig själv. Karamellen, som innehåller familjens vardagsbestyr ger henne trygghet och smaken av det bästa hon visste - den kan hon inte spotta ut, smaken av lyckan i hennes familj! För det vill hon inte...egentligen...

Att våga må dåligt, är en konst. En artform som jag aldrig har vågat ... hur gör man då?

Alla tankar som vill upp, men inte släpps fram - hur vågar man tänka dem?

Rädslan, hur bemästrar man den, när den genom en liten tillfällig öppning sipprar ut?

Sorgen, hur lindrar man den, när den hela tiden vill knyta sorgeband runt din arm?

Det som var, hur raderar man det, när det hela tiden hålls levande av nuet?

Framtiden, hur möter man den, när man ska möta den ensam...?

Jag vågar inte må så dåligt ännu, därför gick jag i min pyjamas och åt mina karameller idag...

Herr Frost kommer snart....

Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida gyllene världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger..

(Karin Boye..)

God natt alla...ska försöka sova lite nu....KRAM mina vänner...

Till Sven-Eriks kusin...

Ing-Marie!

Jag kommer inte att lägga ut dina ytterligare elaka och onda kommentarer!

Men jag kommer att spara dem...

Då du tydligen inte respekterar min önskan, i ett tidigare inlägg, om att lämna den infekterade situationen med Sven-Eriks systrar i fred... utan med fula påhopp och elaka insinuationer nu försöker att så ytterligare split i ett redan infekterat sår... då väljer jag att lägga locket på!

Jag orkar verkligen inte mer nu, men du och de anhöriga du representerar är välkomna tillbaka den dagen ni bemöter vår familj med samma respekt som vi har bemött er!
Jag har nog ändå...!

Sen får ni väl sinsemellan fortsätta att bedriva den häxjakt som ni i självgodhetens namn tycker er ha rätt till... och vill ni fortsätta skicka elaka kommentarer så går dessa bara ad acta...

Slutligen vill jag bara säga att några hotelser, och att jag skulle vara rädd för dig.... sådana kommentarer visar bara i vilken ynkedom du visar dig! Och att jag och mina livlinor skulle sitta och fika och prata om Sven-Erik och hans syskon, och hur svagt det är att vi gör det... ja, vet du.. det bevisar väl vilken insikt du har om vad livlinor är för något...!

Elisabeth..

Ett vitt och ett rött hjärta....

Den tid som var, och är
men aldrig kommer
tillsammans än en kort minut
den kärlek som vi lånade från tiden
vet jag nu att allt ska ta slut

Ett vitt hjärta
lika fruset som is
Ett rött hjärta
kärlek har sitt pris

Ett vitt hjärta
står ensam kvar
Ett rött hjärta
tar du med när du far

Den tid som var, och är
som en dag kommer
tillsammans åter i en evighet
En kärlek som bar oss genom livet
att du väntar på mig, är allt jag vet

Ett vitt hjärta
finns inte mer
Ett rött hjärta
det är två jag ser

Ett vitt hjärta
en kort minut
Evighetshjärtan
dör aldrig ut



(Jag är ingen poet, men ibland blir vägen mot den nya ensamheten lång, och rädslan för framtiden... så mörk. Då blir det små ord på papperet, som för att mildra lite...! )


Hoppas ni sover gott... och tack alla vackra människor...för att ni finns...