tisdag 4 september 2007

Jag har begärt Time out...



... från mig själv! Känns det som... men ändå inte! En ny dörr har öppnats på vägen mot det oundvikliga... en dörr som jag inte ville öppna! Men jag förstod inatt att en förändring var på gång - en dörr som öppnades till rummet med det jag burit på så länge.. insikten om att jag måste våga få må dåligt...

Jag är sjukskriven sen två år tillbaka... och varje gång har jag sagt till läkaren: " Nu gäller det att överleva, nu gäller det att vara stark...utan mediciner! Det som har varit, och det som ska komma gör för ont.. jag går inte dit nu"! Varje gång har jag berättat om min sömnlöshet, min dåliga aptit, min magkatarr... och hur jag överlever genom att först och främst se till Sven-Eriks bästa, låtsas en normal vardag... och säga hur stark jag är! För så har det varit...!

Men nu... någonting har hänt! Kanske har jag gått in i en ny fas på vägen mot accepterande av den stora förlust jag är på väg att göra... och som förloras alltmer för varje dag, en liten bit i taget? Kanske har insikten slagit emot mig med full kraft nu... jag vet inte! Men vad jag vet är att nu måste jag ta en time out från att stå på barrikaderna och säga att jag orkar... och fortsätta trycka ner allt som gör ont och är svårt.... jag måste våga få må dåligt också!

Det är inte så att jag mår dåligt så att jag håller på att dö... för jag har fortfarande tron och övertygelsen om att jag kommer att klara det här... men jag måste kanske lära mig ett annat sätt att ta mig igenom, för att överleva själv... att få må dåligt och att vara svag, erkänna att det gör ont, gråta.... ja, jag vet inte... för det är nytt och skrämmande att våga få må dåligt också!

Min syster sa ikväll: "Elisabeth, det kanske är så att det har börjat gå upp för dig - att det här kan du inte fixa! Du som alltid, och så länge jag känt dig, varit den som alltid försökt vara stark och lösa allting, både för dig själv och andra... kanske måste du inse nu, i huvudet, att Sven-Eriks sjukdom kan du inte göra någonting åt! Jag säger det igen: Inte göra någonting åt"! Sa hon..

Det var som en smäll rakt i ansiktet!! Att Sven-Erik har en helvetes-sjukdom.. och som leder rakt ner i tomheten...ja, det har jag vetat länge! Men aldrig aldrig har jag tänkt: "jag kan ingenting göra åt det!" Hur hanterar man det? Jag har inga svar på det heller..!

Allt känns främmande, och jag är, för första gången i mitt liv tror jag... rädd!

Våga få må dåligt - hur gör man då?

18 kommentarer:

Anonym sa...

Det är en stor och skrämmande insikt du har fått. Det är också mycket svårt att i ditt fall erkänna dig "svag". Men om du kan försöka vända på det. Det är en styrka att kunna vara svag också. Jag önskar som så många gånger förr, att du skulle slippa detta. Min mail står öppen för dig om du vill skriva av dig. Jag tänker på dig och sänder dig mina allra varmaste tankar och kramar...

Anonym sa...

Precis innan jag gick in här och läste så tänkte jag på dig....Det har de senaste dagarna känts som om du har kommit ner i en rejäl svacka....Tydligen har du det Elisabeth.....Jag tror faktiskt att det är jätteviktigt för dig att få lov att vara ledsen, att känna att du inte fixar allt...Det är hårt att ta till sig men nödvändigt....Gråt du hur mycket du vill, det är ju faktiskt ett helt liv tillsamans som försvinner....Hoppas nu att jag inte gör dig mer ledsen med det jag skriver för det är inte meningen. Jag har så svårt för att formulera mig rätt. Vad jag vill säga är att det är viktigt att du tänker på dig själv också i det stora hela....Massor av kramar till dig.

Anonym sa...

Elisabeth, vännen min!!! Vilken syster du har, vilken vänskap ni måste ha och så sant är det det hon säger...

Du kan inte, kommer inte att kunna göra något åt detta, du kan finnas med på vägen i olika former...

Våga må dåligt, innebär väl att du vågar släppa på alla tankar kring vad detta innebär för dig... Jag tycker nog att jag sett det komma, sen ett bra tag sen så jag tror inte att locket har legat på, jag tror att du har provsmakat på en hel del känslor för att sen stoppa undan dem för de smakade inte bra...

Nu kanske du kommit dithän där det inte kommer att gå så lätt att bara stoppa undan smakbiten utan att den är tvungen att gås igenom och då kan jag tänka att du kan behöva medicinsk hjälp... De är inte bara av ondo, de är inte till för resten av livet, de är till under en liten period när allt gör FÖR ont, de är till för att du inte ska duka under av den smärtan...

Elisabet, vännen, nog har du vågat må dåligt även om det är styrkan att klara av som tar överhanden, det är bara beroende på vad man har för personlighet och du vet ju att jag känner igen mig själv väldigt mycket i dig... Vem man är kan man inte göra något åt på det viset, bara smått...

Stora kramar på dig min vän och jag hoppas innerligt att du kommer att få ur dig dina känslor, rädslor och allt som gör ont!!! Jag önskar att jag kunde gå med dig i det och vara den fysiska axel man kan luta sig emot, vara den hand som torkar tårar... I tanken är jag det!!!!

Christina sa...

Vet inte vad jag skall skriva.....
men det är en enorm styrka att känna och att visa att man är svag.
En varm kram kommer här till dig

Anonym sa...

Så klokt. Så bra. Så svårt.
Svårt men nödvändigt. Och det kommer att gå bra. Det vet jag.
Mängder av styrkekramar.

Anonym sa...

Man måste våga helt enkelt, hur jobbigt och svårt det än är. Ingen människa kan vara hur stark som helst, även om du är en av de starkaste människor jag känner till. Man måste våga känna sig liten, ensam och rädd ibland, man måste släppa fram alla dom eländiga och jobbiga känslorna för att orka gå vidare. Risken är ju annars att man trycker ner så mycket inom sig att man tillslut exploderar. Men jag förstår dig, förstår din rädsla, vanmakt och sorg och det fruktansvärda i att inte kunna göra någonting åt det som sker. Önskar att jag kunde finnas där för dig nu! Men jag finns här i cyberrymden, och jag tänker ofta på dig. Många stora varma kramar!

Anonym sa...

Elisabeth jag förstår att det måste vara tufft att komma till den insikten. Det är nog viktigt att försöka ta pauser då och då och få gråta ut för detta är ett sorgearbete du går igenom. Att du nu måste tänka på din egen hälsa och att du och din kära dotter kommer på första plats då att du orkar hantera det här! Jag önskar kunna vara ett stöd för dig Elisabeth. Det måste vara underbart att ha en sådan syster som ställer upp på dig att hon ser dig och värnar om dig! Ta hand om dig nu min vän och jag sänder mina styrkekramar till dig och kraft från ovan/Kramar Tussegumman

Anonym sa...

Att visa känslor är inte att vara svag.
Att be om hjälp är inte att vara svag.
Det krävs styrka och mod att öppna upp och ta emot stöd och hjälp.
Du grejar det här, men inte ensam.
Du verkar ha fint stöd från din omgivning. Jag följer din resa.

bollebygdsbo sa...

För att orka vara stark - måste man våga vara svag.

Du vet att mina tankar finns hos dig - med dig - varje dag.

Anonym sa...

Bara släpp ut det Elisabet!

Jag har väntat på detta,INGEN orkar hur länge som helst.

Det är inte ett svaghets tecken att komma till insikt,det är en STYRKA!!

Känner med dig och skickar över lite styrka!
kram på dig!

Lallis sa...

Ja, den insikten du har fått nu är ju som den värsta mardrömmen för dig, det förstår jag! Nej..du kan inte göra något alls för att stoppa sjukdomen. Att du mår dåligt själv nu måste du bejaka och ta emot den hjälp som kan fås helt enkelt. Det är svårt, men för att bli bättre så måste man acceptera det också.
Har du någon professionell ventil? Det behöver du tror jag.
Sköt om dig.
Kram Lallis

Bloggblad sa...

Självklart måste din själ bearbeta den insikt du kommit till. Låt det ta tid - ont gör det av sig själv. Men du ska orka med dig själv också - och dottern behöver sin mamma.
Det är inte alls egoistiskt av dig att ta hand om dig själv, snarare tvärtom: det gynnar dem som behöver dig.
Du har väl nån terapeut att prata med? Det tar jag nästan för givet... de här känslorna orkar man inte bära helt själv.

Anonym sa...

Självklart är du rädd.. man blir det i vissa situationer.. jag förstår inte hur du orkar som du gör.
Visst kan det ta emot att behöva fixa så en käresta behöver mer hjälp och stöd ( liksom du själv).
Visst vill man och önskar sin kärlek som man varit fast armkrokad i så många år, ett boende där båda får plats, men ibland kan det behövas en ändring i gemenskapen..
Nu vet jag inte alls hur du tänker i det här så jag stoppar nu.. så känsligt att prata i om man som jag inte är i din/er situation (än i alla fall).
Kan så lätt bli fel och inte minst tolkas fel. Det krävs mycket styrka för en del och inte minst mod att öppna upp och ta emot stöd och hjälp. Jag menar bara väl och allt gott.. hoppas du förstår mig.
Önskan om en bra lösning för er.
Kramar o trösteord till dig Elisabeth

Ella sa...

Elisabeth, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har inga ord, inga kloka ord. Det känns som om jag läste mina egna tankar när jag är här hos dig.

Det som är svårast att erkänna är just att man inte kan fixa detta. Att det inte finns en väg ut, det enda man kan göra är att lära sig leva med det.

Det näst svåraste är att erkänna att man mår dåligt, att man har rätt att må dåligt. Att inse att ingen förväntar sig att man ska vara "pollyanna" som någon skrev till mig.

Jag hoppas, hoppas, av hela mitt hjärta att du har någon att vara svag hos, att gråta ut hos. För utan det...

Var rädd om dig min vän, det finns ett liv imorgon med, du har barn som behöver dig. Ta hand om dig, tillåt dig själv att bara svag, att gråta, att förbanna... Jag tror att det måste få komma ut någonstans.

Förlåt svammlet. Jag... tror inte jag är rätt person att komma med något och ändå mal jag på.

Kram till dig.

Christina sa...

Elisabeth, vännen...
Vill bara lämna några ord till dig....

Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta,
att hoppa högst
eller att vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den
Att falla till botten,
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark
är att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit....

En varm kram till dig och de dina.

bollebygdsbo sa...

Nu är jag här igen.

När jag mått som sämst har jag tänkt mig livet som en simbassäng.
Så länge jag bara trampar vatten och försöker hålla huvudet ovanför ytan så kan jag aldrig ta mig uppåt.
Jo, kanske om jag kan ta mig till kanten och häva mig upp. Men det är också jobbigt.

Men tillåter jag mig att nå botten så att jag kan stampa ifrån mot fast mark då kommer jag ovanför ytan och chansen är större att ta mig upp ur vattnet.

Så går mina tankar om detta med att falla ned i ett djup som känns svart och kallt.

kanske du förstår hur jag tänker - kanske inte.

jag har med dig i mina tankar och böner. Dig och din familj.

Kramar från mig igen

PS Du måste inte alls släppa igenom detta DS

Anonym sa...

Våga släppa taget...hmm..våga öppna på locket och känna efter lite i taget, det tror jag i och för sig att du har gjort.

Tror mig också veta att du innerst inne hela tiden har vetat att du inte kan göra något åt det, även om du inte har uttalat det högt.

Känslorna behöver iallafall komma ut för din egen skull, på något sätt...själv skrev jag dikter, som t o m nu gör ont att läsa, men annars hade jag blivit galen.

Så, släpp taget, "gråt loss" ta medicin om du behöver...gör ALLT vad du behöver..
skickar varma kramar!

Anonym sa...

Hej, Elisabeth!

Jag känner dig inte, och du känner mig ännu mindre. Jag "känner "dig bara genom din blogg, som jag "råkade" snubbla in i idag. Skrvier "råkade" med citationstecken, för samtidigt tror jag ändå inte att det var någon slump, även om jag inte planerade att komma in här. Jag mera typ leddes in här. Ok, det om det...

Din text berörde mig otroligt mycket! Saknar egentligen ord, men flummar väl på en stund ändå...

Du skriver fantastiskt väl, fängslande och bra på alla sätt.

Tänker på dig, din man och dotter och er situation. Frågorna snurrar på... Skulle vilja hjälpa er, men det går ju inte. Eller... Något kan jag göra för er, även om jag inte ens känner er. Jag kan be för er. Vet inte om du ger något för det eller tror på bönens kraft, men det spelar egentligen ingen roll. Gud är större än så.

Såg att någon i något skede i din blogg rekommenderat dig att kolla in på webbgruppen "Att dela Kristus med varandra". Vet inte om du har gått in där. Vem vet, kanske du t.o.m. är medlem där. Du är i varje fall mycket välkommen in där, och där kommer du att märka att det finns en massa människor som bryr sig om dig, även om du är helt okänd. Folk som vill be för dig och er situation.

Nu hoppas jag att du tar min text på rätt sätt. INTE så att jag vill "utnyttja" situationen och pracka på dig en massa jesusprat, utan jag hoppas att du ser min genuina medkänsla och önskan att på något sätt kunna underlätta ert liv på något sätt.

Elisabeth, du promenerade rätt in i mitt hjärta, och jag om du tror att jag kan göra något för dig finns jag på Att dela Kristus med varandra under signaturen "Kat".

Stor kram full av medkänsla!

Annika ("Kat")