.... gick vi nu på 5 sekunder. Allt som började så bra med kaffe på säng, fika tillsammans med småmys och småprat.... ända tills jag råkade fråga om han visste var han hade sin gamla regnjacka... då bröt helvetet lös på denna jord! "Vad i helvete, jag har aldrig haft nån sån regnjacksjävel i helvetet..". Utan förvarning, och med urkraften hos en uppretad vulkan så fick han nu ett utbrott för att jag frågade om en gammal regnjacka!
"Men Sven-Erik, lugna ner dig, det var ju bara en fråga! Herregud, jag undrade ju bara om din gamla regnjacka finns kvar nånstans.." sa jag. Kände.... ja, jag vet inte riktigt vad jag kände, men då jag inte hade väntat ett sådant utbrott för att jag frågade om en gammal regnjacka.. så var nog den första känslan ren förvåning... lite chockartad sådan!
"Du ska jävlar inte komma och anklaga mig för att ha stulit nån jävla regnjacka..!" sa han, och nu hade han triggat igång ordentligt... och jag såg verkligen ilskan, det riktigt okontrollerbara svarta mörka i hans ögon.... jag hann bara säga: "Sven-Erik, vi glömmer det här, och så pratar.." innan han rusade ut med koppen, in i köket och kastade den med sitt innehåll, med full styrka mot diskbänken. Jag rusade efter.. som tur hade det mesta av kaffe och kopp hamnat på, diskbänken.. men....
Jag bara stod där, och visste inte vad jag skulle säga..! Han var helt galen... fnyste, gick omkring i köket, och upprepade hela tiden vilken (könsord) jag hade varit som anklagat honom för att ha stulit nån jävla regnjacka.. !
"Nu tar vi det lugnt, gubben.. vi tar och kokar oss lite nytt kaffe... och så kan vi väl hitta på nåt kuligt att göra" sa jag, som om jag pratade till ett barn... men det var som att prata för döva öron. Reklamen låg på bordet... den rev han i tusen bitar... mobilen låg på bordet... den rev han sönder hela baksidan på... blomman i fönstret.. den smulade han sönder... pappersklämman skar han sönder... och stoppade i munnen... han hörde mig helt enkelt inte!
Gud, tänkt jag... jag får ringa efter nån... det här går inte...jag blev faktiskt rädd!! För första gången, tror jag, så kände jag rädsla för min egen man... min man... som aldrig i sitt liv gjort en fluga förnär..! Jag visste inte vad jag skulle göra... jag gick in i mitt sovrum och satte mig... försökte vänta och se... samtidigt såg jag både pappa, ambulanspersonalen och polisen framför mig... komma och hämta honom och ...gud, jag vill inte mer!!
Det blev tyst i köket... jag hörde att han gick ner på sitt rum. Hörde snarkningarna...! Äntligen över... för den här gången! Jag bet ihop... jag ville inte gråta nu... inte nu... måste överleva!!!!
Kanske var det så att den gamla regnjackan hade en gammal, dold historia som han inte velat berätta om tidigare... ! Den som nu var orsaken till hans utbrott..! Jag vet inte...
(Varför skriver jag det här... det är nog tungt ändå!? Men jag känner att jag måste.. måste göra det nu! Min förtvivlan, min stora sorgliga förtvivlan, över att se den plågsamma förändring som denna djävulska sjukdom åstadkommer... se vad den gör med någon som man älskar mer än sig själv - det är något som är så ofattbart tungt och svårt att se.. att måsta uppleva. Min älskade som nästan aldrig höjt rösten till någon, aldrig pratat illa om någon... alltid velat hjälpa och vara stark för andra... nu är det inte så längre! Jag vet att det som händer nu, denna personlighetsförändring följer med hans sjukdom... jag förstår det så så så väl... och ändå... så gör det så ont. Han som står där framför mig.. rasande med en påsklämma i munnen... galen.. min älskade älskade man.... se honom, men ändå någon annan...! Jag måste skriva.. av respekt för Sven-Erik, så vill jag minnas hela denna helvetes-resa som en tid av hans sjukdom.. och inte av den tid och den kärlek som vi hade...! Den som jag trodde skulle vara livet ut...!)
18 kommentarer:
Kära Elisabeth
Jag vet inte vad jag ska skriva. Inga ord kan ge det jag skulle vilja ge dig. Jag blir så ledsen när jag läser och förstår din förtvivlan och din skräck.
Men Elisabeth. Återigen tänker jag på det du så ofta skriver. Att du måste vara stark. Du är den starkaste person jag känner men ingen kan vara stark jämt, det går inte i längden, tro mig jag vet. Någonstans måste dina känslor också få utlopp och frihet. Kanske inte bara här.
Det är stor skillnad att veta och att känna. Ingen förväntar sig att du inte ska tycka att det är fruktansvärt. Även om du vet orsaken. Och du FÅR skriva, även om det är ledsamt.
Styrkekramar till dig min vän.
Elisabeth, vad skall jag skriva?
Vill inte att det skall bli fel....men ensak tycker jag:Det är synd om SE, synd om dig, synd om Carolina och jag förstår att fastän man vet att det tillhör sjukdomsbilden så måste det vara hemskt att se sin älskade förändras framför ögonen.
Man kan aldrig vänja sig vid det.
Det är bra att du skriver av dig, kanske lättar det på bördan lite?
Jag önskar så att jag kunde vara hos dig och trösta.
Hur mycket skall du orka?
Kramkram
Jag lider med dig Elisabeth! Din man som du älskar så. Det måste vara något otroligt jobbigt att se honom få ett sådant utbrott! Men som du själv säger så är det ju en del av sjukdomen. Han har inte ont av det utan somnar efteråt och kommer säkert inte minnas något! Det jag menar Elisabeth ät att du måste ha mer och mer avlastning nu för att orka överleva detta! egen del. Jag önskar dig allt gott och styrkekramar från Tussegumman
Min adress är gumsi123@hotmail.com ifall du behöver mig!
Som helt utanförstående - ickepsykolog - så hör jag att detta är ohållbart. Det är inte din älskade man längre, utan en sjuk människa som du måste få hjälp att orka med. Vem vinner på att du sliter ut dig med sorg, oro och rädsla. Visst är det hemskt och tufft och förskräckligt - men i det här läget är dock din dotter viktigare för dig. Den "riktige" S-E skulle säkert sörja otroligt om han visste vad den sjuke S-E gör.
Har du inget proffs som kan stödja dig i det här?
Kära vän vad du går igenom...
Känner oro för att du tar på dig för mycket! Du ber väl om hjälp, om/när det behövs?
Kram
Jag har inte ord...annat än att jag känner med dig och önskar dig styrka, glädje, tålamod, kraft, kärlek, lugn, tillit, mod...Jag hoppas att du får och kan ta emot den hjälp ni kan få och behöver. Allt gott till dig!
Söta Elisabeth, jag blir så förtvivlad att du ska behöva ha så jobbigt. Även om du ju vet att sjukdomsbilden är så här, så måste det kännas svårt och outhärdligt för dig att uppleva vad som händer. Skulle önska att jag kunde bistå på något sätt. Nu kan jag bara tala om för dig att jag tänker och tänker på dig och de dina och önskar inget högre än att läget kunde stabiliseras och att dagarna passerar i ro för dig. Tusen kramar XXX o OOO till kära vännen
Elisabeth, käraste vännen! Jag blir såå ledsen för din skull och de dina...
Jag tänker att det kommer att komma en lösning, det vet vi att det gör men hur snart? Det måste komma en lösning snart, innan situationen blir ohanterbar... De flesta gånger kan du locka bort honom men inte alla, ingen vill vara där när det går för långt...
Elisabeth, vännen min, jag hoppas så att det kommer en lösning snart, för din skull och för SE, ni behöver det!
Stora kramar till dig vännen och ikväll sitter jag bredvid dig och lånar dig min axel att luta dig emot, att gråta en skvätt på och att bara andas ut på!
Livet kan tyvärr bli alldeles för hårt ibland.
Hoppas att du kan få hjälp om det händer liknande saker igen (vilket det tyvärr nog kommer att göra)
Mitt inre gråter med dig.
Du måste prata med någon professionell om det här. Du får inte utsätta dig eller Carolina för detta någon mer gång. men minns samtidigt att det är sjukdomen som rasar och säger de fula sakerna. INTE din SE!!! Han älskar dig lika mycket fortfarande och i hans bättre stunder känner han vad du gör för honom. Du har min mail. Skriv om du behöver! Styrkekramar...
Blir förkrossad när jag läser här hos dig. Älskade vän... jag har så mycket jag skulle vilja säga, men jag finner inte orden.
*kramar om*
Elisabeth
Du får se det som att det är det sjuka hos din kära man som tar över och att han inte rår på det. Den andra SE som är den riktiga är ju inte så i själ och hjärta. Kanske måste du be att få någon form av avlastning för att klara av din situation. Jag skickar dig mina tankar.
En sån chockartad upplevelse att se en sådan plötslig humörförändring. Det är klart att man blir rädd och undrar hur det blir nästa gång och vad det är som kan utlösa raseri då.
Men det är inget som du kan gå och oroa dig för. Man kan inte väga sina ord på guldvåg när man inte vet.
Jag tänker på dig och din tös - ofta.
Du måste få ut dina känslor så visst är det bra med att du har en blogg.
Jag tycker du ger en bild av denna sjukdom som är så otroligt olik allt annat.. här går vi andra med våra "småbekymmer".. så har vissa och där ibland du med detta upp på dig.
Det måste vara så hemskt att se en älskad man förändras till någon helt annan.. Finns inte ord.. de fastnar här. Hur länge ska ni orka..
Bara håller om dig i vinden.
Kramar
Jag skulle önska att jag kunde stötta och hjälpa dig i det här svåra, men det enda jag kan göra är att titta in här och skriva en rad eller två.
Ingen som inte varit där kan nog till fullo sätta sig in i hur svårt ni har det. Och endå säger jag att du måste ta hjälp. Du kan inte ensam orka. Jag säger som Bloggblad, S-E skulle inte vilja se dig ha det så här svårt. Många tankar och kramar
Nu börjar jag bli trött. det var inte meningen att skicka samma inlägg igen och igen. Men kram igen
Tack alla så länge.. för era varma ord, som bär nu...!
Sov så gott.. och vet att ni alla har varit en livlina för någon idag... mig!
Kram alla vackra människor..
Elisabeth
Jag gråter istället för dig, när jag läser om den smärtsamma händelsen.
Stor styrkekram!
Skicka en kommentar