1:a advent...

... och den andra som vi firar själva. Jag sitter i sängen, och har som vanligt tänt ljusen, druckit upp hälften av mitt kaffe, ätit upp mackan... och sitter och väntar på att Carolina ska vakna.
I år har vi skapat en ny tradition... vi ska se fika tillsammans klockan 1o, tända första ljuset, och se adventsgudstjänst på tv.
Jag har varit uppe och förberett lite.... fixat fram både lussekatter och pepparkakor. Tänt julgranen, och dukat lite julfint i vardagsrummet.

För det är så här man måste göra nu.... hitta nytt och eget.
Nytt och eget, skriver jag. Men egentligen så är det ju bara nytt. Något eget är, och kan, det aldrig bli så länge vår älskade älskade SE finns bara en bit härifrån.
Men jag tänker: "han får nog mycket lussekatter och pepparkakor idag... som jag vet att han gillar... och då kommer han att må gott."
Så vi firar 1:a advent tillsammans... nära i tanken. Vi är alltid tillsamman... ännu.

Nej, jag tänker inte mer åt det hållet idag...

.........

Igår eftermiddag blev det lite fest. Carolina hade varit ute med kompisen Ina på förmiddagen, och jag hade städat. På eftermiddagen fick vi middagsbesök av sonen Jonas med flickvän, och lilla barnbarnet David.
Å det blev både ruschigt och kuligt... middag med korvstroganoff och ris, Sandra som klippte Carolina, Jonas som satte upp slingan ute på balkongen.... och kaffemys. Det blev en underbar eftermiddag och kväll... nästan sådär som i en annan tid.

Å det viktigaste... en stunds prat om SE. Om hur duktig han var... hur han kunde fixa både det ena och det andra... och hur det sen alltmer förändrades.... och så skrattade vi gott när Jonas berättade historien om SE och gräsklipparen. Å precis i det ögonblicket... så satt han här med oss... och skrattade åt eländet han med!
Tack snälla Jonas, Sandra, och David för en underbar underbar eftermiddag...

..........

För alla er som läser här, vill jag önska att ni får en riktigt fin och ljus första Advent... och må ljuset bära er i varje mörker.

Carolina för...

... traditionen vidare. I år är det hon som fixar adventsljusstaken. Förut var det alltid SE som gjorde det...
'Å det här är ju min å pappas grej...' sa hon.

Visst blev den fin...?

Jag skulle ha fått...

... många korvringar för de där skorna! Tänkte jag i bilen när vi åkte hem idag. Å ångestdemonerna satt i baksätet, och slogs om utrymmet...

Min farfar sa ofta "ja, men man skulle ha fått mycke´ korvringar för det där", och "det där" kunde antingen vara någonting som han själv ångrade att han köpt, eller så någonting som någon annan köpt för alldeles för mycket pengar. Enligt honom.

Idag köpte jag mig ett par stövlar. I äkta skinn, på rea för 489 kronor. Å som jag inte alls hade råd med. Men de var ju så snygga... å de var ju så bra pris... å de enda stövlar jag äger har Carolina övertagit... å jag har bara vinterkängorna nu... å vårskorna... å regnstövlarna. Så... i det logiska tänket, som för övrigt vann, eftersom jag ju köpte skorna, fanns det bra skäl för köpet! Men det andra tänket... det där dåliga samvetet... det som hellre hade gått och köpt någe till någon annan... det som visste att jag egentligen inte hade råd... det som visste att det skulle gå bra att fortsätta använda vinterkängorna.... det följde med mig hem!

Det blev så ämligt av alltihopa, att jag började gråta när jag kom hem. Ja, men.... jag har väl aldrig varit med om värre... gråta av dåligt samvete, för att jag köpt ett par skor???
Nåja... nu är iallafall skorna köpta... det logiska tänket har fått jobba hela eftermiddagen med det andra tänket... och nu får det bli som det kan.

Å förresten... så har vi slutat äta korv!

..........

Men vi hade en trevlig dag... min "vän" kontaktpersonen, och jag. Jag får tänka så... gott fika, komma ut ett tag, åka bil, surra om mycket, och bara göra någe roligt! Jag behöver allt sådant nu...

På spaning efter...

... adventsmys. Varje år... ungefär den här tiden. Då går det inte att gå förbi ett endaste litet pyttafönster utan att nyfiket spana in om de har fått upp någe adventsmys, eller inte! Samma sak gäller för balkonger och trädgårdar... där ljusslingor och smålyktor ofta lyser upp.
Å har dom fått upp det... ja, då måste man i samma veva avgöra om det tillhör myskatergorin, prålfacket, eller faktiskt inte alls faller en i smaken! För adventsstjärnor, ljusstakar, kransar, och ljusslingor finns ju i lika många olika varianter som det finns människor, tror jag!

Ja, jag vet... kanske är det både småbarnsligt, och löjligt alldeles... och egentligen så förstår jag inte varför jag ägnar mig åt denna adventsspaning år efter år... men jag brukar försvara mig med att det inte håller i sig så länge... bara tills det första adventsljuset tänts. Men då blir det, om möjligt, ännu fånigare, för då kollar jag in alla de fönster, balkonger, och trädgårdar som INTE har fått upp någe mys!

Så jag funderar... är man kanske alldeles för nyfiken... eller är det bara så att jag gillar allt som har med ljus och värme att göra?
Som en advent med ljus... och en jul med värme.

..........

Idag har jag haft lillebror K på fikabesök. Å det är alltid lika roligt då han dyker upp... för det är ju inte så där väldigt ofta han kommer på besök. Vi fikade... pratade om hur mysigt vi ska ordna det på julafton... och sedan följde han mig till tvättstugan, och hjälpte mig att bära upp tvätten.
Å rätt vad det var... så där storstilat och från hjärtat... så tog han upp plånboken och gav mig 200 kronor.
"Ja, här är lite för mat och sånt... och så ska Carolina ha hundra kronor... så har hon lite att "rusha" med hon också!" Sa han. Å då kunde ju ett storasystershjärta bara ta emot.... all denna kärlek från en lillebror. Min lille älskade kapten...

Sen blev det lite stressigt... för jag skulle träffa U på stan, och vi skulle gå och fika. (U och jag har följts åt länge... vi gör samma resa... och vi har våra män på samma ställe. )
Men jag hann... och vi fick en lång och mysig fikastund tillsammans. Å sen är det ju så... att de som gör samma resa... de kan förstå, och dela mycket av det svåra.
För mig är hon en förebild... hon har ett mod som inte jag har. Iallafall inte än...

..........

Å nu ska jag snart se "Pernillas jul"....

Ord sagda från hjärtat...

... ska man spara på.
Ord, som har formats utifrån kärlek i någons hjärta...

Idag mötte jag min lillebror K. Min "lille kapten på livets skuta" som jag brukar kalla honom. Han sa:
"Ja, jag ska fira jul med syrran (jag), hon och Carro ska inte behöva sitta ensam på julafton!"

De orden ska jag spara på. För jag hörde ju... och visste... att de kom från hans hjärta.

Så till jul ska jag ordna till den finaste jul jag bara kan... för Carolina, lillebror K, och mig. Har jag bestämt. Å så ska vi ju åka och jula till det lite med SE förstås...

..........

Idag har jag varit till min samtalskontakt på psyk. Å hon sa... "ja, det märktes nästan på en gång då du kom in här... att det var en annan Elisabeth som kom... å inte hon som jag träffade senast."
En replik på mitt... "ja, nu är det ett nytt liv här!"
Å jag berättade om djupdeppet... om valet jag gjort... om den nya väg som jag har bestämt mig för att gå. Om framtiden där borta... och om vad, och vilka som inte ska följa med dit. Å nu har resan dit börjat...

Å det var roligt att se hur glad hon blev för min skull. Å det är skönt att veta att hon kommer att finnas där framöver, med både pepp, stöd och insikter.

..........

Nu ska jag fixa middagen... och tråkdiska! För så är det ju... vissa saker förändras aldrig, oavsett hur mycket "nytt liv" och learning by doing" det kommer in här... diska är tråkigt, och kommer nog att förbli det i Ingelssonska hemmet!

En bild ikväll...

(SE jan 2008)

... av den vackraste jag vet.

Min Sven-Erik.

Å någonstans inom oss... så är vi ju alltid tillsammans. Alltid.

Saknar dig. Fast du får vänta lite nu... jag vet du förstår, gubben.

..........

Idag har jag varit på avstämningsmöte med försäkringskassan, där även läkaren var med. Det blev ett bra möte.. mycket bra, och hoppingivande. Fast nog såg de lite förvånade ut när jag berättade om mitt nya "learning by doing", men medan tjejen från f-kassan gav mig ett varmt leende, så gav mig läkaren lika mycket som ett blankt papper... det vill säga... blankt och ingenting.

Jag berättade om hur jag på någe sätt nått "vägs ände" och insett att valet nu var mitt att göra. Antingen så skulle JAG gå under... eller så skulle JAG resa mig upp och säga: Valet är MITT att göra... vill jag gå vidare så måste jag hitta det starkaste verktyget som jag vet att har haft, men som jag har tappat någonstans under den här resan... verktyget som heter tron på mig själv, och min egen styrka.

Så berättade jag om mitt nya "learning by doing"... motion med hundpromenader, nytt tänk, ny input, bilden av den nya mig därborta.

Om de två handläggarna på soc som jag nu fått. Som har gett mig ytterligare verktyg att jobba med.

Å jag berättade mycket mer... å jag kommer inte riktigt ihåg allt jag sa... men det kändes bra. Bra att få säga: "Ingenting i min värld har egentligen förändrats... förutom JAG själv!

Både läkaren och tjejen från f-kassan var nog inställda på att vi skulle skriva en ansökan om sjukersättning. Förstod jag ju...

Men nu blir det så här... i mitten av december så ska jag tillsammans med f-kassan träffa af, där vi tillsammans ska gå igenom mina förutsättningar inför det nya som kommer. Vad och hur det blir vet jag inte riktigt... men jag tror det blir bra. Tjejen från f-kassan förklarade en hel del... på ett mycket positivt sätt.

Det kommer att ta tid... sakta men säkert. Någon heltid därborta i framtiden är inte att tänka på... sa både f-kassan och läkaren. Men någe blir det... någe roligt. Har jag bestämt.

........

Nu är jag trött... mer tom i hjärnan än vanligt! Men det nya får också ta den energi det behöver nu...

Jag har hunnit...

... en hel del på morgonen.
Fikat med Carolina, förhört henne på läxan, duschat, varit ute med Pontus P i 50 minuter, ätit en ordentlig frukost med både gröt och frukt.
Det är ju "learning by doing" nu...

Igår blev jag lite låg på eftermiddagen... men å andra sidan, så går det ju inte i en handvändning heller. Det gäller att kämpa på...
Vi tog en promenad upp till mamma och pappa, som bjöd på gott fika. Tack snälla...

Nu ska jag iväg på avstämningsmöte med f-kassan. Det sista antagligen... då jag blir utförsäkrad från och med den sista december. Men det går nog det också... nästan så att jag lite försiktigt ser fram emot det, i mitt nya "learning by doing". Bara jag får något bra stöd från arbetsförmedlingen sen... men det förutsätter jag.
Men jag undrar vad f-kassan säger om det här nya "learning by doing-tänket"?

Kämpa på.... och snart är det jul!! Å nog vet jag att det blir tufft med mycket... men det finns ljusglimtar i det också.... har jag bestämt.

"Men nu får du ta...

... ett snack med Gud, mamma!" sa Carolina alldeles nyss. Lite skämtsamt så där...
"Om vadå?" frågade jag.
"Jamen, be han skicka hit nån snö... nuuu..." svarade hon.
"Ja, jag ska skicka en liten not ditupp" sa jag, och skrattade.

Så käre Gud, kan du skicka hit lite snö nu? Det är så mörkt och grått och ojuligt här utanför, och vi behöver lite vitt och julstämning här nu. Tack Gud."

Fast lite julstämning har vi ju redan ordnat, för...

... jul har det blivit hos Ingelssons på Gustav Garvares gata. Igår kom den hit.
För precis som förra året så bestämde Carolina, så här en vecka före första advent, att nu var det dax för jul här.
Så då fick det bli så!

Å precis som förra året så ville Carolina fixa den själv. Jag fick inte vara hemma... utan fick först gå ut på 7-mila promenaden med Pontus P, och sen fick jag gå ner på stan. Å jag hade fått order på att köpa med mig "tomtegröt" hem...
Det var skönt att gå lite på stan... titta och strosa lite i affärer. Å titta på sådant som jag ska köpa när jag blir rik... få drömma och fantisera lite. Å inte bry sig om alla människor som verkade ha hittat till stan just idag... och skapade rena julträngseln på flera ställen.
Skönt var det iallafall... och hem gick jag sen med tomtegröt, mjölk, och skumtomtar. Men jag saknade snöknarret under fötterna...

När jag kom hem... ja, men lilla tomtegumman min.
Hon hade städat, och julpyntat... och till och med satt upp vår fina lilla julgran. Den gröna, som vi köpte förra året, och som bara är klädd med vitt.
Det var så fint... så juligt... så stämningsfyllt... och hon såg så stolt ut. Å då.. då kan bara en mamma fyllas med den största och mest bärande känsla som livet kan ge.... kärlek! Denna stora och och lyckliga kärlek över henne... denna tacksamhet till livet för henne... denna glädje över att hon velat göra så fint och juligt för oss.
Tack, min älskade lillgumma...

Sen blev det julgröt och Bing Crosby.
Tända ljus och skumtomtar.
Carolina och Jag.
Jul och inte snö.

Så tack Gud för en ännu en underbar dag.... men kan du skicka hit lite snö nu?

En ljusboll.,

... tränger sig emellan det mörka. En bärande bild...

En annorlunda lördagsmorgon....

... jo, men så känns det! Spirar lite... bubblar lite... hoppas lite. Precis så där som alla mornar i en tid för länge länge sedan.
Märklig känsla.... men så så så välkomnande!!

I några dagar nu har jag sett henne för mitt inre. Där borta. En Elisabeth som skrattar... och som möter varje morgon med nyvaken yr lycka och glädje inför den nya dagen hon fått. I några dagar nu så har jag.... ja, jag vet inte vad jag ska säga riktigt.... men för mitt inre så har jag skapat... ritat... tänkt... fantiserat... beslutat... drömt... bestämt... att där borta, där står den leende och lyckliga Elisabeth igen. Hon står där. Trots att hon vet att inte mycket i hennes omvärld har förändrats.... men nu, nu kan det svåra inte få henne att sjunka längre. Nu kan hon möta sorgen med sina tårar utan att hon för den skull dör... nu har hon bestämt att mycket av det svåra inte längre ska få göra henne illa. Hon kan äntligen se allt ljus som hon har omkring sig... hon kan se lyckan i det hon äger... hon kan vakna tacksam varje morgon för det liv hon har fått... men fram för allt så har hon skapat en ny, trygg och lycklig plattform för livet igen. För henne. För den nya lilla familjen..

Det är min bild. Än är jag inte där... men jag är på väg!
Å den här morgonen gav visshet om det. Jag är på väg!

..........

Den här bilden har jag som sagt haft några dagar nu, men igår träffade jag två handläggare på soc som arbetar med lösningsfokusering. Å det var märkligt... för de bad mig att försöka fantisera/skapa en bild av HUR jag skulle vilja vakna en morgon... utifrån att ett litet mirakel inträffat. Ett mirakel, som visserligen inte kunnat göra SE frisk igen, men där jag mådde bra igen....
Det var då jag berättade om min bild.

Jag fick ju också berätta om mitt liv, och hur det sett ut de senaste åren. Om SE:s sjukdom, allt jag tappat och förlorat, om förtvivlad ensamhet, kämpandet, och.... ja, ni vet. De tyckte att jag varit stark som klarat det. Mycket stark, sa de.

Nu kommer jag inte ihåg allt som sas... men när jag gick därifrån så kände jag... hoppet. Nästan åt lycko-hållet till....
Nu har jag fått med mig tre frågeställningar som jag ska fundera på tills vi ses igen om två veckor. De som har med miraklet att göra... de som har med min bild att göra.

Jag är på väg... och ytterligare bärhjälp just idag blir solen, som dök upp nu.

Jag är på väg...

Å jag glömde nästan.... tack Gud!

Mamma o pappa...

... bjuder på pizza ikväll. På restaurang Maria...

Någon skogsmulle...

... var det inte man såg i Gammliaskogen i förmiddags. Men väl en Elisabeth, som med den glada spårhunden Pontus P, letade mossa och lingonris.
Jo, men så var det... för man måste ju i det nya "learning by doing" bestämma sig för att hitta på nytt, och sådant som ger input.
Vi hittade mossa... lingonris... och lite kottar. O kanske kan det bli en liten egenkomponerad adventsljusstake av det. (Tips vad man kan göra tas tacksamt emot.... jag är ju rätt "grön" på det här!)

Eftermiddagen förgylldes av bloggvännen Eva som kom på besök. Lite fika och surr lättar upp vilken gråmulen dag som helst... tack Eva!

Så det blev en bra "learning by doing-dag" idag också....

Jag har inte dött...

... jag har bara städat. Och sorterat papper, och städat, och bytt rent i sängen, och städat, och gått 7 mil med Pontus P. (En sanning med modifikation.... 7 mil har vi ju inte gått, men vi har varit ute mycket och länge både igår eftermiddag, och idag.)

Det var tvunget att göras. För att jag i tanken inte skulle stanna kvar där borta hos honom... och bara få vara nära honom igen. Hålla honom i handen... fika tillsammans... höra rösten... skrattet... se de välkända gesterna.... pussa honom på kinden. Sådant vackraste som jag bara fick låna en kort stund... sådant vackraste som sedan skulle lämnas igen.

Jag kunde bara inte ta med det hem... och dö över eländet och sorgen. Över att, för vilken gång i ordningen, allting är som det är, och aldrig mer ska bli. Å i mitt nya tänk nu "learning by doing", så måste jag hitta nya strategier när det blir som svårast.... så idag blev det städning a ´la inte dött.

...........

Pappa skjutsade dit mig.

Han satt vid bordet när jag kom. Hade nyss ätit lunch. När han fick syn på mig så höjde han på ögonbrynen, och satte upp fingret. Inte så att han pekade mot mig... utan mera som en liten osäker hälsning... att han kände igen mig någonstans ifrån.
"Hej gubben" sa jag. Med hurtigrösten...
"Vad gör du här då" frågade han direkt. Å då visste jag säkert att han känt igen mig på något sätt.
"Ja, jag ska hälsa på dig" svarade jag.

Sen blev vi bjudna på kaffe. Vid eget bord. Personalen, denna så helt helt fantastiska kår av livlinor för både mig och SE.... serverade, och bjöd även en ännu-inte-ätit-någonting-Elisabeth av den mannagrynspudding SE och de andra hade äitit tidigare. Himla gott... och himla vackert gjort. Det är de stunderna också... jag och SE... fikar... pratar på om här och nu... lurar honom att skratta... personalen kommer med påtår... ja, det är de stunderna man ser hur han njuter av sitt nya nu. Vi satt så en bra stund...

Sen blev det vårdplaneringsträff. När vi gick dit, SE:s kontaktperson och jag, så såg jag att SE tittade på henne när hon sa att vi skulle gå iväg en stund... mig gav han inte ett ögonkast. Å det ögonkastet, det som han inte gav mig, bekräftade bara det jag redan vet... jag har inte den betydelsen för honom idag. Han kommer aldrig mer att fundera över vart jag går.... sorgligt på ett sätt... ett slut. Men samtidigt, och viktigast.... så skönt för honom.

Vårdplaneringen för SE. Jag är verkligen så tacksam och glad över att få vara med där... att jag får känna att jag fortfarande har en viktig roll i hans liv. Att de tycker det. För jag vet ju, som sagt, att för honom är det ju inte så längre...
De berättar om SE... och som vanligt så blir jag stolt, och nästan gråtfärdig, när jag hör hur de skryter om hur duktig han är... och hur han vill försöka hjälpa till. Vi pratar lite om mycket... och allt rörande SE... och hur han mår.
Å han mår bra... det är det viktigaste. Förnöjsam.

Sen berättade de något som gjorde att jag höll på att trilla av stolen.... för några dagar sen så hade han varit och dansat!!! Va? Min Sven-Erik? Haft roligt... skrattat... ätit chips... å dansat???
Jo, men så var det... terapeuten (tror jag det var) hade anordnat dans på nedre plan, med både chips och annat... och bjudit in de boende.
Hon berättade att: "jodå, första dansen var han ju lite stel, men sen gick det bättre".
Jag blev så häpen... nästan lite chockad... för min SE, han hade jag bara sett dansa en enda gång under våra 24 år tillsammans... och det var då vi dansade bröllopsvalsen... och då fick jag ändå viska takten i örat på honom under hela dansen. Ett.. två.. tre.., Ett.. två.. tre..
Men det de berättade gladde mig mycket... kanske vågade han nu göra något han aldrig aldrig någonsin skulle ha vågat förut... dansa. Det skulle ha varit roligt att få dansa med honom...

Mötet avslutades med kaffe och goda kanelbullar.

När vi kom tillbaka satt SE vid bordet, och hade nyss fikat. Han reagerade inte på att jag nu stod där bredvid honom igen...
Vi ringde till hans mamma. Å än om jag ju hörde att han mest svarade "ja", och "nej", och "jaså, säger du det", så var det en riktig och viktig dialog... mellan en mamma och hennes son.

Sen skulle jag gå... jag pussade honom på kinden. Kände igen... drog in ett djupt andetag av det välkända och så nära en gång.
"Mmm... vad gott du luktar... har du nyduschat?" frågade jag.
"Jajamen" svarade han kavat. Fast jag visste ju att det inte var så...

"Ja, men då går jag då... och så kommer jag tillbaka sen" sa jag. Med vanliga hurtigrösten...
"Jaha, ja just det" konstaterade han bara. Som om jag varit vem som helst...

När jag gick... han satt kvar där vid bordet... så vände jag mig om... ville se om han skulle vända på huvudet och söka mig... men det gjorde han inte.

Jag visste ju det... men ändå. Å för mig var det bara att lämna igen det vackraste, igen då... och gå.

Pappa hämtade mig. Tack snälla...

Å här både fikas...

... o bakas det!

Snyggingen min...

... o jag ska fika. Den gulliga personalen serverar...

"Sur i luvan"...

... sa jag till Pontus P i förmiddags. "Ja, jag vet... både du och jag blir sur i luvan när vi måste gå ut i det här eländesvädret." Både på in- och utsidan, tänkte jag.
Å precis som om han ville bekräfta det jag sagt, så vände han på tassen, med koppel och allt, hoppade ner i sin hundkorg... och lade sig bara där. Med huvudet på kanten... o drog en djup suck.
Å jag blev tvungen att skratta åt eländet... han har väl aldrig aldrig någonsin missat en chans att få gå ut. Eller så var morgonens "dränkta katt" fortfarande färsk i minnet...
"Kom nu, gubben... vi är så illa tvugna" kunde jag ju bara säga. Med tycka-synd-om-rösten.
Han suckade ännu djupare...

Men visst blir man sur i luvan över sådant här väder? Jag menar, inte finns det mycket att glädjas över när molnen hotar att ramla ner i huvet på en, å regnet verkligen gör det. När det gråa och trista blir ännu mer grått och trist, och man ser det genom de glasögon som är igenkorkade av regn och försöka-torka-med-tummen-och pekfingret-avtryck. Inte kul alls... och det är då... det är då i det nya "learning by doing-tänket" som man verkligen med hela sin varelse måste hitta, eller hitta på, alla möjliga ljusglimtar.

Så idag har jag haft ljus tända överallt... till och med på köksfläkten.
Så idag har jag spelat Frank Sinatras "Nothing but the best/christmas på hög grannvarnings-volym. Å sjungit med där jag kunnat...
Så idag har jag dukat fint med gofika till mig och Pontus P.
Så idag har jag städat klädkammaren... eller åteminstone börjat.
Så idag har jag och Carolina ätit tråkig gröt, fast på fina fat.

Så nu är kvällen här... Carolina sitter på sitt rum och pluggar Naturkunskap, och jag sitter med kaffekoppen och kör Frank Sinatra för 273:e gången.
Å hur sur i luvan jag än blir över sådant här väder, så känns det ändå som... "jo, men jag fixade det ändå.... rätt bra också!" Det känns bra.

Men sen så är jag rätt säker på att herr Pontus P, som har gömt sig under min säng, fortfarande är mycket mycket sur i luvan... torr, men sur! Å han kommer inte att bli mindre sur när det blir dags för kvällspinken...

Imorgon ska jag träffa SE. Det är dags för vårdplanering igen... och hans kontaktperson ringde ikväll och frågade om jag kunde/ville vara med. Självklart, svarade jag. Vad roligt, tyckte hon. Å det tycker jag med... än om gruvet finns där också. För frågan man ständigt bär inom sig är... "hur är det nu?"
SE är ju inte med på själva vårdplaneringen, men jag åker dit lite tidigare så att jag kan vara med honom lite innan själva mötet. "Hur kommer han att vara....?"

Learning by doing...

... är mitt motto nu. Med myrsteg - men framåt.

Motion... långa hundpromenader som går i allt annat än i myrstegstakt nu. Fort fort går vi... springer lite... leker lite... och är ute minst en timma varje gång. Å Pontus P gillar det skarpt...
Efter jul så ska jag också börja gympa med Korpen. Eller något annat gymaktigt bra ställe att gå till...
Städa... och göra det helhjärtat överallt där det behöver göras. Inte skjuta upp...

JAG. En person som jag inte alltid sett så noga på... inte tyckt det har varit så viktigt. Men nu tänker jag börja träna på det... vad vill JAG? Hur vill JAG att mitt liv ska se ut DÄR FRAMME? Hur ska JAG hitta input för att JAG ska orka? Hur ska JAG styra bort sådant som JAG inte mår bra av, och som inte tar mig till DÄR FRAMME?
För DÄR FRAMME... där JAG väntar... det är mitt ansvar. Å ska jag någon gång kunna se mig själv lycklig och stark igen DÄR FRAMME... då är det dags att sätta igång nu.

SE. Den sorgen måste lite få vila nu. Men samtidigt måste också en del av den få lämnas. Min saknad och längtan bär jag ständigt. Men livet nu, där JAG ska fortsätta ensam får inte, och kan inte, bära denna sorg som en krycka mer... då kommer JAG DÄR FRAMME aldrig att bli lycklig och stark igen. Men det här är ett på-vägen-dit-tänk... jag har inte riktigt kommit dit än. Sen är det ju också så, och som den här sjukdomen är, att det kommer nya sorger hela tiden... han förlorar bit för bit. Å för varje förlorad bit - en ny sorg att bära. Men som sagt... måste vila lite ifrån det nu.

CAROLINA. Vi har pratat om det här idag... för jag har ju också sett hennes depp, eller hur hon "stänger av", som hon själv sa. Å vi pratade länge länge... och nu är det två ganska målmedveta tjejer som försöker... se DÄR FRAMME... tänka JAG... och leva "Learning by doing"!

..........

I helgen har det inte hänt så mycket alls. Carolina och jag har väl försökt att fixa till det så gott vi har kunnat... men nu är vi på G.

Ljuset i trappan...

... ligger framför mig. Jag kan känna igen det ljuset... för någon gång, någonstans, fick jag med mig en liten liten spira av dess bärande kraft. En spira som sedan skulle växa inom mig... och bli stark och trygg i världen. Livsgnista kallas den...

Men hur det nu blev... den lilla spiran fick det svårt. Världen omkring henne fick gnista efter gnista att slockna. Det som skulle ha gett näring och tillväxt fattades alltmer... så som värme, gemenskap, glädje, omtanke, tillit, och framför allt kärlek. Hon ville inte växa mer... hon fick så mycket av sådant som hon inte ville ha.

Inte för ett ögonblick så förstod hon att dessa närings- och tillväxttillsatser inte hade det minsta lilla pyttiga att göra med hennes förmåga att växa och gro. Inte för ett ögonblick så förstod hon att hon alltid hade ägt den förmågan... förmågan att växa av egen kraft. För det ljuset... det som finns där i trappan... och som vi alla har fått med oss en spira utav... det ÄR styrka och trygghet. Å sådan livsgnista kan ju aldrig slockna... det räcker att vi vet att den finns där... att vi har den... visserligen lite tilltufsad och får gå på sparlåga ibland... men vi har den!

Nu är min livsgnista lite tilltufsad... men jag jobbar på det. Allt är precis lika svårt som det varit länge nu... men jag har bestämt mig för att börja växa igen. Det är inte lätt... varje dag måste jag bestämma mig för att tänka nytt,men:

JAG TROR PÅ MIG!

Ps. Tack till alla er som bryr sig om... ni ÄR verkligen spirande ljus. Hjälper mig växa...

Man måste tro...

... på, och hålla fast vid, att där bortom träden blir det klart igen. Jag ska gå åt det hållet...

Livet blev inte...

... som jag hade tänkt det. Livet bestämde sig bara helt plötsligt för att ändra, eller helt enkelt förkasta den färdriktning som jag sedan så länge varit trygg med. Å inte det minsta kunde jag göra för att förhindra saken...

När vi är unga så har vi drömmar. Där finns inga begränsningar. Där skapar vi mål i livet. Där kan vi måla och fantisera om hur vi ska ta oss dit... gå skola, arbeta, tjäna pengar, gifta oss och skaffa barn... eller andra fantastiska reseskildringar som ska ta oss till det vi alla önskar oss allra allra mest... trygghet, lycka, och kärlek. Målet i livet. Meningen med livet.
Inte för en sekund så vet vi att det är livet, som tycks ha en egen mystisk och bestämd kraft, som gett oss färdriktningen. Å det är livet som kan ändra den lika fort! Å tur är väl att vi inte vet det...

Tänket, eller vår reseskildring, den håller vi fast vid så länge det går som vi planerat. Så länge inte livet bestämmer sig för att med sin mystiska oförutsägbarhet omkullkasta alltihopa. Då... då tappar vi helt förmågan att navigera... vår kompass stämmer inte längre... vår färdriktning är ändrad!

Men kanske, tänker jag... målet finns ju kvar! Det är ju bara färdriktningen som ändrats... och kanske går det att navigera om... med en ny kompass?

Att livet bestämmer färdriktningen - men jag bestämmer målet?

Ett nytt två...

... i gamla kaffekoppar. Lördagsfika med tänt ljus o rostad macka gör en mysig dag...

"Mannen utan fruktan"...

... pratade jag med idag. Vi brukade skämtsamt kalla SE för det... mannen utan fruktan. Kolugn och "ja, men, nog vet du att vi fixar det här", eller "nog vet du att det ordnar sig" var hans standardfraser då det blev oro i ledet.
Han var vår klippa... mannen utan fruktan.

Vi pratade mest om vädret idag. Eller, som vanligt, det var mest jag som babblade på... och han som svarade med ja eller nej, och några enstaka ord, och nån mening. Skrattade som vanligt gott när jag försökte skämta till det... men han "hakade" inte på det jag sa... utan blev som bara tyst.
Men en fråga ställde han: "Vad gör du då?" En standardfråga som han alltid brukar ställa till de flesta som pratar med honom.
Jag svarade att jag var ute med Pontus Persson i snöslasket... men jag hörde att han inte visste vem någon Pontus P var... och inte heller vem det var han pratade med.
Ändå så kunde jag inte låta bli att säga att jag längtade efter honom... han svarade: "Ja, det är bra det!" Kort, som om vi var tillbaka i väderpratet igen...
När vi skulle avsluta samtalet, och jag sa: "Ja, men då ringer jag senare gubben", så svarade han bara: "Ja hej då!" Klick.

Mannen utan fruktan. Jag älskar att höra dig... mitt eko av vår kärlek.

..........

Imorse hade jag besök av E. Lilla barnbarnet Davids mamma...
Hon var snäll och hjälpte mig att byta ut specialglödlamporna i hallen... och sen bjöd jag på kaffe och sockerkaka. Tack snälla E... jag blir så himla glad när någon ringer på min dörr!

Nu är det mys med Idol...

Det har snöat inatt...

... och det blir ljusare. Både utanför, och lite innanför...

Igår gick jag en lång lång långpromenad med Pontus P. Bestämde redan innan jag gick att jag skulle försöka se allting med lite nya ögon.... de lövlösa och nakna träden, den smutsiga asfalten, den gråtunga himlen... allt skulle jag se... med lite nya ögon.
Inte vet jag om jag lyckades så bra hela tiden... men en sak som slog mig där jag gick... att nästa vår så kommer de lövlösa och nakna träden att vakna upp till nytt igen. Nytt liv... nya löv... från grått till grönt... redan till våren.
Å jag tyckte det kändes hoppfullt.... redan till våren.

Idag ska jag hålla fast vid det tänket... och ikväll har vi Idol. Med mys, har jag bestämt.

På söndag blir det svårt... det är Fars dag.
Carolina vill inte/vågar inte åka till SE. Jag kan förstå det.
Att hålla fast vid, och minnas, de fina farsdagar hon har haft... eller åka dit och skapa nya minnen med en pappa som inte längre känner igen henne... se pappa som han är nu... det är svårt.
Det här ÄR svårt för henne... och jag har sagt att hon får bestämma hur vi ska göra... men att vi kanske kan åka dit nästa vecka istället...

Nu ska jag släcka ljusen, och kliva upp...

Det är svårt med...

... skrivet nu. Jag är mitt i raset, kan man väl säga.
Jag fokuserar i varje vaken sekund på att göra något - allt för att hålla tankar och känslor borta.
För att tänka tankar om sorg och längtan är svårt när man måste göra det ensam. Nästan outhärdligt.
För att känna, och veta, hur ensam man egentligen varit på hela den här resan, det är nästan outhärdligt det också.

Nu VET jag att han aldrig mer kommer tillbaka. Han är inte i Holmträsk. Han är inte i Holmträsk. Han är inte det...

Jag måste börja om. Med ett nytt liv. Med en ny familj. Var hittar man det när man är snart 50 år?
Min tillit till livet har rubbats. Det jag trodde att jag ägde har tagits ifrån mig... på flera sätt.

Jag vet inte varför det går så svårt nu... det är snart två år sedan han åkte iväg, och det är ännu längre sedan jag blev ensam. Varför nu? Varför?

.........

Så nu gäller det att fokusera. Verkligen fokusera! Igår städade jag två skåp. Igår bakade jag sockerkaka. Bestämde mig för att ta en promenad upp till mamma och pappa, och bjuda dem på det nybakade.

Se det jag har omkring mig... en älskad dotter, en ostyrig Pontus P, ett litet fint hem. Det är vi. DET är min familj. Jag har mina kära gamla föräldrar, jag har.... jag har... ja, sen vet jag inte riktigt vad jag har mer. Allt övrigt är borta... och somligt har aldrig funnits där.

Se den vänskap som jag har mött här. Bloggvänner, som med sin stora värme och omtanke om oss, har burit mer än jag tror att dom vet och förstår... livlinor, brukar jag kalla dom.

Se det jag har omkring mig... mig själv. Jag har MIG! Hon som nu ska fixa det här.... och det ska hon!

Så nu ska jag koka mer kaffe.... och ringa Carolinas rektor och prata om matten.

..........

Till alla er som finns därute... en varm varm kram i tanken till er. Å ett förlåt att jag inte orkar vara så bra bloggvän tillbaka just nu...

Idag skulle jag inte...

... vilja vara ensam. Jag skulle önska att det dök upp en hel armé av roliga, snälla, förstående, påhittiga, och kramande människor. Kom med input. Input för någon som inte vill sitta fast vid en dataskärm, och stryka med fingrarna på skärmen... stryka pekfingret över hans näsa... sådär som hon har gjort så många miljoner gånger förr. Fast då inte på ett foto...

Igår gick det bra. Då gick det både att diska, gå ut med en Pontus P, handla mjölk, städa skafferiet, och att prata lite med pappa när han kom förbi med lite fisk. Mitt i dagen gick det bra när Carolina kom hem med kompisen Ina, hämtade Pontus... och de gick iväg för att plugga matte, och äta middag hos Ina.

Igår kväll gick det bra. Med Simon och Tomas som sällskap på tv:n...
Men idag går det sämre... och jag vet inte riktigt varför?
Idag skulle jag inte vilja vara ensam...

..........

Men jag ska träffa samtalskontakten på psyk idag... så det blir bra. Å än om jag tycker att det känns både motigt och gruvligt just nu... så är det ju en människa att få vara med en stund. Å få prata om viktigt och svårt med.

Sen ska jag hitta på någe att göra... städa någe skåp kanske.
Allt för att inte fastna framför någon dataskärm... och sitta och stryka hans näsa.
Inte idag...

En åktur ut ur vardagen...

http://www.folkbladet.nu/?p=159628

Reportage från SE:s äventyr i onsdags... och jag ser hur stolt han är.

Svårt x3...

... idag. Jag vet inte varför det blev så, men jag sa till Carolina att vi skulle skylla på vädret. För så är det ju också... gråa moln, som hotar att ramla ner i huvudet på en, kan dra ner de mest storstilade planer på överlevnadsbarometern. Sen kan vi ju förstås inte skylla allt på gråa moln, men det kändes bra att göra det idag...

Men kanske var det också den mysiga familjehalloweenmiddagen som vi bjöds på igår hos sonen. Mamma och pappa var där, Carolina och jag, och Jonas med flickvän... och alldeles självklart den hemskaste lilla skräckvarelse som mötte hos i dörren. Som till vardags är barnbarnet David... vilket han var mycket mycket noga med att poängtera att han INTE var igår då!

De hade ordnat det så fint och "ruggigt", precis så där som vi brukade ha det, i livet förut... till och med moset serverades grönt! Spindelnätet låg utspritt över matbordet, och i taket hängde pappersdödskallar och ville skrämmas... och det var bara så roligt alltihopa. Vara med familjen... komma ut lite... äta gott... skratta åt allt... ja, det var en riktig livlinemiddag.
Men kanske blev det märkbart att någon saknades då.. i denna sådärsomdetvarförrkänsla? Något som blev tungt att ta med sig hem sen...
..........
1.
Hon knäppte sina händer där hon satt i sängen. Ljusen brann, och kaffet hade hon druckit upp. Hennes lilla familj sov fortfarande... och hon hade alldeles glömt bort att sätta på cd-spelaren med julmusik. Hon tänkte be en bön...
... men ingen bön kom. Inte ett ljud. Hon slöt bara ögonen.
Hon kände sorgen. Hon kände tårarna.
Hon satt så... tyst och stilla... med knäppta händer där i sängen.. blundade och lät tårarna rinna. Hon tänkte:
"Gud, jag vet inte vad jag ska säga... jag har inga ord... å det spelar heller ingen roll... för du vet ju precis ändå vad som finns i mitt hjärta... du vet min bön till dig. Gud, jag hoppas att du har tänkt lite åt det hållet... att det som gör ont får göra mindre ont snart.. och att jag kunde få bli lycklig igen... tack snälla Gud, tack för att Du vet."

Så var det med det. Sen vaknade familjen...
..........
2.
Jag har sett det komma alltmer de senaste dagarna... deppet. Carolina tyst och fåordig.. och hur hennes syn på livet, och närheten till döden har förändrats ännu mer de här senaste dagarna. Bilolyckan för några dagar sen, bara en bit härifrån... ungdomarna som dog... och så att hon visste vem den ena killen var. Så tungt för lill-gumman våran...

... och nu satte hon sig bredvid mig i sängen. Hon ville, och behövde prata om det.... olyckan... hur fort det kan gå... att i nästa sekund så kan allt vara borta... "precis som för oss mamma... " sa hon. Med sväljrösten...
Å jag förstod, att helt naturligt så associerade hon ju olyckan som hänt... att någon dog och försvann... med sin egen sorg. Att hennes pappa inte heller finns kvar...

Vi satt så länge. Till slut så bestämde jag att matteplugg och allting annat fick vara idag... hon behövde komma ut och göra någe roligt. Få lite input. Så vi gick ner på stan... strosade på med gladantänket... gick och fikade varm choklad och gårdagens macka på NK... och köpte lösnaglar till henne på Åhléns.

Å när vi gick hem så sa hon: "Tack mamma, jag behövde det här".
..........
3.
I onsdags var SE ute och åkte lastbil. Idag hade en ur den fantastiskt underbara personalen mailat över bilder från åkturen... och han såg så lycklig ut.
Att se honom... ja, jag vill inte skriva om det nu. Imorgon kanske...