... ligger framför mig. Jag kan känna igen det ljuset... för någon gång, någonstans, fick jag med mig en liten liten spira av dess bärande kraft. En spira som sedan skulle växa inom mig... och bli stark och trygg i världen. Livsgnista kallas den...
Men hur det nu blev... den lilla spiran fick det svårt. Världen omkring henne fick gnista efter gnista att slockna. Det som skulle ha gett näring och tillväxt fattades alltmer... så som värme, gemenskap, glädje, omtanke, tillit, och framför allt kärlek. Hon ville inte växa mer... hon fick så mycket av sådant som hon inte ville ha.
Inte för ett ögonblick så förstod hon att dessa närings- och tillväxttillsatser inte hade det minsta lilla pyttiga att göra med hennes förmåga att växa och gro. Inte för ett ögonblick så förstod hon att hon alltid hade ägt den förmågan... förmågan att växa av egen kraft. För det ljuset... det som finns där i trappan... och som vi alla har fått med oss en spira utav... det ÄR styrka och trygghet. Å sådan livsgnista kan ju aldrig slockna... det räcker att vi vet att den finns där... att vi har den... visserligen lite tilltufsad och får gå på sparlåga ibland... men vi har den!
Nu är min livsgnista lite tilltufsad... men jag jobbar på det. Allt är precis lika svårt som det varit länge nu... men jag har bestämt mig för att börja växa igen. Det är inte lätt... varje dag måste jag bestämma mig för att tänka nytt,men:
JAG TROR PÅ MIG!
Ps. Tack till alla er som bryr sig om... ni ÄR verkligen spirande ljus. Hjälper mig växa...
11 kommentarer:
Jag tror också på dig!
kramar, vännen...
Det är alltid mörkast före gryningen,tro på det.Kramar Ann
Många värmande och kärleksfulla kramar till dig. Klart att du kommer att fixa det här. Definitivt klart att du och Carolina gör det. Ni har varandra och så länge ni har det - kommer allt det svåra att kännas lite mindre svårt. Sorgen och längtan finns alltid kvar.
Men eftersom ditt eget arbete kröner framgång kommer du komma närmare ljuset och rätt vad det är kommer du stå i ljuset och kan se även vad som har varit posisitvt för dig sjäv som person och känna kärleken till S-E som en underbar gåva.
Jag TROR på dig också och jag VET att du kommer klara detta. Det är alltid svårt med sorgearbete och det är ännu svårare att se vad som komma skall när man är mitt uppe i det.
Det är aldrig en enkel sak och jag respekterar dig för det hårda arbete du gör. Jag känner din smärta i dina texter här och jag tycker det är fint av dig att dela med dig till oss.
Du hjälper mig också samtidigt som du hjälper dig själv.
Önskar din familj Guds rika välsignelse!
"Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna
Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.."
(åge aleksandersen?)
Kramar till dig!
Nika
Jag tänder lite extra ljus för dig nu i mörkret så att din gnista ska få lite daghjälp.Det är klart att jag tror på dig. Kramar i från ett höstruskigt Enskede.
Jag tror också på dig, i massor!!
kramar
Japp, och jag tror också på dig! Absolut!
Försöker fylla på din lilla påse :)
hoppas den bågnar av hopp, liv och gnistor.
Kraaam!
Johangårds-Nina
Så vackert och fint du skriver. Jag hör att du menar allvar och jag tror väldigt mycket på dig!
Kramar i massor
aNNELA: Tack snälla, och jag tror på DIG!! Hoppas allt är bra med dig...? Kram..
aNONYM ANN: Tack snälla, jag försöker att hålla fast vid det! Å jo, lite ljus tycks jag ju se där framme... Kram..
hARRIET: Å tack snälla du för dina fina och bärande ord! Å jag känner mig ödmjukt hedrad om jag på minsta lilla pyttavis kan vara till hjälp för någon annan... och jag ber verkligen om Guds rika välsignelse för dig och din familj. DU är en sann förebild och en stor kämpe... Kram..
nIKA: Tack snälla för din omtanke! Å ja... här har vi tänt massor av ljus nu. Kram..
kERSTI: Tack snälla! Ja, men det är väl kanske det jag känner nu då... extraljushjälpen? Din omtanke bär i mörker..Kram..
vIDA: Tack snälla! DET betyder mycket! Jag vet ju att du har ett stort coachinghjärta ...! Kram..
nINA: Tack snälla! Ja, nu söker jag hela tiden nytt att fylla den fina lilla påsen med... men du vet, det finns rätt mycket omtanke och värme i den.. å jag är ganska rädd om det som finns där. Kram..
eLEONORA: Tack snälla! Både för dina ord, och för att du tror på mig. Ja, jag menar verkligen allvar nu... för det finns helt enkelt inget alternativ. Kram..
Jag tror på dig!!!! Du ger mig styrka med din blogg. Vilken BRA människa du verkar vara. Kramizar
vÄRMLANDSBABS: Å tack, vad snällt sagt, och vad glad jag blir! Om jag kan ge någon det minsta lilla pyttastöd på någe sätt... då känns jag rik. Sen vet jag väl inte om jag är så särskilt bra... jag är väl som du, gissar jag, vi gör så gott vi kan! Kram..
Skicka en kommentar