söndag 1 november 2009

Svårt x3...

... idag. Jag vet inte varför det blev så, men jag sa till Carolina att vi skulle skylla på vädret. För så är det ju också... gråa moln, som hotar att ramla ner i huvudet på en, kan dra ner de mest storstilade planer på överlevnadsbarometern. Sen kan vi ju förstås inte skylla allt på gråa moln, men det kändes bra att göra det idag...

Men kanske var det också den mysiga familjehalloweenmiddagen som vi bjöds på igår hos sonen. Mamma och pappa var där, Carolina och jag, och Jonas med flickvän... och alldeles självklart den hemskaste lilla skräckvarelse som mötte hos i dörren. Som till vardags är barnbarnet David... vilket han var mycket mycket noga med att poängtera att han INTE var igår då!

De hade ordnat det så fint och "ruggigt", precis så där som vi brukade ha det, i livet förut... till och med moset serverades grönt! Spindelnätet låg utspritt över matbordet, och i taket hängde pappersdödskallar och ville skrämmas... och det var bara så roligt alltihopa. Vara med familjen... komma ut lite... äta gott... skratta åt allt... ja, det var en riktig livlinemiddag.
Men kanske blev det märkbart att någon saknades då.. i denna sådärsomdetvarförrkänsla? Något som blev tungt att ta med sig hem sen...
..........
1.
Hon knäppte sina händer där hon satt i sängen. Ljusen brann, och kaffet hade hon druckit upp. Hennes lilla familj sov fortfarande... och hon hade alldeles glömt bort att sätta på cd-spelaren med julmusik. Hon tänkte be en bön...
... men ingen bön kom. Inte ett ljud. Hon slöt bara ögonen.
Hon kände sorgen. Hon kände tårarna.
Hon satt så... tyst och stilla... med knäppta händer där i sängen.. blundade och lät tårarna rinna. Hon tänkte:
"Gud, jag vet inte vad jag ska säga... jag har inga ord... å det spelar heller ingen roll... för du vet ju precis ändå vad som finns i mitt hjärta... du vet min bön till dig. Gud, jag hoppas att du har tänkt lite åt det hållet... att det som gör ont får göra mindre ont snart.. och att jag kunde få bli lycklig igen... tack snälla Gud, tack för att Du vet."

Så var det med det. Sen vaknade familjen...
..........
2.
Jag har sett det komma alltmer de senaste dagarna... deppet. Carolina tyst och fåordig.. och hur hennes syn på livet, och närheten till döden har förändrats ännu mer de här senaste dagarna. Bilolyckan för några dagar sen, bara en bit härifrån... ungdomarna som dog... och så att hon visste vem den ena killen var. Så tungt för lill-gumman våran...

... och nu satte hon sig bredvid mig i sängen. Hon ville, och behövde prata om det.... olyckan... hur fort det kan gå... att i nästa sekund så kan allt vara borta... "precis som för oss mamma... " sa hon. Med sväljrösten...
Å jag förstod, att helt naturligt så associerade hon ju olyckan som hänt... att någon dog och försvann... med sin egen sorg. Att hennes pappa inte heller finns kvar...

Vi satt så länge. Till slut så bestämde jag att matteplugg och allting annat fick vara idag... hon behövde komma ut och göra någe roligt. Få lite input. Så vi gick ner på stan... strosade på med gladantänket... gick och fikade varm choklad och gårdagens macka på NK... och köpte lösnaglar till henne på Åhléns.

Å när vi gick hem så sa hon: "Tack mamma, jag behövde det här".
..........
3.
I onsdags var SE ute och åkte lastbil. Idag hade en ur den fantastiskt underbara personalen mailat över bilder från åkturen... och han såg så lycklig ut.
Att se honom... ja, jag vill inte skriva om det nu. Imorgon kanske...


5 kommentarer:

Di sa...

vad fin han var på kortet och hur glad han ser ut! Verkligen lycklig, och kan kanske tänka mig hur du saknade honom i det ögonblicket. Varma kramar styrkekramar 1000ggr...

Majsan sa...

Tårarna bränner bakom ögonlocken..... ser glädjen i ögonen på SE.....känner smärtan i dina ord - glädje möter sorg.
Tankar o kramar

Tina sa...

Hej vännen!
Snyft... så rörande du skriver.. snyft... tårarna faller ner för mina kinder. Jag känner med dig! Jag kan nästan ta på den sorg som sipprar ur de bokstäver du skriver som formars till ord!!
Vilken glädje genom hans ögon!!
Jag känner med er!
Sorg är en STOR sak! Sorg är tungt att bära. Skönt att ni tog en runda på stan & fick lite andrum!!
En stor kram till er från
Tina

Emelie sa...

Hej!
Har precis hittat till din blogg. Blir rörd till tårar. Varför ska livet vara så svårt? Känner med er. Många stora styrkekramar till dig!

Anna sa...

Vilken fin mamma du är! Fy för denna hemska, vidriga sjukdom! Vet hur det är, min mamma är sjuk i Alzheimer sen 7 år tillbaks och hon fyller 60 i dec... Livet är så orättvist!
Många styrke kramar till dig och din dotter.