En tigermamma...

... blir jag alltmer. För henne...
Igår eftermiddag så blev det tungt för henne igen. Hon som bara föll ihop här bredvid mig i soffan och grät.
Jag önskar av hela mitt djupaste djupa hjärta att de hon grät över hade suttit här och hört henne.
Inte för att jag tror att det skulle ha gjort någon skillnad... förutom då för hennes pappa, förstås! Han skulle ha dött... Carolina gråta! Nej, det skulle han inte ha fixat... det vet ju både jag och Carolina.

Så det blev en pepp-kväll. En stor, och lång sådan. Med en tigermamma som rasade inombords...

Sen är det nog också så, och som någon klok människa skrev till mig igår, att nu, sedan jag har börjat mitt nya "learning by doing tänk" så vågar hon berätta om hur det känns... hon ser att hon inte längre behöver vara stark hela tiden... och hon vågar känna, och ta itu med, det svåra som hon bär... saknaden och sorgen över allt det hon förlorat i sitt liv. Å det är ju inte bara pappa som hon har förlorat...

Men som sagt... det blev en pepp-kväll. Å jag tror att den blev ganska bra ändå... men inom mig... inom mig... där rasar tigermamman fortfarande på!!

I det nya "learning by doing-tänket" så ger jag henne av min styrka... vi ska gå vidare ändå! Det finns nya världar därframme... nya vänner att möta... och nya människor som kan älska henne för den hon är! Som finns där när det blir svårt! Punkt.