söndag 27 december 2009

Summa summarum...

... av julafton, juldagen, och annandagen.

Vad ska jag skriva, frågar jag mig själv, där jag sitter i sängen nu med min kaffekopp och tända ljus. Ska jag, som vissa vill, skriva att oj, vad vi fixade det här bra, tack vare livgivande input som gjorde att vi kunde få visa, känna, och berätta att det var svårt... också. Eller ska jag skriva om hur det egentligen var.... att visst fixade vi det här bra... alldeles själva... men att det var svårt att göra det, när vi samtidigt, och hela tiden, var tvungen att dölja och försöka stoppa undan det svåra.

Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska skriva... ensamhet kanske? För vi har ju faktiskt varit bara vi de här dagarna... Carolina och jag.

Näsch, jag sitter här och funderar på om jag ska radera bort alltihopa av det nyss skrivna... det blir ju inte bättre av det, tänker jag. Men samtidigt... och ärligt... det är ju så här det har varit... och det är ju så här det är. För det mesta nu...

Men så kommer den där... "nu-du-morsan-är-det-slut-på-fattigdomen-känslan" över mig! Det där tänket, och den där strofen, med vilken min morfar samtidigt brukade slå plånboken i handflatan... för nu hade han varit och tippat... och med de orden: "nu du morsan, är det slut på fattigdomen" visa mormor att nu stundade nya härliga tider... för nu skulle de vinna storkovan! (Nu vann de ju aldrig några pengar... men hans dröm om bättre tider... den var orubblig... varje vecka! Mormor drömde nog samma dröm... men hon var lite mer jordnära!)

Så... nu är det slut på fattigdomen här... upp och hoppa, lilla loppa! För idag blir det lite roligt.. idag ska vi städa lite... för ikväll kommer Jonas hit med sin lilla familj. Då ska vi ha lite julmys... och det ser både jag och Carolina fram emot... mycket!!

Learning by doing...

(Egentligen så hade jag också... längst där inne i hjärtat... velat skriva om det jag sparar där... det som finns där varje gång som hjärtat slår... han. Evigt han. Men det går inte... fattigdomen-tänket MÅSTE få gå först nu! Men min älskade lillgubbe... bilderna som jag tog, och ser på... kramen jag minns.. pussen... Nämen, nu var jag där igen... bort med det tänket nu!!!! Upp och hoppa, lilla loppa....!)

4 kommentarer:

Tina sa...

Hej lilla loppa =)
Ja, det är svårt ibland att finna en väg ur det sorgliga & jobbiga, men för vår egen överlevnads skull måste vi leta upp den vägen som tar ooss ur träsket.. om så bara för en liten stund.. för vi vill INTE fasna i träsket. Ibland måste vi få vara i träsket & sörga & tycka synd om oss, för att sen kunna släppa den känslan & omfamnas om ny känsla av lycka & frid.
Är övertygad om att din fina man VILL att du & hans dotter ska känna de känslorna. Han vill att ni ska hitta ert sätt att bli lyckliga!!
Han kommer för alltid finnas med er .. i era hjärtan. Han kommer att minnas er på sitt sätt. Det kommer att vara n tre för alltid!!!!

Jag känner så starkt för er. har aldrig träffat er & inte följt dig så värst länge, men jag känner med er så starkt att jag knappt vet hur jag ska hantera det!!!

Det du skriver berör mig på djupet!!!!

Ge inte upp!!! Fortsätt på den väg du & din dotter nu är på väg till. Där väntar er lycka & din man & din dotters far vill att det är just den vägen ni ska finna!!!!!

Kram Tina

mossfolk sa...

Det är ju liksom så, att även när livet är tungt finns det en massa små fina ögonblick att ta tillvara på. Och jag tycker att det verkar som om du blir allt bättre på att se dem. (eller det verkar i allafall så när man läser bloggen)Härliga julaftonsbilder! Hoppas att ni får många mysiga roliga mellandagar!
Kram

Kersti sa...

Just nu bara en liten titt in till er från balkongen. Ser väldigt mysigt ut. Kram

Elisabeth sa...

tINA: Tack snälla Tina, din omtanke värmer mycket! Sorg är ett livskapitel som är svårt... sen tror jag att många inte förstår att vi faktiskt sörjer någon som inte längre finns... någon som tagits ifrån oss. En sorgebearbetning efter någon som gått bort... men ändå inte. Å du har alldeles rätt... jag vet att SE vill att både Carolina och jag ska vara lyckliga, och han kommer alltid alltid att finnas med i våra hjärtan.
Å du har ett stort hjärta... var rädd om det, min vän. Att ha omtanke och värme om andra människor, det är en gåva av livet. Å kanske dök du upp på min väg... och jag på din... för att vi ska dela den en bit nu... ge eller ta emot något som ska bära oss själva vidare... jag tror så.
Tack än en gång för dina fina rader... Kram..

mOSSFOLK: Ja, det har du alldeles rätt i! Det finns många små fina ögonblick att ta tillvara på - och jag tycker mig väl ha kommit en bit på väg! Tack snälla, för att du ser det! Hoppas att du också har det bra... med mycket mys, och julvärme. Kram..

kERSTI: Jo, det är mysigt med allt juligt och vitt, än om nu balkongdörreländet gjorde mig lite orolig! Tack snälla, för din omtanke, min vän... Kram..