När två blir en...

... tänkte jag, när jag satt på bussen hem. En rad ur en låttext som sjöngs av Gyllene tider för många många år sedan. Då tyckte jag att låten var dålig... och just den textraden "när två blir en" betydde någonting helt annat än den betydde för mig idag.
Idag berättade orden om hon som satt ensam på en fullsatt buss... om hon som nyss varit en del av två... och nu var hon bara en. Igen då.
Det var svårt att känna det idag... och jag fick svälja mest hela tiden på bussen hem.
Å jag vet inte varför det blev så svårt att gå idag...

För det blev en underbar stund vi fick tillsammans... och han sa till och med "Tjenare" när jag kom. Inte förvånat eller så, utan lät bara glad över att se mig. (Hoppas jag ju..!)
Å han var så fin.... nyklippt, och i snygg skjorta och slips. Just när jag kom så stod han och hjälpte personalen att vika ihop lite kartonger... en uppgift som jag såg att han tog på största allvar!
Vi fick vänta en stund innan taxin/färdtjänsten skulle gå... så vi satt och pratade lite med de andra, och busade med Stjärna (hunden som är anställd där). Jag passade också på att titta igenom hans börs (den brukar vara full med allt från skedar till scheman för personalen), och "städa" ur den lite.
Längst fram, i plastfickan, så hade han nu stoppat in en bild på Carolina... och jag frågade honom vem det var. (Bara för att kolla lite... men jag kände mig ändå rätt viss om att han inte skulle säga hennes namn. Det är länge sedan jag hörde honom säga det...)
"Ja, men det är ju Carolina!" sa han då. Bara sådär självklart... och med rösten av vadduärdumsomfrågarvadvårandotterheter!!! Det visste väl han... och jag måste ju säga, att då kände jag mig lite dum! Men mest blev jag ju glad... över revan som fanns där just då... hennes namn i hans minne!

Adventsgudstjänsten blev fin... stämningsfull och vacker. Å som vanligt så sjöng jag för full hals... och SE satt tyst. (Han gillar ju inte att sjunga!)
Men han skrattade gott, och höll med prästen, som skämtade om hur gärna han ville ha snö nu... men inte så mycket att man blev tvungen ut att skotta!
Å i Adventsbönen höll jag jag SE:s hand i mina knäppta... för jag ville det.

Fikat blev också bra... gott fikabröd, och "ett bord för två"! Sen tror jag att SE kände sig lite speciell när prästen kom och satt sig vid vårat bord en stund. Vi pratade om snön (igen då), och snöskottning... och jag berättade att som fastighetsskötare så har SE skottat många många uppfarter och entréer i sitt liv. Medvetet så undvek jag att säga tidigare fastighetsskötare... av respekt för SE... han är och gör, inte var och gjorde. Jag märkte att prästen förstod det... för han hakade på, och sa: "ja, du har mycket att skotta nu då?"
"Ja, det är fullt upp" svarade SE. Med stolthet i rösten...

I hissen på Tomtebo. Jag måste skriva ner det... för det är så länge sedan SE gjorde något spontant av kärlek. Jag måste minnas det.
Jag tittade på honom, och sa: "Åh, vad du är snygg... du är den snyggaste kille jag känner... och jag är så stolt över dig, gubben... å du är bara MIN!"
Då sträcker han ut armarna... tittar mig i ögonen... går emot mig... ler... och så tar han bara omkring mig. Kramar mig. Å säger:
"Jaså, du säger det, du!"
Jag ska minnas det alltid. Jag ska minnas det hela livet. Men svårt att skriva det nu.

När jag sen lämnade honom... så sa jag bara att han kunde ju gå och sätta sig med de andra, så skulle jag komma tillbaka sen.
Han bara vände och gick...

... å jag gick till bussen. Där två blev en.

..........

Carolina är hos klasskompisen Ina. De har pluggat hela eftermiddagen för geografiprovet imorgon... och jag ska dra ett djupt andetag, och koka mig en kopp kaffe nu.

Imorgon är en ny dag...