söndag 28 februari 2010

"Var är min Sven-Erik"...

... är känslan jag sitter här med nu. För han var inte på Tomtebo i allafall... fast vi var där och firade hans födelsedag... med honom.
Vem var det som satt där bredvid mig vid fikabordet.... som åt tårta och skrattade... provade presenten och tyckte att handskarna passade... och vem var det som satt där och såg ut precis som min SE... rösten... gesterna... händerna... ja, hela han... vem var det?
För MIN Sven-Erik var det inte... inte så som han finns hemma hos mig... i mina minnen... i mitt hjärta.
Å det är grymt att känna så nu.... var är min Sven-Erik???

Bara det logiska vet... det var herr A som satt där. Bara han nu..

..........

Vi kom dit med SE:s systerdotter. Hon skickade ett sms igår förmiddag och frågade om vi ville följa med ut till Tomtebo. Å i eländesvädret så var vi väldigt tacksamma för det...
När vi kom dit så var SE inne på sitt rum... så vi gick dit, med tårta och presenter... och sjöng "ja, må du leva.." för honom.
Han såg lite förvånad ut... men skrattade och frågade Carolina hur vi hade tagit oss dit. Jag berättade att vi hade fått lift med systerdottern S, som "nu har körkort"(vilket hon ju haft ganska länge nu).
I det ögonblicket såg vi nog alla "revan i molnet" hos honom... för han tittade, verkligen tittade på S... skrattade mot henne... kände igen "lilla S", och sa: "men gosse, vad säger du!" En enda liten reva... att "lilla S" fått körkortet... att det var hon... ja, den revan tror jag värmde henne mycket. Men som vanligt så slöts revan lika fort som den öppnats...

Sedan gick vi ut till dagrummet, för att födelsedagsfika. S hade med sig en tårta som systern skickat... och SE fick börja med att öppna presenter. Från sin andra syster hade han redan fått ett fint kort som han öppnat och läst (med min hjälp) inne på sitt rum. Nu fick han prova handskar, öppna paketet med sockar två gånger, och njuta av en chokladask. Visst märkte vi att han blivit sämre... framför allt i talet. Korta meningar och ord bara...
Men han skrattade och var på ett strålande humör... och det var ju huvudsaken!

Å sen... något bland det viktigaste! Det här hade inte gått, varken födelsedag eller överhuvudtaget, om det inte hade varit för den så helt fantastiska personalen där borta på Sjöjungfrun. Jag vet att jag är lyckligt lottad... helt trygg i vetskapen om att de... ja, och nu hittar jag inget bättre ord... men de omhuldar honom precis så som jag skulle ha gjort. Det gör de med alla som bor där... omhuldar. Kramar om.. lyssnar... skrattar med... rör vid... tar sig tid... ja, ni vet... omhuldar.
Idag så dukar de fint för oss... de stämmer upp till ett "ja må du leva" för honom, de ordnar så att vi får sitta lite för oss själva, men också att några av SE:s kompisar får sitta med och fira. Tack alla ni underbaraste människor kring SE nu... er värme och omtanke var ju den viktigaste förutsättningen för att vi skulle våga lämna bort det käraste vi äger... tack snälla! Utan er hade det här blivit en än mer plågsam resa att göra... tack snälla igen! Jag är trygg i vetskapen om hur bra SE har det nu... jag är trygg med er!

Så sitter vi där vid födelsedagsbordet... äter tårta... pratar lite... skrattar... ringer hans mamma och syster... äter bullar och kakor som de också dukat fram.. och flera gånger så stryker jag honom över ryggen.. handen... armen... och fast ingen ser, för jag skrattar och bubblar på som vanligt... så bränner den... detta så igenkännande att röra honom... det bränner. Detta så längtande... detta som handen aldrig velat lämna... detta som sedan ska bli, igen då, denna "lyckliga sorgens längtan". Gud, jag kan inte skriva mer om det nu.. handen bränner!

Det blev en bra födelsedag för SE... tack vare personalen, systerdottern S, kompisarna på Sjöjungfrun, och att vi fick vara tillsammans... tack alla!

Men ändå... var är min SE??

8 kommentarer:

Pia sa...

Känner din sorg,din längtan och din smärta...Kraaam

Tina sa...

Varm kram fylld av lycka, värme, glädje, ljus & lycka till er!!!
Tina

Anonym sa...

Detta borde ingen få uppleva,lider med dig.Många tankar till dig med önskan om att du ska må och ha det bra.STOR VARM KRAM.Ann

Samtal från min trädgård sa...

Jag sitter här och är alldeles och fullt berörd, vet inte vad jag ska skriva till dig annat att du dyker upp i mina tankar någon gång under varje dag. Alla borde få läsa din blogg för att åtminstone försöka förstå hur det är.
Kram till dig och Carolina.

Eleonora sa...

Ett tungt inlägg vännen min. Du vet ju om sjukdomsbilden och att försämringen har blivit mer synlig förstår jag är otroligt svårt för dig att uppleva. Du är duktig som orkar med att besöka. Å om jag kunde stryka bort din smärta. Tänker på dig och Carolina. Kramar om väldigt mycket.

Lisbet sa...

Varma tankar till dej så här på nattkvisten. Låt tårarna rinna då de vill.

Vida sa...

Det du är med om måste vara bland det svåraste, att undra vart S-E är samtidigt som han också finns där.. kramar och åter kramar

Anonym sa...

Jag känner så med er...kramizar värmlandsbabs