söndag 14 november 2010

"Men jag ser solen...

... som sprider sitt varma ljus där inne i köket!"
Så får man tänka, när man nyss har vaknat, och saknar en famn att gråta ut i.

Jag drömde om mamma inatt. Vi var på bröllop, men jag vet inte vems bröllop det var. När vi gick där i kyrkan höll jag en stor zigenarkonung (!) i min hand. Jag var trygg...
Mamma satt i en rullstol lite vid sidan om...
Så satt vi vid bröllopsbordet. Många gäster runtomkring som skrattade och sjöng. Märkligt nog så satt pappa och mamma inte tillsammans, utan pappa satt vid kortsidan av bordet, och mamma satt i sin rullstol till höger om mig.

Så vänder jag mig mot mamma, som tittar leende på mig... och så säger hon till mig, nästan viskande, och så stilla och tillfreds på någe sätt: "Nu dör jag",och sen läggger hon bara ner huvudet mot bordet. Å jag blir inte rädd... utan kliver bara upp, och ställer mig bakom rullstolen... och tittar ut mot gästerna... och så säger jag, lika lugnt som hon nyss... att nu har mamma fått somna in.
Helt plötsligt så sitter vi på golvet... mamma och jag. Jag sitter med hennes huvud i min famn... och så helt plötsligt så vänder hon på huvudet mot mig... och ler varmt. "Jag har ju inte dött egentligen... jag finns ju inom dig, Elisabeth... känner du inte det?" säger hon.
Å i samma ögonblick som hon säger det, så känner jag just det... hennes leende och värme inom mig... och det gör ingenting att jag sitter där med hennes huvud i min famn... nu så tyst och stilla igen... för jag bär ju henne inom mig!!

Så vaknade jag...

Då knäppte jag mina händer... lät tårarna rinna... och bad till Gud. "Snälla snälla Gud, kan du inte skicka hit någon som jag kan få luta mig emot nu... nån som kan stryka mig på kinden när det går tungt, och säga "nog vet du det här ordnar sig, gumman" precis sådär som Sven-Erik gjorde."

..........

Jag vet inte hur Gud tänker just nu... men som sagt, jag såg solen som spred sitt varma ljus där inne i köket nyss... och det får bli ledstjärnan för dagen. Nu blir det fika med en nyuppstigen Carolina...

Å för mig var den här drömmen oerhört viktig att minnas... sen hoppas jag, som vanligt, att de som inte vill läsa om döden, döden, döden, hoppar över den här bloggen . Jag skriver ju egentligen inte alls om döden... jag skriver om hur livet är.

8 kommentarer:

Renée sa...

Döden är ju egentligen en del av livet... Alla ska vi ju dö en vacker dag...

Caja: sa...

Vet du....du skriver väldigt vackert och gripande om hur livet är, jag skickar dig som vanligt en jätte, jättestor varm omfamnande kram. Tyvärr kan du bara luta dig mot den i tanken men jag hoppas och tror att den på ett visst sätt kan stötta dig idag en liten stund.

Kraaaaam/caja

Nonna sa...

Vet du jag tror att vi behöver prata mer om just döden. Det är ju det enda vi kan vara helt säkra på, att vi alla ska dö. Ibland blir det förr och ibland senare men om vi umgås med tanken att livet fortsätter på andra sidan så blir döden bara en återgång till det som var tidigare.
Dina drömmar speglar ju tydligt din rädsla och ängslan för mamma, men då livet inte bjuder på mer än hårdhänta strider så tror jag att vi förlikar oss med att det blir skönare efteråt!
Livet är ju så klart svårare för den som lever kvar än för den som dör men vi vill ju att alla ska ha det bästa.
Om du inte har läst "Leva i livet" av David Kessler o Elisabeth Kübler-Ross så gör det, jag tror den kan vara en väldig tröst för er just nu.
Varm kram Nonna

Anna-gravid i vecka 24 sa...

Ja du skriver om hur livet kan vara. Precis som Renee sa så är döden en del av livet.

Eva sa...

Hej! Hittade din blogg genom Cajas och läste "döden,döden,döden" och direkt tänkte jag på Astrid Lindgren när hon på ålderns höst ptatade med sina syskon och började varje samtal med "Döden, döden" och sen var det avklarat.
För vad jag vet var hon inte rädd för döden, utan som du skrev det tillhörde livet....
Jag tänker också så. Min bakgrund innom vården har även lärt mig om livets slut förutom mina privata läxor i livet..

Anonym sa...

Jag undrar är du sanndrömmare?
Döden finns omkring oss hela tiden, den hör till livet. Det är svårt att undvika döden.

Elisabeth sa...

rENÉE: Förut har jag också tänkt, och skrivit så.. "en del av livet". Men jag funderar lite.. är det verkligen rätt tänk... del av? Visst blir vi en del av när döden när någon omkring oss går bort... men när vi själva dör så är det ju slut på det liv vi ägde.
Äsch, nu filosoferade jag bort mig alldeles i skrivet... men jag hoppas du förstår hur jag tänker? Varm kram..

cAJA: Tack snälla Caja för de orden! Det är oftast så svårt att skriva om svårt..
Å tack snälla snälla för den varma omfamnande kramen... den stöttar inte bara idag, den tar jag med mig till morgondagen! Varm kram..

nONNA: Du har alldeles rätt i att vi behöver prata om döden... prata och lyssna för att på så sätt avdramatisera det nästan tabu-belagda ämnet. Jag tror att det är oerhört svårt att förlika sig med döden som en befriare om det är någon som står en nära... man vill så gärna hålla kvar... och låta livet finnas så länge det bara är möjligt. I det läget tror jag att det krävs en oerhört styrka att tänka så. Tack snälla för tipset om boken... jag ska googla på den! Tack för bra tänk! Varm kram..

aNNA-GRAVID I VECKA 24: Ja, det var ju de där orden "del av livet"! Jag har lite svårt för det, känner jag. Men hur är det med bebisen... åh, du är ju i 5:e månaden nu!! Vad roligt, och spännande det måste vara... man minns ju själv! Jag gläds så med dig, min vän... Varm kram..

eVA: Ja, jag har också hört denna historia om Astrid och hennes syster. Å visst var det väl ett alldeles utomordentligt bra sätt att avdramatisera döden-tänket? Jag läste någonstans att hon sagt att hon var inte rädd för döden runt omkring henne, men hon var rädd för att dö själv.
Jag har många gånger tänkt att fler skulle få jobba inom vården... man får ett annat förhållingssätt till både livet och döden då, tror jag. Man blir mer ödmjuk... Varm kram..

kAIZA62: Nej, någon sanndrömmare är jag inte! Inte hittills iallafall...
Men jag har alltid haft en stark intuition.. och den brukar sällan slå fel.
Min dröm inatt handlade nog mer om att jag försöker mobilisera styrka för framtiden.. och som "Nonna" skrev.. "min ängslan och rädsla" för min mamma. Varm kram..

pantersylvia sa...

En sådan vacker och trösterik dröm. Att din mamma talar om att hon alltid finns med dig.