... och eftermiddagen på HIA.
Det gick fort från det att vi trodde att hon skulle få hjälp på lungan, till att det sen bar iväg till Hjärtintensiven.
Nu ligger hon uppkopplad, och vi får se hur natten blir.
Jag orkar inte skriva så mycket mer... vi kom hem för en stund sedan... nu ska vi se film... och försöka skingra tankarna lite.
Pappa, hennes riddare, är kvar hos henne nu... och vi får hoppas att ingen ringer inatt. Annars åker vi upp i morgonbitti igen.. min syster och jag. Men bra är det inte.. hjärtat går för dåligt.
Tack för alla böner och hållna tummar nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Så tufft ni har det. Jag skickar alla styrketankar jag kan. Kram
Hej, om man nu kan säga Hej.... låter så fruktansvärt banalt! Men jag har följt din blogg en tid genom en gemensam bloggvän eller vad jag nu skall säga och ordet CarpeDiem har jag på en av mina bloggar, som en del av ordet.
Jag avundas inte Dig i denna svåra tid, men tycker att någonstans där inne i ditt innersta så är du så klok och vis på många sätt!
Jag har man, jag har barn och jag har föräldrar och för mig så skulle livet vara precis som du beskriver,..... så fruktansvärt att "förlora" sin make i denna sjukdomen. Min mormor hade denna sjukdomen, men den kom först vi betydligt högre ålder och min mamma har varit hos doktorn för att kolla om hon har denna sjukdomen, även jag har bett om att få bli kollad och man röntgade mitt huvud för några år sedan då jag tappade minnet nästan fullkomligt!
Jag följer din blogg som en del av mig och som min vän som du har blivit, fast vi inte känner varandra!!!
Det finns så mkt glädje i livet och det finns så mkt sorg här i livet och vissa saker kan man värja sig ifrån, men vissa saker bara kommer och det gäller att bara finna nuet och att acceptera situationen, för man kan ändå inte göra något åt detta.
Så jag tänker på Dig och hoppas och önskar att ge dig några timmars lugn och ro, vila för själen för stunden!
Men som du skriver så blir det timme för timme och till slut blir det dag för dag, när timmarna tar slut, sedan blir det sekunder, vilket man avskyr som mest. Önskar jag kunde ge Dig lite ro och lugn för en stund!
KRAM Tina
Här håller jag tummar och tår för er.
Sköt om er
Kram
Tänker jättemycket på er stor Kram Birgitha
Att detta jobbiga aldrig tar slut... Jag håller tummarna! KRAM
Skicka en kommentar