... heter det projekt som Carolina skulle redovisa idag. Skrivet från ett mer allmänt perspektiv. Å hon var nervös... och mest för om hon skulle våga att berätta att hennes pappa är dement... och varför det här projektet varit så viktigt för henne. Men hon vill inte att någon ska tycka synd om henne...
Det ska bli spännande att höra hur det gick...
..........
Nu skiner solen... och jag ska gå på RK några timmar. Min syster åkte hem i förrgår kväll, men jag vet att hon har väskan packad, och mobilen bredvid sängen.
Jag saknar henne här... och den trygghet det innebär att få dela svårt med någon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det kommer säkert gå jättebra för Carolina.
Kram till er bägge
Gissa om jag håller tummar o tår för Carro! Det kommer att gå kanonbra, för det här ett ämne som hon behärskar. Och det är bara det en bedrift att kunna berätta om det som gör allra mest ont...
Varmaste kramarna till er båda
Skönt om din dotter kan berätta för alla att hennes far är dement. Tror att hon kommer att få många frågor men oxå mycket positiva saker! Pratar man om svåra saker så blir de ju faktiskt lite, lite mindre svåra.
Hoppas du får lite sol idag, kramisar!
Hoppas det gick bra för henne. Förstår att hon tycker det är jobbigt att berätta hur tufft livet kan vara. Skönt för dig att ha ett andningshål på RK. Ha det så gott ni kan. Kramar om // Ib
Carolina klarade det galant tror jag!
Nu får ni varsin stor Gonattkram
från mej <3 <3
Ewa
cAMILLA: Tack snälla! Ja, det gick bra, tror jag... men hon hade valt att INTE berätta att det var just hennes pappa som var dement, utan en "mycket nära anhörig". Sen hade hon visserligen sagt "mamma och jag" på några ställen, så jag gissar att de flesta förstod ändå. Hon berättade att de hade lyssnat uppmärksamt och sen kommit med bra och viktiga frågor... så, fastän hon tyckte att det blev lite för svårt ibland att inte tänka och känna att det handlade om pappa så fixade hon det. "Som om det gällde någon annan fick jag tänka.. annars hade dött" sa hon sen. Tack snälla för din omtanke, Camilla... Varm kram..
dUBBELÖRN: Ja, det var säkert därför det gick så bra som det gick då, min vän! Dina tummar och tår hjälpte..
Att berätta om det som gör allra mest ont... ja, jag gissar att mycket mycket mer kommer sen... just nu så är det så mitt i ändå. Hon försöker hålla det mesta ifrån sig för att överleva... Tack E för dina tummar och tår... och tack för kramarna.. alltid. Varm kram..
rENÉE: Ja, jag tror precis som du att det svåra blir mindre svårt om man pratar om det Renée... men när man är mitt i det svåra... sitter i detta väntrum... mitt i sorgen av vad han förlorar dag för dag... och sen hantera det... då blir det till att överleva först och bearbeta sen. Eller iallafall bearbeta det i mycket små portioner just nu...
Tack alltid Renée... för dig, för din omtanke... och dina kloka bärande input. Varm kram..
iNGABRITT: Ingabritt, min vän... nu kom jag på att jag skulle ju svara dig på frågan om fullmakten... men det är lite rörigt med mycket nu. Förlåt, svar kommer...
Tack snälla IB för ditt tålamod, och din förståelse... Varm kram..
eWA: Tack min alltid så kloka vän... och en riktigt stor och varm godnattkram tillbaka i tanken till dig just nu! Varm kram... (Hoppas du kände den?)
Skicka en kommentar