Lilla sparvhjärta...

... minns jag att den kvinnliga läkarkandidaten kallade mamma för några dagar sen. Det lät så vackert när hon sa det, och samtidigt slöt sina händer om mammas. Mamma som log varmt.

Å den bilden kommer jag att bära med mig... och min syster också, är jag rätt säker på. Ett litet sparvhjärta som kämpar på... och ett litet sparvhjärta som någon värmde med sina händer.

..........

Idag var jag hos henne några timmar. Men hon var trött, märkte jag. Blivit blekare igen, och var rätt okoncentrerad. Lite tyngre att andas, fast hon hela tiden satt på sängkanten. Hennes värden är så stabila de kan vara just nu, men värden säger ju inte allt.

Vi hade också planerat att vi skulle ta rullstolen ner till restaurangen idag, och äta lunch tillsammans, men då jag såg hur trött hon var så sa jag att vi kunde ta det en annan dag i stället. Hon protesterade inte...

Men vi hade en trevlig stund ändå... hon fick i sig lite fiskbullar... och jag drack en kopp sjukhuskaffe. Jag hade ett samtal med hennes läkare. När jag sen var tvungen att gå... för att fara på RK och jobba lite... så sa jag till henne att försöka vila lite... men jag vet ju att hon har svårt för det nu... lilla mamma min... hennes oro är så stor.

Hoppet är starkt ändå. Men har man svår hjärtsvikt... haft en endokardit... har KOL... så... ja, då är det så det är nu... en timme i taget... en dag i taget.

Jag säger bara det... lilla lilla mamma min... lilla lilla sparvhjärta.