måndag 10 juni 2013

Min pappa har träffat en ny kvinna...

... och det angår mig verkligen inte. Jag har jag ingen som helst kontakt vare sig med honom, mina syskon eller min son. Så hur de nu har valt att fortsätta sina liv bryr mig föga (förutom min son, förstås), och det känns, som jag har skrivit om förut, som det bästa val vi någonsin gjort. Vi valde i vårt fortsatta liv, mitt och Carolinas, att bara omge oss med människor som älskade och respekterade oss för de människor vi är.

Så varför bryr jag mig om att han har träffat en ny? Varför berörs jag då i mitt nya liv av de som inte längre har någon plats i det? Varför skriver jag om det? Å framför allt varför nu? Jag har ju vetat om det länge... ända sen mamma dog.
Ja, jag vet inte riktigt, men kanske ligger förklaringen i att vi har med oss både vår barndom och uppväxt hela livet igenom, och oavsett hur gamla vi blir, och hur många dörrar vi än stänger igen, så är HELA vårt liv en del av oss.
Å där någonstans blir vetskapen om att min pappa har träffat en ny kvinna ett hån både mot min barndom och uppväxt. För om kärleken var så svag att han kunde träffa en ny innan hon ens hade dött, hur stark hade den då någonsin varit?
Å här någonstans så undrar jag om inte det här bara är den yttersta bekräftelsen på något som jag känt och vetat i hela mitt liv, att stark har den aldrig någonsin varit!

Jag undrar hur många gånger, och under hur lång tid innan mamma dog som pappa sa: "Ja, mamma har då sagt att jag får gärna träffa någon ny, men jag får inte gifta om mig".  Jag vet inte hur många gånger han sa det, och aldrig så att mamma hörde det, men alltmer fick jag känslan av en gömd agenda.. en misstanke om att det redan då fanns någon där i bakgrunden. Jag hade rätt.

Å då blir hela historien dessutom både sjaskig och ful. Då reagerar barnet inom mig, och känner det som ett svek mot mamma. Än om jag försöker mota bort känslan med "hon har det bra nu, lillmamma, och kring henne dansar glädjen och lyckan nu. Inte bryr hon sig om det här längre... hon har det bra nu." Så ler jag för mig själv lite nu...

Sen har jag ju en bakgrundshistoria som inte många vet om. Mammas historia. Som jag kanske skrivit någon gång tidigare så bodde mamma hos oss i flera år. (Veckor och månader i sträck under flera år, som däremellan avbröts av att hon åkte "hem" ett tag.) Jag var inte bara hennes dotter, utan blev den vän och förtrogna som hon behövde, allt eftersom hennes hjärta försämrades. Hon fick mig att lova att aldrig berätta vissa saker..  och det tänker jag inte göra.
Men att min pappa nu träffat en ny kvinna känns bara som den yttersta bekräftelsen på hennes historia.


Slutligen ska jag skriva att det här inlägget handlar inte om min pappa. Inte om min mamma heller, egentligen. Det är heller inget försök att smutskasta någon av dem eller hur de levt, och lever sina liv. Det handlar om mig. Min historia. Mina ord. Det handlar om min relation till dem som det barn jag var. Det handlar om min relation till dem som vuxen. Det handlar om den människa jag blivit, och hur jag väljer att ta mod till mig att skriva om något svårt för att sedan kunna lämna det och gå vidare.
Väljer sen någon att vilja tolka det här som ett sätt att smutskasta min pappa, så får det stå för dem. Just nu känns det oerhört skönt att ha skrivit det här... och så nu...helt plötsligt nu när jag sitter och skriver, så kommer jag att tänka på mig och Sven-Erik... tänk om jag skulle ha hittat en ny innan han ens hade åkt iväg... nej, jag måste skaka på huvudet... vilken befängd tanke!!!

Å ni.. ni som nu med all säkerhet kommer att skicka anonyma kommentarer med elaka och trista bokstäver... ja, men blir ni lyckligare av det så varsågoda!  Jag missunnar verkligen ingen hans lycka... än om jag inte kan förstå hur somliga definierar och skapar den.

Nu ett djupt andetag... tryck på  sändknappen... och ta en påtår.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vad skönt att du inte bara var din mammas dotter utan även var hennes vän och förtrogna. Det måste ha betytt mycket för henne. Sedan tycker jag det är oerhört starkt att du orkar och vill berätta. Det är så sant som du skriver att hela vårt liv är en del av oss. Önskar jag hade din styrka och förmåga att kunna skriva av mig om livets mörka, och givetvis, ljusa sidor. Tror bestämt att det är ett bra sätt att hitta sin styrka för att så småningom må bra.
En stor kram från Skåne.

åsa sa...

Vet du...jag tycker du gjorde alldeles rätt i att skriva ner hur du känner och upplever saker och ting, för din upplevelse, den är din och ingen annans..
Vill bara sända över en massa styrka till dig och Carolina, tycker ni är fantastiska!
Ha dé!/Kram

Nina Lindh sa...

Oavsett vad man skriver eller gör så kommer människor att misstolka orden och tro något helt annat. Fast man bara berättar historien/historian ur sin egen synvinkel. För det är situationen/relationen som avgör hur man uppfattar det som händer. Det är din sanning. Den ska ingen klanka på. Att de har sin egen version, ja det är för att de har sett allt från en annan vinkel.

Jag vet hur det är. Av egen erfarenhet.

Skriv din historia och var stolt!

Kram!

kajsa sa...

Ni är riktiga kämpar du och din prinsessa! Starkt av dej att skrva och starka saker och det ska ingen annan tycka nåt annat om! Är inne här och läser varje dag men jag skriver inte alltid...ni finns i mina tankar! Kram

Anonym sa...

Vet du, du är otroligt duktig på att skriva! Det är inte alla som har den gåvan! Kram på dej

Elisabeth sa...

tILL ALLA: HADE JAG HAFT ER HÄR SÅ HADE JAG KRAMAT OM VAR OCH EN AV ER!! Tack snälla för era ord..
Att få en kommentar på det jag skrivit gör mig alltid glad, men för just det här inlägget blev jag oerhört oerhört glad! Kanske beroende på att jag också fik kommentarer av annan karaktär..
Sen skriver jag också förlåt. Förlåt att jag inte orkar bemöta era kommentarer var och en, men jag är helt enkelt för trött nu, och ser för dåoilg igen. Varm varm kram till er alla...
... och tll alla andra med förstås!

Så minns jag: "Tack och förlåt". De orden som jag och Sven-Erik fick med oss som ledord från svärfars tal när vi gifte oss.